En ring av järn, av Susan Cooper

När Will, den sjunde sonen till en sjunde son, fyller elva år får han en ring av järn av bonden i gården bredvid. Ringen överlämnas med orden: Vandraren är på färde. Natten blir svår och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig. Men vad betyder det? Ibland när han rör vid järnet så är det skållhet, andra gånger kallt som is. Det verkar som att det försöker varna honom för faror och andra gånger leder honom på rätt spår. Snart vecklas en ny verklighet upp för Will, en klassisk kamp på gott och ont där han själv spelar huvudrollen.

Som jag har kämpat med den här boken, de knappa tvåhundra sidorna barnbok har fått mig nästintill gråtfärdig vid flera tillfällen. Hur svårt kan det bli? Det är i stort sett noll flyt i språkrytmen, jag får kriga mig igenom texten. Det är även ganska konstig fantasy; Will svävar mest runt och bara snubblar över de sakerna han är ålagd att hitta. Jag förväntade mig mera ett quest, ett äventyr, men icke. Det är exakt som i den första boken Ovan hav under sten där barnen bara sprang rakt på allt viktigt av slump. Det snöar, Will går mellan århundradena, tiden stannar, alla pratar i en evighet om vad som kommer att hända, Will är rädd, någon fixar skivan, Will är glad. Upprepa vid behov. Det brände till vid några få tillfällen, jag blev faktiskt nästan rädd en eller två gånger. Cooper borde ha utnyttjat sin talang för att måla upp skrämmande miljöer mer. Kanske blev det bättre mot slutet, det vet jag faktiskt inte för jag slarvläste de sista sextio sidorna i ren desperation. Bok nummer tre, Lövhäxan, får nog vänta ett tag.