måndag 24 april 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

2 kommentarer:

  1. Jag valde att se Nour, eller Tundraflickan eller vad hon nu heter som en sorts profet som återkommer till att "nu ska jag berätta". Tycker att Anyuru har ett bildspråk som drabbar och de religiösa kopplingarna är både snyggt och tänkvärt gjorda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte nog inte på henne som en profet men tack för den tanken! Den här boken kommer jag bära med mig länge. Anyuru har på kort tid blivit en av mina absoluta favoritförfattare. HAN har drabbat mig, hans språk har drabbat mig.

      Radera