måndag 24 juni 2013

När skruven dras åt, av Henry James

En ung och ej namngiven kvinna får anställning på godset Bly på landsbygden för att ta hand om de två föräldralösa barnen Miles och Flora. Barnens förmyndare lever i London och vill på inga sätt bli kontaktad om eventuella problem eller frågor. Guvernanten får klara sig själv tillsammans med den övriga personalen på Bly och mycket snart blir hon god vän med hushållerskan Mrs Grose. Men det är något konstigt med godset och kanske även med barnen, guvernanten ser syner av döda personer. 

Jag har läst så många recensioner av den här boken där den beskrivs som "den bästa spökhistorien någonsin" och liknande. Tyvärr upplevde jag den inte alls så och jag är riktigt besviken över det. Det är alldeles för snirkligt skrivet för min del och huvudpersonen berättar alltid innan det läskiga händer att det kommer att hända. "Oh, ni kommer inte tro mig men det som sedan hände skrämde skiten ur mig!" Okej, det där var som du säkert misstänker inget ordagrant citat men du förstår nog hur jag menar. Och jag VET att boken skrevs för hundra år sedan och man inte kan ha samma förväntningar på jämställdhet och klass nu som då men jag fastnar ohjälpligt i beskrivningarna av det svaga och mindre intelligenta könet och varför simpla arbetare ska hålla sig på mattan gentemot sina arbetsgivare. Jag ser liksom inte spökhistorien för allt krafs. Barnen är så söta, så söta, hushållerskan så fast i sin torftiga roll. Nej, jag blir mest irriterad av det här. Gammalmodigt var ordet. 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar