torsdag 25 januari 2018

Vi har alltid bott på slottet - Shirley Jackson

Då jag blev oerhört förtjust i Shirley Jacksons bok Hemsökelsen på Hill House var jag självfallet tvungen att även läsa Vi har alltid bott på slottet, en bok som jag har hört beskrivas som ungefär "skräck utan spöken, monster och övernaturligt". Vilket är en helt korrekt redogörelse. Systrarna Merricat och Constance Blackwood lever tillsammans med sin gamla farbror Julian i ett enormt hus på landsbygden. För inte så länge sedan var de sju familjemedlemmar men efter att det på något sätt hamnat arsenik i sockerskålen under en middag är de bara tre kvar. Merricat lever för att hon blev skickad i säng utan middag, Julian för att han inte åt så mycket av sockret till efterrättsbären och Constance för att hon helt enkelt inte tycker om bär och därmed inte åt alls. Constance blev åtalad för morden men frikändes då det inte fanns tillräckligt med bevis. Invånarna i den närliggande byn är dock övertygade om att hon kommit undan med att ha dödat sin familj och är väldigt aviga mot de kvarvarande medlemmarna av Blackwood-klanen, rentav elaka. Avskyn pyr för att ohejdat flamma upp när Merricat kommer för att handla matvaror; barnen springer efter henne och sjunger nedsättande ramsor medan deras föräldrar öppet visar sitt hat. Det är här skräcken kommer in i bilden för det finns inget monster så otäckt som en illvillig människa. Människor är på riktigt, monster finns bara i fiktionen. De unga kvinnorna Blackwood har dessutom problem med OCD, torgskräck samt magiskt tänkande, vilket på inget sätt underlättar situationen. Constance har inte lämnat huset och dess ägor sedan rättegången; de hemskaste fängelserna är de man bygger åt sig själv. Jackson var otroligt skicklig på att skildra isolerade människor med starka påtryckningar utifrån, den här boken är ett litet mästerverk. 

6 kommentarer:

  1. Tycker också mycket om den!

    SvaraRadera
  2. Älskar den, den är så hemsk och fin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den bästa kombinationen! Hemsk och fin.

      Radera
  3. Åh, den är jättefin! Inte så väldigt skrämmande kanske, men jag gillade verkligen den nedtonade personliga skräcken i den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tyckte den var oerhört skrämmande! Men det handlar väl om vad man själv anser som läskigt. Människor skrämmer ofta mig mer än vad monster gör.

      Radera