fredag 18 augusti 2017

Halvvägs in i Stalpi

Det blir verkligen bara hemskare och hemskare i bok två, Stalpi av Stefan Spjut. Jag som tyckte att den oerhört detaljerade kidnappningen av en liten pojke i Stallo var så att både magen och känslorna knöt sig... Nu pratar vi tortyr och slaktmasker. Folk dör och försvinner. Det tog mig en lång stund att komma in i boken, det var svårt att vänja sig vid en ny uppläsare och det var faktiskt först när jag börjat arbeta igen efter sommaren som jag åter tog upp vanan att höra på bok till och från jobbet. Så nu sitter jag där på bussen och vrider mig av obehag. Fasen ta dig, Stefan! Det är så läskigt och äckligt men jag kan inte sluta lyssna. 



onsdag 16 augusti 2017

Gwendy's Button Box - Stephen King & Richard Chizmar

Det är 1974 och varje dag under sommarlovet joggar tolvåriga Gwendy Peterson uppför Suicide Stairs i hemstaden Castle Rock, för att förhoppningsvis gå ner i vikt lagom till skolstarten. Den där elaka pojken ska inte få kalla henne det där fula ordet igen. En dag sitter det en främmande man iklädd kostym och hatt på en bänk ovanför trapporna, en man som både vet vad hon heter och dessutom verkar har väntat på henne. Trots att Gwendy mycket väl vet att man inte får ta emot godis av främlingar accepterar hon den låda som han ger henne, en låda med åtta olikfärgade knappar och två spakar. De två spakarna öppnar luckor som distribuerar chokladbitar och silvermynt, knapparna på ovansidan däremot, använder man sig av dem så händer väldigt otrevliga saker... Detta är en berättelse som gärna hade fått bli mycket längre än de etthundrasjuttiofem sidor som faktiskt blev utgivna, det känns tyvärr som att de båda författarna tröttnade på historien. Den hade lätt kunnat bli en roman om kanske ytterligare hundra sidor och därmed inte blivit så korthuggen mot slutet. För både huvudpersonen och hennes historia under de tio år som vi får följa henne, är engagerande, men på de sista sidorna så går allt väldigt fort och man lämnas med flertalet lösa trådar. Så man kan säga att jag gillade starkt ända fram till slutet! Det är suggestivt, krypande och enligt devisen att "det läskigaste sker i fullt dagsljus". Gillar du Stephen King lika mycket som jag gör så måste jag nog be dig läsa oavsett de negativa delarna, för det är ändå en lästimme eller två som man får befinna sig i Castle Rock, staden som författaren själv tidigare meddelat att han aldrig mer tänkte skriva om. 

måndag 14 augusti 2017

Scary Potter - Läskiga Harry Potter-omslag

Hittade dessa fantastiska skräckinspirerade Harry Potter-omslag som artisten Dylan Pierpont har skapat. Gå gärna in på hans hemsida och kolla på de övriga bilderna. De är härligt mörka och jag har svårt att sluta titta på dem.


Scary Potter & the Half Blood Prince


Scary Potter & the Goblet of Fire


 Both pictures borrowed from Dylan Pierponts website.

fredag 11 augusti 2017

Reportage om Stephen King

Missa inte Mats Strandbergs reportage om Stephen King i Aftonbladet! Mats har tillsammans med sin make besökt Kings hemstad Bangor (som i böckerna heter Derry) och skriver bland annat om klass, vapenkontroll och hur det är att äntligen få se de platser som man tidigare bara läst om i älskade böcker.

Du hittar artikeln HÄR!



Bild: Mats Strandberg, lånad från Aftonbladet





onsdag 9 augusti 2017

Den här besattheten...

Jag har knarkat Harry Potter den här semestern. Läst böckerna på svenska och på engelska, sett filmerna. Det har inte funnits någon hejd. Förmodligen beror detta på att det har behövts tröst den här sommaren. Inte för att vi i familjen inte haft det bra, för det har vi. Men för att vi hukar oss och väntar, håller andan en smula. Min tillflyktsort har under de senaste tjugo åren varit Hogwarts, så det är inte underligt att jag fortsätter åka dit. Okej då: "åka". Jag tror även att jag sörjer att vi nyligen gjort allt Harry Potterigt som vi kan; filmstudion i London, Orlando Florida. Det finns inget på vänt, inget vi planerar att åka iväg på och snart är min killes pojkar för stora och kommer inte vilja följa med på sånt här. Ja, ni hör ju hur ynklig jag är. 

Under juli läste jag den sista boken: Harry Potter och dödsrelikerna samtidigt som jag plöjde jubileumsutgåvan av Harry Potter and the Philopsopher's Stone, Ravenclaw edition, den allra första boken. Fråga mig inte exakt hur det går ihop för det kan jag inte förklara ens för mig själv men det var trevligt att samtidigt få börja om från början med den glädjeexplosion som den första boken faktiskt är vid samma tillfälle som jag läste om hur många älskade karaktärer gick bort i den sista. Det är Kulla Gulla all over again. Där började jag allt som oftast om med bokserien när jag kommit till slutet, för jag längtade tillbaka till början när allt var enklare och mer förståeligt. Tryggt.

Den här senaste omläsningen har jag ägnat lite extra åt Professor Snape och mer än tidigare noterat hur han har gestaltats genom alla böckerna, men även familjen Malfoy. Dödsätarna är snäppet mer intressanta än de goda men är det något J.K. Rowling har lärt oss så är det att ingen människa är genomgod eller genomond. Det är dock lika sorgligt varje gång att läsa om hur Harry ser Snapes sista minnen, hur han tänker på Lily och man äntligen får förklaringen till så mycket. Jag älskar Professor Snape lite mer för varje gång jag tar mig igenom böckerna, sedan blir jag ledsen över att Alan Rickman har gått bort. Och så börjar jag om läsningen från början igen. 



"Hemma".

tisdag 8 augusti 2017

American Gods/Amerikanska gudar - Neil Gaiman

Jag köpte barnboken Odd och frostjättarna av Neil Gaiman och läste den på någon timme i somras och blev genast sugen på mer av samme författare. Pocketshop på Centralstationen i Göteborg kunde förse mig med American Gods som den tydligen heter nuförtiden även i svensk upplaga, och jag slukade den på väldigt kort tid. Jag har läst den förut men kom i ärlighetens namn inte ihåg så mycket vilket är lite underligt då detta är både storslaget och episkt. Möjligen ett snäpp för långt skrivet då det går lite på tomgång mot slutet, men detta är en till övervägande fantastisk bok med en huvudperson som jag tycker mycket om. Det är roadmovie, galet otroligt samtidigt som det är amerikansk småstad på ett sätt som andas Stephen King. 

Shadow har suttit i fängelse i tre år och har precis avtjänat sitt straff när allt det han trodde skulle vänta på honom sveps bort i form av en bilolycka. Alltså: ingen familj att komma hem till, inget väntande jobb. Irriterande nog träffar han dessutom en efterhängsen typ på flygplanet hem, en man som kallar sig Mr Wednesday, och som erbjuder honom ett arbete. Hur han hittat Shadow berättar han inte och trots att Shadow försöker skaka av sig främlingen så fortsätter han att dyka upp. Amerikanska gudar är verkligen en berättelse om just amerikanska gudar. Fast egentligen hela världens gudar, för när människor under alla tider valt att emigrera så har de tagit med sig sin tro till det nya landet och det är bland annat därför Oden kör runt i billiga bilar och raggar på oskulder i USA. Men nu hotas de gamla gudarna av de nya; av Internetguden, Motorvägsguden och Drogguden, bland andra, det drar ihop sig till krig och de gamla gudarna behöver Shadows hjälp.

torsdag 27 juli 2017

Sju minuter över midnatt - Patrick Ness

Varje natt vaknar trettonårige Conor exakt klockan 00:07 av att ett monster står utanför hans fönster. Ett monster som har tre historier att berätta innan det vill att Conor ska berätta den fjärde, och den ska bestå av sanningen. Det där jobbiga som han inte vill tänka på, det som han drömmer mardrömmar om nästan varje natt. Det är en sanning som hänger ihop med mamma som är sjuk och måste få behandling på sjukhuset. 

Författaren Siobhan Dowd hann inte skriva klart sin sista bok innan bröstcancern tog henne, så Patrick Ness skrev den åt henne. Otroliga illustratören Jim Kay (som gjort de illustrerade böckerna om Harry Potter) har ritat bilderna till den här finstämda och oerhört sorgliga berättelsen. Hur pratar man med barn om den största katastrofen? Att en förälder kommer att dö. Hur hanterar man känslorna som obönhörligen dyker upp? Jag fulgrät när jag läste de sista sidorna i den här boken, var fullkomligt tröstlös. Visserligen ligger ämnet mig väldigt nära just nu men jag har svårt att tro att någon skulle kunna förbli oberörd inför den här historien. Jag rekommenderar den inte bara för nio till tolvåringar som förlaget gör, utan hoppas att även många vuxna kommer hitta fram till den.

onsdag 12 juli 2017

Vargarnas historia - Emily Fridlund

Det blir något speciellt med en bok som har ett så fantastiskt poetiskt språk, när själva historien är så otäck. Jag har njutit av vartenda ord, ja varenda bokstav, samtidigt som jag förgäves värjt mig från berättelsen om Linda. Hon är så ensam. Hennes hem är vad som återstår av ett hippie-kollektiv, en fattig tillvaro mitt ute i skogen tillsammans med föräldrarna som hon inte ens är säker på om de är hennes biologiska mamma och pappa. Kanske blev bara de tre kvar när alla andra flyttade därifrån. Lindas ensamhet bryts när det flyttar in en familj i huset mittemot sjön och hon blir barnvakt till fyraåringen Paul. Medan Pauls föräldrar jobbar visar Linda honom skogen och berättar hur man överlever i vildmarken. Löpande i boken finns frågan: När insåg du att något var fel? Något som är relevant inte bara för Linda, utan även för läsaren. Jag vill inte skriva så mycket mer om själva berättelsen, den känner jag att varje läsare borde få uppleva och upptäcka själv. Men redan i det första kapitlet vet man att något är snett, att katastrofen ligger på lut och man kämpar vilt för att kunna sätta fingret på det. Men tro nu inte att det bara är hemskheter i Vargarnas historia! Linda är älskad av sina föräldrar, även om de oftast har svårt att uttrycka det och har ännu svårare att navigera i ett samhälle som inte längre förstår sig på dem. Deras tonårsdotter gör som alla barn, slåss för sin mamma och pappa med näbbar och klor. Försvarar, förskönar och ljuger. Det känns ärligt talat lite tråkigt att ha läst vad jag förmodar är sommarens bästa bok under semesterns första dag, eller så var det perfekt eftersom jag hade huset för mig själv och bara kunde drunkna i den. En lysande berättelse är det, hur som helst.

Stort tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!

PS: Marie, du kommer bli så himla arg på den här boken! Men jag tycker att du ska läsa den ändå, eller kanske tack vare just det.

fredag 7 juli 2017

Den som stannar, den som går - Elena Ferrante

Tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett

Vi har nått fram till sent sextiotal. Lila har ramlat tillbaka, både vad gäller status och pengar, har blivit ensamstående mamma och jobbar på en fabrik. Elena har tagit sig hela vägen genom sin utbildning och till och med skrivit en roman som fått bra recensioner. Förlaget vill ha mer! Samtidigt har hon träffat en man som hon vill gifta sig med och tillsammans startar de upp ett hem, en familj. Det är lite svårt att vänja sig vid att plötsligt kunna köpa det hon vill ha och ännu svårare är det att behöva passas in i makens familj där reglerna angående hur man för sig i de lite finare salongerna sitter i ryggmärgen. Men hon vill absolut inte tillbaka till barndomens kvarter och pressen som fanns där.

Vilket fantastiskt verk detta är! Ett dokument om klass, kön, sexualitet och framförallt makt, som spänner över efterkrigstidens Italien fram till idag. Två kvinnor tar olika vägar genom livet, somligt har de kunnat kontrollera själva men det allra mesta har lagts på dem av samhälle och manliga förväntningar. Jag har varit så arg när jag läst de här böckerna, så oerhört förbannad och samtidigt känt igen mig i så mycket. Den här tredje boken är inte riktigt lika fängslande som tvåan, Hennes nya namn, men den håller mig ändå kvar vid serien. Jag har beställt den sista avslutande delen och den beräknas landa i min brevlåda någon gång nästa vecka. Ser så mycket fram emot det!

tisdag 4 juli 2017

Stallo - Stefan Spjut

Enligt gamla samiska legender är Stallo ett slags jättefolk som kidnappade barn för att äta dem. I den här romanen kan de vara jättar eller småfolk, troll, och allt börjar när en kvinna åker till en lånad sommarstuga tillsammans med sin väldigt unga son Magnus för semester. Efter att hon av misstag råkat döda en fladdermus börjar underligheter att hända, djur kommer alldeles för nära och beter sig inte som de borde. Allt kulminerar när en jätte kliver ur skogen och helt sonika tar Magnus. Åren går, men pojken är borta. Långt senare får vi följa Susso Myrén vars morfar en gång tog ett mytomspunnet fotografi av en björn med vad som liknar ett troll på ryggen. Med utgångspunkt från detta foto har Susso startat upp en hemsida om just troll och söker människor som varit med om liknande upplevelser. Med sig i jakten har hon sin mamma och vännen Tobbe och tillsammans ger de sig ut på en resa genom Sverige, en resa som innebär möten med både människor och oknytt. 

Jag fullkomligt älskade den här boken! Många andra verkar ha tyckt att den är för lång och detaljrik men jag tyckte så oerhört mycket om personerna och miljöerna att jag var såld redan efter ett par sidor. Det är otäckt många gånger; en långsamt beskriven kidnappning gör så ont att det nästan är outhärdligt. Berättelsen är skriven i enlighet med en av de saker jag finner mest betydelsefulla: man förstår varför en karaktär beter sig som hon gör, även om man långt ifrån alltid tycker om anledningen. Jag lyssnade på Stallo på vägen till och från jobbet och det har varit svårt att slita sig när en kommit fram till jobbet eller hem och vid flera tillfällen har jag helt enkelt bara stannat utanför garageportarna för att lyssna klart på ett spännande stycke. I morgon släpps Stefan Spjuts fortsättning, Stalpi, som ljudbok och mitt tålamod har nästan tagit slut i väntan på att den skulle dyka upp hos Storytel. Äntligen!




lördag 1 juli 2017

Vinnare i Harry Potter-utlottningen!

Två elvaåringar var med och kontrollerade att allt gick rätt till i den här dragningen. En skrev namnen på lappar, klippte ut och vek ihop lapparna. Den andra placerade en vintermössa över huvudet och drog sedan en vinnande lott ur en solhatt. 

Och vinnaren är: Helenar! Sist in på fredag eftermiddag. Mejla mig ditt namn och din adress så skickar jag skrivboken så fort som möjligt. Grattis!

beroendeavbocker@gmail.com
 



fredag 30 juni 2017

Harry Potter-veckan är över


Tack alla som varit med mig och firat Harry Potter den här veckan! Jag har haft buskul. Speciellt roligt var att få dra på sig Ravenclaw-kappan och springa runt Värmdö kyrka och vifta med sin Snape-trollstav (inte logiskt alls, jag vet) bara för att få till ett fint foto till bloggen. Tack snälla, söta pojkvän som ställer upp på mina infall. Jag kommer att fortsätta läsa böckerna och se filmerna, fast jag redan läst och sett allt många gånger tidigare. Ibland tar jag en paus, ibland läser jag inte alls Harry Potter vid sidan av vad annars jag läser, men allt som oftast finns han ändå där på nattduksbordet. Den här hittepåvärlden är en sådan stor tröst för mig när livet känns lite jobbigt och när allt är bra så är den ändå en ständig följeslagare.

Kika gärna in i morgon kväll när jag presenterar vinnaren till Harry Potter-skrivboken!




torsdag 29 juni 2017

Mina Harry Potter-resor till London och Orlando


Inom sex månader åkte jag, min kille och hans elvaåringar till både London och Orlando, Florida för att se inspelningsplatser och uppbyggda Harry Potter-miljöer. I vanliga fall skulle vi kanske inte ha gjort de här resorna så tätt inpå varandra men på grund av något som hände i våra liv förra sommaren så valde vi att bara köra på, både för att vi vuxna behövde det men kanske speciellt för att barnen gjorde det. Ett "Livet är för kort för att inte göra roliga saker"-ögonblick infann sig. 

Vi börjar med lite Londonbilder. Jag rekommenderar verkligen en tur till Warner Bros. Studio som finns i Watford, en kort buss- eller tågresa från London och består av den studio där de spelade in stora delar av filmerna. Självklart är det dyrt och man måste boka sina biljetter långt i förväg, men om man är ett fan så är det verkligen värt varenda krona. Bara shoppen är så att man vill gråta en skvätt när man kliver in i den. 









Sedan kan vi fortsätta till Orlando, Florida där parkerna Universal Studios och Islands of Adventure är en riktig skatt om man gillar film och åkturer. Vi var där i hela två dagar och har på riktigt aldrig haft så roligt, någon av oss. Där får man åka ett riktigt Hogwarts Express-tåg mellan parkerna och de har byggt upp både Hogsmeade och Diagon Alley. Jag ville på riktigt inte åka därifrån, jag ville gömma mig i någon av butikerna och bara bo kvar där medan alla andra gick hem. Att stå på en perrong när ett riktigt Hogwarts Express tuffar in var så stort att jag inte har ord för det, det spelade ingen roll att det var hundratals andra människor omkring en och att man stått i kö i tjugo minuter innan. De har verkligen lyckats förmedla känslan från böckerna och filmerna. På just de här parkerna finns även två stycken Harry Potter-rides som var helt fantastiska: Harry Potter and the Forbidden Journey samt Harry Potter and the Escape from Gringotts. Sök gärna på dessa på google och YouTube.












Allt på parkerna i Orlando, Florida är på riktigt snordyrt men om man är ett lika stort fan som jag är så är det banne mig också värt varenda krona. 


Missa inte Harry Potter-utlottningen!

onsdag 28 juni 2017

Mörkret i Harry Potter


Vad är det då som får en fyrtiotvåårig kvinna med familj och jobb att på fritiden önska att hon vore tolv och befann sig i ett fantasislott i Skottland? Som får henne att köpa merchandise för tusentals kronor, planera resor för ännu mer pengar till både London och Orlando, Florida - enbart för att få vistas i de miljöer som beskrivs i böckerna och visas i filmerna. När jag försöker analysera varför jag på riktigt älskar det här så mycket, så kommer jag allt som oftast fram till att det är tack vare mörkret. Berättelsen börjar som vilka barnböcker som helst men då de bland annat skrevs för att en generation barn och ungdomar skulle kunna växa upp tillsammans med dem, blev de snabbt vuxnare och läskigare. Mörkare. Familjen Dursley och situationen på Privet Drive är inget annat än fruktansvärd men den ställs ändå mot löftet om en annan framtid, man tror aldrig riktigt att det kommer vara för någon längre tid. Men Harrys saknad efter sina föräldrar är "på riktigt" från första början, den slarvas inte bort. Och när fler människor man älskar och beundrar, fortsätter att dö i framförallt de senare böckerna, så kan jag inte känna annat än stor beundran inför J.K. Rowling. Hon tillåter sina karaktärer att vara småaktiga, krävande, arga och sörjande. Också. Samtidigt som de är älskvärda, roliga och spännande. Ännu ett exempel på fint beskrivet mörker är Nevilles föräldrar, Frank och Alice Longbottom, som blev torterade till vansinne av Bellatrix Lestrange, och ligger på Sankt Mungos Sjukhus För Magiska Sjukdomar och Åkommor. Neville själv skäms på tonåringars vis, Ron och Hermoine är först nyfikna men skäms sedan också när de förstår vad som hänt. Nevilles farmor däremot, hon blir arg och säger åt Neville att vara stolt. Böckerna tar upp många sådana här exempel, situationer när de flesta barn och ungdomar kanske skäms och döljer saker när de faktiskt inte har någon anledning.




Sedan finns såklart även en helt otrolig uppsättning med skurkar som man älskar att hata, som jag praktiskt taget frossar i. Dolores Umbridge är den jag avskyr mest, mer än exempelvis familjen Malfoy som är så onda att de nästan blir klichéer. Det är läskigare när ondskan bär rosa, har bilder av kattungar på väggarna och gillar att följa regler, än när de bor i fuktiga slott och har tatueringar. Sedan Snape då. En av de mest spännande karaktärerna någonsin eftersom man i sju böcker hela tiden funderar på om han på riktigt är ond eller god. Men visst bär han på ett mörker inom sig, ett mörker som hela tiden riskerar att sippra ut. Så sammanfattningsvis är det bästa mörkret i Harry Potter det som beskriver den mänskliga naturen, inte de ondaste av onda trollkarlar eller de läskigaste av drakar.

tisdag 27 juni 2017

Vinn Harry Potter-skrivbok



The Boy Who Lived


Jag snubblade över den första boken av en slump. Precis när den kommit på svenska så hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de efterföljande böckerna och filmerna, skulle ha på mitt liv. Redan på den första sidan skrattade jag högt och jag vet inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem läsa klart, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att sluta. Där fanns de hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trapporna, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt. Allt var oemotståndligt. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Jag fick samma "välkommen hem"-känsla när jag dök in i den första boken. Det är här du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Att jag var strax över tjugo år istället för tolv spelade absolut ingen roll. Några år senare tajmades en resa till London inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s, det här var givetvis innan den flod av merchandise som finns idag hade börjat välla över oss. 





Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar av Harry Potter och de vises sten. Det här omslaget innebär ett löfte. Världen som J.K. Rowling hittade på i och med den här barnboken betyder så oerhört mycket för mig och jag spenderar många långa timmar där varje månad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle göra utan Potter-verse.



måndag 26 juni 2017

!! Harry Potter-utlottning !!

Ett inlägg i Harry Potters 20-årsjubileum!

När Harry Potter fyller 20 år så måste en givetvis anordna en utlottning!

En finfin Hogwarts-skrivbok (21 x 13,4 cm, linjerad) ligger i potten och allt du behöver göra för att vara med är att anmäla dig i kommentarerna på det här inlägget senast fredag 30 juni 23:59. Gör du dessutom reklam för utlottningen på din blogg, eller något annat ställe, och klistrar in en länk som bevisar detta så deltar du med två "lotter". Vill du dessutom dela med dig om vad Harry Potter betytt och betyder för just dig så får du mer än gärna dela med dig av det också! Det sistnämnda är enbart för mitt höga nöjes skull. 

Vill du delta men inte kommentera i inlägget så går det även bra att skicka ett mejl till beroendeavbocker@gmail.com 

Vinnaren annonseras på lördag den 1 juli. Vänligen notera att jag enbart skickar vinsten till en adress i Norden. 




!! Harry Potter 20 år idag !!

Ett inlägg i Harry Potters 20-årsjubileum! 

Idag är det ofattbara tjugo år sedan den första boken om Harry Potter släpptes, denna fantastiska berättelse som har betytt mer för mig än någon annan historia. Det måste givetvis firas! Så den här veckan kommer det enbart att handla om Harry Potter; det kommer bli inlägg om mina känslor inför både böcker och filmer, foton från mina resor till London och Orlando och upplevelserna där, ett försök att förklara magins dragningskraft och så givetvis en utlottning med fint pris! Jag hoppas ni vill hänga med mig in i den värld dit jag alltid flyr när den riktiga världen är för jobbig, en hittepåvärld som jag gör allt för att klamra mig fast vid. 



tisdag 20 juni 2017

Sommarläsbingo med Värmdö Bibliotek

Jag har hoppat på sådant här tidigare för det är riktigt roligt att ha något att kryssa i allteftersom en tar sig igenom sommarläsningen. I år skrev jag ut en till mig själv och en till min kollega som också är bokberoende. Ser väldigt mycket fram emot "...på hotell" samt "...ut en hel bok under en sittning". Sommarens läsning får väldigt gärna börja när som helst!

Skriv ut din egen Sommarläsbingo här!



torsdag 15 juni 2017

Om du såg mig nu - Sofia Nordin

Ännu en underbar bok i serien om ungdomarna som överlevt feberapokalypsen som dödat nästan alla människor. Den här gången får vi följa Esmael, killen som blev kär i Ella i Som om jag vore fantastisk, den tredje boken. Innan allt hemskt hände så var Esmael en av de där populära tonåringarna som inte hade några större svårigheter att få tjejer. Han liksom bara var rätt, utan större ansträngning. Men nu har han fått nobben av Ella som har flyttat till Umeå för att hon hörde ett svagt radiomeddelande på AM-bandet. Han kan inte tro det, men hon lämnade honom! Så han tar cykeln och far efter och frossar i tankar om hur hon ska falla i hans armar, full av ursäkter. Väl framme ser verkligheten helt annorlunda ut... 

En av de bästa sakerna med den här bokserien är att karaktärerna inte alltid gör rätt och inte alltid är sympatiska. Esmael kämpar hårt med att förstå att det han automatiskt är bra på inte värderas lika högt längre. Hur kan den nördiga lilla killen Ella flytt till vara bättre bara för att han kan bygga solceller? Och svårast av allt: varför börjar hon inte bara älska Esmael lika mycket som han älskar henne? För han vill ju! Han är van att få som han vill. 

Här hittar du en länk till alla mina recensioner om de tidigare tre böckerna i samma serie.

tisdag 13 juni 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Konstverk vi älskar

Detta är Peace - Burial at Sea av William Turner. Jag vet inte varför den berör mig så starkt men jag kan under långa stunder förlora mig i ljuset och skuggorna; röken. Jag hade förmånen att se den på riktigt, när den gästade en utställning på Moderna Museet för ganska många år sedan nu. Som så ofta när en ser kända konstverk i verkligheten så utbrast jag i ett "Men vad liten den är!". Fast förhäxande, det var den onekligen ändå.



torsdag 8 juni 2017

Ny bok av Arundhati Roy!

Det är tjugo år sedan men nu har hon äntligen skrivit en ny bok! The Ministry of Utmost Happiness släpptes i dagarna. Då jag fullkomligt älskade De små tingens gud har jag givetvis redan slängt mig in på Adlibris och beställt mig ett exemplar av det nya, förmodade, underverket. Flera tidningar har redan rapporterat att recensionerna för den nya boken är väldigt delade men jag kan knappt hålla mig tills den dyker upp i min brevlåda.



 

torsdag 1 juni 2017

The Handmaid's Tale, av Margaret Atwood

Det är svårt att skriva en recension enbart om boken då jag läste den samtidigt som jag såg de första sju avsnitten av tv-serien på HBO Nordic. Så jag gissar att det här blir lite om båda.

Vi befinner oss i en snar framtid. På grund av miljöförstöring har människorasen blivit i det närmaste steril och när knappt några barn föds längre bestämmer sig en grupp människor  för att ta makten över USA, mördar presidenten och störtar kongressen. En diktatur är född, vars enda mål är att återgå till "gamla hederliga värderingar" för att säkerställa mänsklighetens fortlevnad. Offred är en av de, fortfarande fertila, kvinnor som offras för majoritetens skull. Självklart är Offred inte hennes riktiga namn, det har hon fått försaka tillsammans med sin man, sin dotter och sin frihet. Hon hålls fången i en högt uppsatt mans hus, där hon förväntas sära på benen en gång i månaden för att bli gravid med honom och sedan föda familjen ett barn. Ett barn som hon ska lämna där när hon fortsätter till en annan familj som behöver samma tjänst. Berättelsen är långsam och närmast klaustrofobisk. Vi ser allt genom Offreds ögon och trots att hennes värld är väldigt liten så lever hon mitt i orättvisorna och hon minns! Om nätterna ligger hon i sin säng och tänker på hela den värld hon förlorat. Det är fruktansvärt bra, förmodligen tack vare allt det otäcka. Det som för bara tjugo, trettio år sedan var en otänkbarhet i väst börjar nu krypa allt närmare även i verkligheten; högt uppsatta män tar beslut som gäller kvinnors rätt till sina kroppar, eventuell graviditet och abort. Även träffande är beskrivningarna av hur våra rättigheter mycket snabbt kan dras in, hur lagarna ändras genom snabba beslut och hur man en dag kan vakna upp utan demokratiska möjligheter. Att man inte protesterar nu för att en sådan händelseutveckling känns så osannolik. Men The Handmaid's Tale beskriver allt det som kanske är på väg att hända i USA just nu, så var inte så säker på vår demokrati, våra rättigheter. De kan tas i från oss hur enkelt som helst.

måndag 29 maj 2017

Läsa på altanen medan tvätten torkar

Vad jag gjorde under stor del av den här långhelgen; låg i en solstol på baksidan av huset och läste. Ibland var det helt enkelt för varmt för både mig och katterna, då bara satt jag där i skuggan och åt vindruvor och drack bubbelvatten. Inte så dumt det heller. Har ännu inte kommit igenom The Handmaid's Tale men vill låta den ta den tid den behöver, språket är nästan outhärdligt vackert trots allt det hemska den beskriver. Lite av Atwoods kännetecken. Jag har börjat bläddra i Sofia Nordins Om du såg mig nu samt hållit och även känt lite extra mycket på Mats Strandbergs Hemmet



tisdag 23 maj 2017

Lyckat eller misslyckat inköp?

Då vi verkar ha hoppat över våren tänkte jag köpa mig något ytterplagg att ha till och från jobbet då vinterjackan har blivit alldeles för varm. Hogwarts-munkjacka passar sig inte riktigt på kontoret, åtminstone inte alla dagar. Efter en snabb titt på Åhléns så insåg jag att jag inte skulle hitta något, inget av det som fanns var riktigt jag. Bomberjacka innebär alldeles för många minnen från tonåren när enbart skinheads använde dessa, det spelar liksom ingen roll att de finns i rosa numera. Och kostade inte allt hutlöst mycket? Så jag gick till Akademibokhandeln och köpte mig en bok. Plättlätt. Smärtfritt. Utan minsta baktanke att det kan vara för dyrt så här strax före lön. Det blev Konsten att fejka arabiska av Lina Liman som har undertiteln: En berättelse om autism. Ska bli mycket intressant att läsa!



lördag 13 maj 2017

TV-serielördag: Westworld

Vi befinner oss i en nära förestående framtid där de allra rikaste ständigt söker större och häftigare upplevelser och den mest ultimata semestern får man i nöjesparken Westworld. Det är vilda western, fast på riktigt! Man får bo tillsammans med, umgås med, döda och ha sex med robotar som ser ut precis som vi men som inuti till största delen är mekaniska. Om robotarna ”dör” så lagas de, minnet raderas och de skickas ut igen. De är programmerade med en bakgrund och ofta bundna till en historia som berättas om och om igen, för besökarnas höga nöje. Där finns de prostituerade på horhuset som ägnar dagarna åt att dricka sprit och ragga upp kunder med samma repliker om och om igen. Men även den unga kvinnan som varje morgon pussar sin pappa adjö, ger sig ut för att måla landskap och återkommer hem om kvällen bara för att se fadern bli brutalt mördad. Mannen som varje dag anländer med tåget. Mannen i den svarta hatten. Samtidigt får vi följa de programmerare, mekaniker, säkerhetspersonal och chefer som kontrollerar hela parken bakom kulisserna. 




Det börjar långsamt och utan många förklaringar, en får bara hänga med, och det tog mig åtminstone tre avsnitt innan jag på riktigt började fatta galoppen. Vilket är ett bra betyg! Det värsta som finns är när man listar ut saker för tidigt. Så låt den här serien växa sig stark, för det kommer den att göra. Till en början så är det långt ifrån fartfyllt eller spännande, mest underligt, faktiskt. Om än vackert. Men när saker väl börjar röra på sig; när robotarna minns tidigare liv och blir spontana, så går det mer än en gång rysningar längs med min ryggrad. Westworld ger en många chanser att tänka på vad ett liv utan konsekvenser skulle innebära. När blir en robot en människa? När hon ser ut som en, om hon blöder när man sticker henne, eller när hon kan minnas och lära sig saker? Och viktigast av allt, när ska vi börja behandla henne som en människa? Sedan det som jag har funderat på enormt mycket under den här seriens gång: vad händer med oss ”riktiga” människor när vi tror att vi kan behandla människoliknande robotar som skit? Det kan inte göra gott med våra själar. 



I övrigt så är det en fantastiskt fin lista med skådespelare som gestaltar både människor och robotar. Jag såg Westworld på HBO Nordic men jag hoppas att den snart även dyker upp på exempelvis Netflix. Se den!

måndag 8 maj 2017

Se mörkret, av Elizabeth Hand

Den fristående fortsättningen på Generation Loss. Återigen får vi följa Cass Neary när hon knarkar och super sig fram genom tillvaron och - givetvis - lyckas hamna rejält i klistret, den här gången också. Hon åker till Helsingfors för att se på några fotografier då en uppdragsgivare tycker att hon har ett öga för vad han gillar och vill ha hennes åsikt. Ett par mord senare befinner hon sig i Reykjavik där hon stöter på en gammal pojkvän som är alldeles för insyltad i den gamla dödsmetall-scenen och dess utdöende (pun intented) utövare. Vi slänger in en flygande korp över det isländska höglandet och utfattiga människor i övergivna hus så har du ett bra hum av Se mörkrets visuella stomme. Är man kräsmagad ska man nog inte ge sig på Elisabeth Hand. Man får en hel del detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, ingående redogörelser  av knarkandets vedermödor. Men jag kan ändå inte sluta läsa för språket är snudd på magiskt. Cass själv är en strulputte av rang men hon tillåts vara det utan pekpinnar och tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon är inte en hjältinna som undviker att åka på stryk för att hon är kvinna, om vi säger så. Tvärtom är hon benhård mitt i allt elände och jag tycker så himla mycket om henne. Knark och allt. 

torsdag 4 maj 2017

Pest och kolera - historiens värsta farsoter


En bok för mellanstadiebarn om de sex värsta sjukdomarna som drabbat mänskligheten, fungerar det? Jodå. Kanske delvis för att författarna på ett praktiskt sätt tar udden av det läskiga då man enbart tar upp farsoter som inte längre plågar oss, såsom pesten, smittkoppor och spanska sjukan. I varje fall inte som pandemier och det får det mesta av det som berättas i den här boken att kännas ganska avlägset och tur är väl det. Faktatexterna "lättas upp" med berättelser om faktiska personer som man kan relatera till, vilka drabbats av sjukdomarna. Men det absolut bästa med den här boken är bilderna och vilka bilder sen! Särskilt de som börjar varje kapitel/farsot; svartvita, väldigt vemodiga, helsides och fullkomligt gudomliga.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

onsdag 3 maj 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Orättvisa och förtryck

Ett för mig väldigt lämpligt ämne på Kulturkollo den här veckan, nu när jag precis börjat se tv-serien The Handmaid's Tale skriven av Margaret Atwood, på HBO Nordic, samt bestämt mig för att läsa om boken. Hittade den inte i mina hyllor så jag gick in på Adlibris och beställde den på nytt, den här gången på engelska. 

Den här serien är så isande obehaglig att min pojkvän såg ett halvt avsnitt och sedan bestämde sig för att det räckte. Och visst är det grymt, becksvart och så gastkramande läskigt att man tappar andan, flera gånger per avsnitt. Vi befinner oss i ett framtida USA där (påhittade?) terroristattacker har lett till undantagstillstånd, lagändringar och slutligen diktatur. Som fattig kvinna har man ingen rätt till något, inte ens sitt eget liv. Bara om man fortfarande är fertil, något som ytterst få fortfarande är, har man en chans att leva som livegen i en rik familj som inte kan få egna barn. Man blir våldtagen och om man har "turen" att bli gravid och det mot alla odds föds ett friskt barn så får man lämna det ifrån sig och fortsätta till nästa familj. Homosexualitet är förbjudet och "könsförrädare" avrättas offentligt. Allt är så tröstlöst, så hjärteknipande och rått. Att se på den här serien är som att få den oskyddade själen gnuggad mot sandpapper. Men samtidigt är det det bästa jag har sett på många, många år. 




onsdag 26 april 2017

Mycket existentiellt mörker nu

Jag gick från den oerhört mörka framtidsvisionen av ett Sverige styrt av rasistiska tankar efter ett terroristdåd i Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, till att dyka rakt ner i den skitiga, drogfyllda och våldsamma Se mörkret av Elizabeth Hand. Mycket mörker blir det. Både på jobbet, något hemma och i bokvärlden. Men det känns ändå som lite skönt att kunna grotta in sig rejält, få det ur systemet. Jag har aldrig varit mycket för romantiska eller flamsiga komedier så mitt sätt att hantera jobbigheter har alltid varit att gräva mig djupare ner i mörkret. "Tur" för mig då att jag får spendera tid med Cass som snorfull och aphög trasslar sig igenom ett dystert Reykjavik drabbat av den ekonomiska kraschen 2008. Det är långt ifrån "mitt" Reykjavik, staden jag alltid återkommer till, men det är ändå skönt att kunna känna igen sig rent geografiskt. 



Hallgrímskirkja, januari 2014.

måndag 24 april 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

onsdag 19 april 2017

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, av Karin Bojs

Den här boken släpade jag med mig till Sälen och tillbaka, enbart för att jag helt enkelt inte kunde släppa taget om den. Femhundra sidor eller inte. De allra flesta kapitlen är vansinnigt spännande, även om det givetvis är svårt att få bombsäkra svar om något som hände för så oerhört många år sedan. Bojs använder sig mycket av ny DNA-forskning som på många sätt kan ge svar men långt ifrån alltid så uttömmande och detaljerade som man skulle vilja. Som i exemplet att homo sapiens fick barn med neandertalare, vilket har lämnat spår i vår DNA, spår som går att hitta bland de människor som lever i dag. Men exakt hur denna beblandning av gener gick till är naturligtvis oklar. Handlade det om förhållanden, slumpvisa möten eller våldtäkter? All vår historia antyder att det förmodligen har handlat om det sistnämnda, men bombsäkra kan vi inte vara. Författaren har börjat med sin egen familjs historia, sin mammas begravning, och sedan spunnit vidare ner genom seklerna. Vi får läsa om grottmålningar, mosslik, massgravar och olika sätt att tillverka alltifrån pilar till krukor för matlagning. Jag finner allt det här oerhört fascinerande och vill bara ha mer och mer! Vill du läsa en populärvetenskaplig beskrivning av den europeiska storfamiljens framväxt under de 54 000 åren så är detta boken för dig.

tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En utmaning i tiden

Jag kan bara, återigen, berätta om världens finaste tidsesenär: Doctor Who. Främst då "min" doktor, David Tennant. Hur mycket jag än har försökt så kan jag inte uppbåda samma känsla för senare skådespelare i samma roll. Vari ligger då storheten med den här tv-serien? Det är roligt, det är på allvar, man får gråta en skvätt och där finns kärlek som känns. Det är en värld jag skulle kunna försvinna i, en värld som jag har försvunnit i. Samtidigt kan specialeffekterna vara plastiga (jag skojar inte, man kan ibland se dragkedjorna i rymddräkterna) och det är serie där världen är London och tillhörande engelsmän. 

Så här skrev jag här på bloggen för två år sedan:

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien.



onsdag 5 april 2017

Två systrar, av Åsne Seierstad

Detta är historien om Ayan och Leila, två systrar med somalisk härkomst som växte upp i Norge. Två unga kvinnor som liksom sina jämnåriga gick i skolan, hade kompisar och fritidssysselsättningar. Men så hände något; söndagslektioner med en radikal imam och koranlärare, medlemskap i olika ungdomsgrupper och mycket sökande efter texter och videomaterial på YouTube. Två år senare var både Ayan och Leila så radikaliserade att de lämnade sina liv i väst för att kriga för IS i Syrien. Kvar fanns förtvivlade föräldrar, syskon och kompisar. Hur kunde de gå från att spela fotboll, få bra betyg och ha en umgängeskrets till att gå klädda i heltäckande niqab och anse att det enda sättet att tjäna Gud var att resa till en krigszon? Åsne Seierstad har intervjuat föräldrarna, kompisarna, lärarna och syskonen samt läst enorma mängder elektronisk kommunikation för att få ihop den här omfattande boken. Hur kunde det gå så fel? Och framför allt: hur kommer det sig att det främst är andra generationen invandrare som blir radikaliserade? De som borde bli mer västerländska än sina föräldrar. Mamman i den här familjen kan bara inte förstå hur hennes duktiga religiösa döttrar som hon aldrig behövt oroa sig för plötsligt har rymt iväg för att bli bortgifta och föda barn för Kalifatet. Pappan slänger sig iväg till Turkiet för att under stor dramatik korsa gränsen till Syrien i flertalet försök att få hem döttrarna till Norge igen. Brodern reagerar genom att bli ateist, för hur ska han kunna tro på en Gud som kräver de offer som systrarna givit? Det är spännande, hjärteknipande och vansinne på så många nivåer i den här boken och ofta är det helt omöjligt att förstå varför systrarna gjorde som de gjorde. Men Seierstad har gjort ett fantastiskt jobb med att lista ut de många olika vägarna till radikalism, vad föräldrar, skolan och andra vuxna i omgivningen kan göra, vilka varningssignalerna är. För sällan är det bara en sak som är orsaken. Detta är en viktig bok som jag hoppas kommer läsas utav många. 

fredag 31 mars 2017

Har ni sett trailern till nya Det av Stephen King?

Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot en remake av en film såsom jag gör med Stephen Kings Det. Jag älskar boken för vemodet, för de fantastiska beskrivningarna av sorg och död, och för kamratskapet mellan barnen. Sedan har boken en hel handfull mindre bra saker, som de ofta usla kvinnoporträtten. Så här skrev jag för snart tre år sedan när jag läste om:

På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...




torsdag 30 mars 2017

Tiden är inte än, av Elin Boardy

Jag har tidigare aldrig läst något av Elin Boardy men jag lovar att Tiden är inte än inte kommer bli det sista av den författaren för mig. Det finns inte ett enda onödigt ord eller kommatecken i texten, allt är precis där det ska vara. Och hon skriver vackert. Det är en konst att skriva om en sådan hemsk händelse, i det här fallet digerdöden, och göra magi av det hela och även få in samhällskritik om världen vi lever i idag. 

Människan som vi får följa på den här vandringen genom Europa under mitten av trettonhundratalet är ibland kvinna, ibland man. Tidsandan dikterade att endast män fick röra sig ute själva utan förkläde. Men kanske väljer just den här människan detta även för att fly det som hände där hemma på gården i Falsterbo? Går det snabbare att glömma om man klipper av sig håret och klär sig i manskläder? Om man inte längre klär sig i jaget som förlorade hela sin familj till en av de mest fruktansvärda sjukdomarna någonsin. Det är åtminstone värt ett försök. Så Sigrid, Jon, Olof och Amund vandrar vidare, i jakt på livet, på döden. På befrielse. 

måndag 27 mars 2017

En liten paus i fjällen

Det har varit trögt med både läsandet och bloggandet på sistone. Jag påbörjar böcker men lyckas sällan avsluta, även om jag kommer ganska långt i dem. Mitt arbetsliv tar alldeles för mycket tid och sedan är det allt som pågår därefter på hemmaplan. Det finns ingen tid att andas, att bara vara jag. Jag hade hoppats att resan till Sälen på fyra dagar skulle ge mig ett nödvändigt andrum, att jag skulle kunna sitta långa stunder och bara läsa när de övriga slängde sig upp och ner i skidbacken, men självklart blev det inte så. Jag fick faktiskt den längsta sammanhängande lässtunden när vi åkte hem till Stockholm igen, när jag plöjde hundrafemtio sidor av Elin Boardys Tiden är inte än. Men tanken med resan var ändå god, jag fick mer frisk luft än om jag varit hemma och... ja, det var väl det. Men nu börjar vi om igen. Igen. Reboot, och allt det där.