I februari 1999 arbetade jag som lokalvårdare i ett stort kontorshus på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag höll på att städa ett rum där radion stod på när de meddelade att Björn Afzelius hade gått bort och jag slutade jobba, sjönk ner på en stol och bara lyssnade på den låten de spelade. Med tårar i ögonen. Sedan ringde jag mamma, som även hon var ett stor beundrare av Afzelius musik. Mamma och jag talade alltid om att se honom live men det blev aldrig av. Det är något med de där missade tillfällena, när man förstår att något för alltid är förbi. Det drabbade mig hårt den gången. För jag har vuxit upp med den här musiken, allt sedan han spelade i Hoola Bandoola Band och jag själv satt i barnvagn. Den här fina dokumentären är fullspäckad med alla låtarna, intervjuer med kollegor, vänner, kvinnorna och barnen. Man har inte duckat för det svåra. Jag grät, jag skrattade, jag sjöng med till musiken. Och så den där ständiga cigaretten i hans hand, de många filmningarna genom ett turnébussfönster. Jag älskar de privata fotografierna som visas upp, svärtan och kärleken mitt i allt. Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar