Fru Wiik kan inte glömma vad hon var med om under inbördeskriget i Finland. Familjen splittrades, hon fick svälta och sitta i läger där hon utnyttjades. För att nu många år senare klara av vardagen som kontorist och ensamstående har hon delat sig själv i tre personligheter. Det är fru Wiik som arbetar på advokat Claes Thunes kontor, som håller samman allt det administrativa och tar hand om sin arbetsgivare. Men inuti henne finns även den mer drömmande Matilda som spenderar kvällar och helger med att se film på bio. Sedan finns Miljafröken som inte kan sluta tänka på kriget och det hon utsattes för, som tänker på hämnd. Claes Thune lever ett ganska privilegierat liv även om hans fru nyligen lämnat honom för en av hans bästa vänner. Han läser, reser, skriver och försöker ständigt arbeta ihop till mer pengar. Han är medlem i Onsdagsklubben, en herrklubb där männen samlas omväxlande hos varandra för att dricka och tala om aktuella ämnen. En kväll när fru Wiik stannat extra för att hjälpa till vid just en sådan tillställning hör hon en röst från det förgångna, en röst hon under så många år försökt glömma bort.
Året är 1938 och även om vi som läsare vet vad som komma skall så är bokens huvudpersoner ännu lyckligt ovetande om vad Hitlers politik ska leda till. Gränserna för vad som är okej flyttas hela tiden framåt, det mörknar i Europa och det är svårt att inte dra paralleller till idag. Det är intressant att hela tiden skifta mellan Thune och fru Wiik, att se allt genom deras olika ögon. Ibland tror man att man vet hur det ligger till, för historien snirklar sig så sakta fram, men det är en illusion. För varje sak man verkligen förstår så är det flera man missar. Språket är stundtals fantastiskt och jag skulle vilja berätta så mycket mer men är lite orolig att säga för mycket så jag säger bara att jag tyckte mycket om den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar