onsdag 16 mars 2016

Pappersstäder, av John Green

Quentin har länge varit himlastormande kär i sin granne Margo men det vet hon inte om. De var vänner som barn men nu när de går sista året i high school har de sedan länge glidit ifrån varandra. Han hänger med ungdomarna i orkestern medan hennes vänner är ganska mycket coolare. Men så en natt knackar hon på Quentins fönster och ber honom följa med som chaufför. De är ute ända till morgonen och då har allt förändrats. För Margo försvinner hemifrån. Det är inte första gången och precis som tidigare har hon lämnat ledtrådar efter sig. Den enda skillnaden är att den här gången letar Quentin efter henne.

Det är svårt att inte falla handlöst för John Greens karaktärer. De läser, är inte bland de mest populära och är så förståndiga som man önskar att man själv hade varit i tonåren. Quentin är inget undantag. Jag älskar hur verkliga alla personerna är. Ingen förblir den där idealiserade drömbilden, som man lätt kan få för sig att någon är, när man trånar på avstånd. Visst kan det bli lite fånigt ibland men det är okej. För det är samtidigt halsbrytande roligt (Radars föräldrars samling av svarta jultomtar är ett skämt som håller i en hel bok) och uppfriskande allvarligt. Det som gör ont, får göra ont. En av de svåraste sakerna med att växa upp är att inse att man ofta inte kan förändra  saker eller människor. Att människor inte vill blir ändrade på. Att få lära sig den läxan tillsammans med Quentin var ljuvligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar