onsdag 30 januari 2013

Affektion, av Martin Jern

Då jag tycker att baksidestexten beskriver boken så bra (och utan att säga för mycket) så kopierar jag den:

När jag var tolv år gammal dog en flicka på ett kalas. Eller eventuellt så var det ett party. Det var precis i gränslandet så jag minns inte vad vi kallade det. Något kalas blev det i alla fall inte. Och party tror jag få skulle våga kalla det i efterhand.


Kate och hennes bästis Ali är sexton år. Det har gått fyra år sen Zara hittades död i frysboxen.


Jag tog upp den här boken av en slump när jag hade tio minuter extra och som så ofta tog en tur in på Pocketshop på Centralen. Behövde bara läsa baksidestexten för att inse att den här boken måste jag läsa. På hundrafemtio sidor växte en grymt obehaglig historia fram. Kate är benhård; hon super, knarkar, knullar runt och flyr från de sexbilder som spridits av henne på nätet, ändå är jag aldrig riktigt orolig för henne, hon vet sitt värde i världen. Men sakta och smygande blir jag rädd för henne och allt är skrivet på det där exakta språket som jag gillar så mycket, där varje ord är genomtänkt och det inte finns något överflödigt i texten. Hundrafemtio sidor var precis vad som behövdes för att måla fram ett par tonårstjejers vardag, några liv som finns där precis bredvid våra andras. Vi ser dem oftast bara inte. Så för att sammanfatta boken: snyggt, obehagligt, precist och alldeles, alldeles underbart.

tisdag 29 januari 2013

Jane Austen 200 år och 1 dag senare

Missade att Pride and Predjudice firade tvåhundra år igår, den gavs ut den 28:e januari 1813. Men nog kan man mysa ner sig i soffan med te och Mr Darcy även ikväll? Det kan man alla kvällar när jag tänker efter. Och jag kan behöva den moroten för att överleva ännu en vansinnig Power Day (fråga inte) här på jobbet. Bjuder även på den bild som I Can Has Cheezburger lade ut för att fira dagen.


Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen, av Jonas Gardell





Historien om Rasmus och Benjamin fortsätter i åttiotalets Stockholm. Nu är AIDS-epidemin ett faktum och inte längre något som kan ignoreras, till och med bland de nära vännerna finns rädslan för att dricka ur samma glas då man inte är riktigt säker på hur det smittar. Både Rasmus och Benjamins föräldrar har svårt att acceptera sina söners liv och hanterar det på olika sätt, fast de alla tycker att de agerar av kärlek. I den här delen får vi även stifta större bekantskap med Bengt och Reine och deras drömmar, kärlekar och skräck. 


Det är extremt svårt att nu skilja på böckerna och tv-serien, de både är desamma och samtidigt väldigt olika. På ett sätt blev det hemskare att läsa bok nummer två efter del två av det filmatiserade, hemskare för att man visste vad som skulle komma och satt och spände sig. Men av samma anledning även lättare. Som vanligt så är jag inte logisk när jag ska skriva om Torka aldrig tårar utan handskar, jag består nästan bara av känslor i mina försök att analysera. Jag som nästan aldrig gråter till något, vare sig böcker eller film, har knappt kunnat börja läsa eller titta innan tårarna börjat rinna. Och jag håller helt med Helena på Fiktiviteter som tycker att det Jonas Gardell har skapat med den här trilogin inte kan vara något annat än en klassiker. Hur som helst så är det det absolut bästa han skrivit hittills.
 

söndag 27 januari 2013

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Idag är det Förintelsens minnesdag och sextioåtta år sedan Auschwitz befriades. Sedan 1999 är det en nationell minnesdag i Sverige. 

Efter krig, slavarbete, sjukdom, Auschwitz och dödsmarscher kommer de polska judarna David Rosenberg och Hala Staw på olika vägar till Sverige och så småningom Södertälje. Sakta men säkert arbetar de sig upp till trygga jobb (David arbetar som lastbilsmontör på Scania), en modern lägenhet och så småningom även en bil. De får två barn. Den lilla staden växer och frodas omkring dem under efterkrigstiden men det nya landets syn på det som hände under kriget i koncentrationslägren är självklart inte densamma som för de som tvingades överleva det. Just ordet "överlevare" och dess definition återkommer ofta. Vad innebär det att vara överlevare och när återgår man till att bara leva? Trots detta "paradis" på jorden som de hamnat i så är det ändå svårt, ibland omöjligt, att glömma det förflutna. Skuggorna och mörkret kryper ifatt om nätterna. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en fantastisk bok skrivet på ett underbart vackert språk och just detta vackra i kontrast mot det ohyggliga i händelserna tar andan ur mig. Rosenberg skriver om det som knappt kan beskrivas, om det oerhörda i vad människor gjorde mot varandra i rashygienens tecken.

lördag 26 januari 2013

The Perks of Being a Wallflower har kommit på svenska!

Jag läste den på engelska ganska nyligen men när förlaget Gilla Böcker hörde av sig och ville skicka mig ett exemplar av den svenska översättningen så kände jag att jag gärna ville läsa om den. Mer än gärna faktiskt. Det var en av förra årets absolut bästa böcker, alla kategorier. Nu ska jag bara välja rätt dag att sluka den på.



fredag 25 januari 2013

Och så lite heminredning

Jag köpte dem till slut! De fina askarna formade som böcker. Så istället för en skål med allsköns pryttlar i en stor hög så har jag fjärrkontrollerna i den ena "boken" och resten av grejerna i den andra. Jag gillar't! Och så får vi se om mamma hittar hur hon ska sätta på tv:n nästa gång hon är här. Moahahaha.



torsdag 24 januari 2013

Fantasy-trilogi-fråga

En fråga: Hur många ungdomsfantasy har du läst på sistone som inte varit del av en trilogi? Just nu kan jag inte komma på en enda. Varför måste alla komma i set om (minst) tre? De kommer ut med ca ett års mellanrum och just nu är jag mitt i jag vet inte hur många olika fantasyvärldar med sina egna specifika regler. Det börjar bli svårt att hålla isär allt. Kanske ska man vänta tills alla böcker i serien kommit ut, men det känns ganska trist att behöva vänta flera år på att läsa hyllade och omskrivna trilogier. Är det bara jag som tycker att allt börjar flyta ihop till en enda stor övernaturlig härva?





onsdag 23 januari 2013

Det dåliga lässamvetet



Varför är andra halvan av vintern alltid så trögläst? Och det dåliga boksamvetet spökar rejält just nu. Har åtminstone två böcker som jag åtagit mig att recensera som jag liksom aldrig kommer till… Varje gång jag ser dem på nattduksbordet får jag ångest men ändå fortsätter jag att skjuta dem framför mig. Varför är man (jag) så korkad? Fast samtidigt har jag utan problem kunnat förlora mig i Beautiful Creatures (som jag läser för Swedish Zombie) flera kvällar på rad. Ungdomsfantasy och romans var tydligen precis vad jag behövde. Men energin räcker inte till mer än en bok i taget, vilket är trist när jag brukar kunna plöja tre, fyra åt gången. Och tempot på jobbet fortsätter att vara högt trots att mitt stora projekt nu är över. Jag jobbar, äter, sover, jobbar, äter, sover, jobbar äter, sover… 

 (Mitt i söndagsläsningen förvandlades plötsligt boken till huvudkudde. Då var det bara att gå upp.)

söndag 20 januari 2013

Hur länge får man läsa i sängen om söndagar egentligen?

För jag tänker stanna här ett bra tag till. Det hördes på bilen som kördes in på gården i morse att det fortfarande är ganska kallt ute även om det inte längre är - 18 grader, så jag tänker inte gå ut förrän jag måste. Delade en skål blåbärsyoghurt med persern och dricker nu te med alldeles för mycket honung samtidigt som jag läser Beautiful Creatures (där jag precis passerat sidan etthundra).



lördag 19 januari 2013

Förr eller senare exploderar jag, av John Green

Sjuttonåriga Hazel är döende i cancer och tiden hon har kvar kan kanske kan räknas i månader, kanske i år. För att hon inte ska deppa ihop och överdosera på America's Next Top Model skickar hennes mamma henne till en stödgrupp för unga med cancer. Till en början är Hazel ganska negativ till det hela men dagen när Augustus börjar i gruppen så förändras allt till det bättre.

Som så ofta med tokhyllade böcker så försökte jag hålla förväntningarna nere och när jag började läsa så tänkte jag tidigt att: Ha! Så bra är den ju inte. Det fick jag äta upp. För jo, den är så bra. Den är rolig, fin, spännande och sjukt sorglig. Med betoning på "sjukt". Den har en enbent pojkvän, en pappa som ofta gråter och människor som tillåts bryta ihop utan att någon kommer och magiskt fixar allt efteråt. Det här är en fantastisk bok om livet och allt som är bra i det. Fast allt det där som är bra syns ju ofta som bäst när det är genomlyst av det mindre bra och det rent dåliga och det görs otroligt fint i den här berättelsen.

Jag fick en förfrågan från förlaget att förhandsläsa en sista korrekturversion den här boken (och smyga ut lite information före det officiella recensionsdatumet) och nappade direkt. Jag fick trixa lite med formatet och storleken i min Sony e-Reader och när det var så bra som det kunde så var ändå varannan sida helt tom eller innehöll en handfull ord högst upp. Så det blev en hel del extrabläddrande. Inget stort problem i sig och absolut inte förvånande med tanke på versionen. Men det tog inte lång tid innan jag helt glömde bort de läsplattebekymren. Jag såg inte de tomma sidorna. Alls. Förr eller senare exploderar jag är en sådan fantastisk bok att allt annat bara försvann. Jag kommer att rekommendera den till alla jag känner.

onsdag 16 januari 2013

Galen jobbvecka

Den här veckan har det knappt blivit någon lästid alls. Jag sover, jobbar och gör sedan om allt igen. Är ensam på min avdelning på jobbet och ansvarar för en stor IP-flytt och ska dessutom på något sätt göra allt det dagliga arbetet som kommer in och som vi normalt är två personer som gör. Men mycket snart ska jag ta mig tiden att skriva en recension till Förr eller senare exploderar jag av John Green som jag fick chansen att läsa i förtid. Vet bara inte riktigt hur jag ska få ur mig hur mycket den boken betydde för mig.

söndag 13 januari 2013

The Big Bang Theory - en hyllning och en oro

Det sägs att The Big Bang Theory (TBBT) är världens populäraste sitcom just nu och det har jag väldigt lätt att förstå. För det finns så många anledningar att älska TBBT, serien har en underbar nördighet som presenteras med en enkelhet och komplexitet. Det finns ett öga för detaljer, se exempelvis på kläderna: i hur många andra serier har karaktärerna återkommande samma kläder på sig? Till och med den modemedvetna Penny ses flera gånger i sina plagg och tvättstugan är inte en helt ovanlig scen. Jag gillar även hur de bor i lägenheter med trovärdiga storlekar möblerade med saker från IKEA. Men mest älskar jag TBBT för att det är den enda serien där nästan alla karaktärerna har mer eller mindre Asperger. Nördarna är i förkrossande majoritet och den normativa* Penny får vara den udda. TBBT är som att komma hem, jag kan ha det på i bakgrunden hemma medan jag pysslar med annat. Jag behöver inte se varje sekund utan kan vara fullkomligt nöjd med att de bara "finns" i mitt vardagsrum. De är vänner jag kan välja när de ska finnas där hos mig. 


 Men. För det finns numera ett ganska stort "men". Jag gillade serien mer i början när det bara var killarna, deras sociala problem, och Penny. Nu har det tyvärr börjat bli lite som mot slutet av Vänner när alla tydligen var tvungna att gifta sig och yngla av sig (utom Joey som fick en spinoff). Visserligen älskar jag Amy och Bernadette som även de tillåts vara nördiga fast på helt olika sätt men kan ändå längta tillbaka till "den gamla goda tiden". En serie som inte utvecklas dör sakta men säkert så jag förstår varför det sker men önskar ändå att de kunde fokusera på annat än enbart kärleken. Varför måste de kufiska aspergarna rättas in i ledet och bli mindre knasiga? Visst får de ha kärleksaffärer, gärna långa sådana också, men vadan detta tvång med att para ihop alla? Till och med Sheldon har tvingats bli någons pojkvän! Jag jublar alltid högst när han framhärdar och är "sheldonsk" ända ut i fingerspetsarna, när han tvingar omgivningen att göra som han vill. En verklig Sheldon i min närhet skulle förmodligen reta skiten ur mig och en riktig vänskap skulle med största sannolikhet inte vara möjlig men som fiktiv kamrat så är han en perfekt och grovt överdriven version av mig. Jag älskar Sheldon Cooper. Varför i hela friden måste även han in i ett konventionellt parförhållande? Jag vill se fler situationer baserade på karaktärernas förmåga att vara udda i en värld av icke-udda, inte att de sakta men säkert passas in i normalitet. Jag vill ha mer serietidningsbutik, Comic Con, samlarobjekt och Lego. Nu känns det som att nördigheten tunnas ut, för varje avsnitt så brer de ut en allt mindre klick på en större yta. Snart är det som serien grundades på enbart rekvisita i bakgrunden. 

Brukar du se på TBBT? Hur känner du inför hur serien utvecklas, håller du med mig eller är jag bara hopplöst motvalls nu igen?

*Normativ = någon som inte finns på autismspektrumskalan. 

lördag 12 januari 2013

Den mest förbjudna sexualiteten

De börjar komma nu, texterna om Kerstin Thorvalls författarskap. I Boklördag i DN finns idag en fantastisk analys av Thorvalls litterära sjuttiotal skriven av Ebba Witt-Brattström. Jag är så jäkla less på att de flesta haft så svårt att skilja på författaren Thorvall och privatpersonen Thorvall. Inser givetvis att det kan vara knepigare att skilja dem åt när författaren ofta skriver om sig själv, men varför är det lättare att göra om författaren är en man? Och varför är en kvinnas beskrivning av sitt liv "bekännelselitteratur" medan mannens är stort författarskap? Witt-Brattström påpekar exempelvis angående jämförelsen med den samtida boken Jack av Ulf Lundell att: "Jack innehåller fler detaljerade sexskildringar än Det mest förbjudna. Så vari bestod det skandalösa i Thorvalls roman?" Jag fick en längtan att läsa om Det mest förbjudna så jag får nog plocka upp den från mamma nästa gång jag är där.


"Problemet med Thorvalls böcker var att hon envist kolportrerade en 'för gammal', därför oestetisk kvinnokropp. Inte nog med det. Hennes Anna yttrar sig sakkunnigt om mäns sexuella förmåga, utan att fatta att det är totalförbjudet."

fredag 11 januari 2013

Harry Potter Hogwarts Express-bokstöd

Gah! Habegäret slår kullerbyttor inom mig just nu. Vill. Ha. Men ack så dyra...


Bilden är lånad från Science Fiction Bokhandeln där de kostar 1299:-

torsdag 10 januari 2013

Katter och Jonas Gardell

Idag är jag mosig. Inte ens kaffe med för mycket socker hjälper. Igår kväll läste jag Helena på Dark Places otroligt fina inlägg om katten Saga, ha gärna näsdukarna i beredskap innan du själv går in och läser. Men läsa bör du. Kramade mina egna kissar lite extra innan jag gick och lade mig. Sedan läste jag ut Jonas Gardells del 2 i Torka aldrig tårar utan handskar och snyftade mig igenom ett par timmar till i sängen. Nu har jag sovit alldeles för få timmar och gråtit lite för mycket. Ikväll blir det zombier för hela slanten, så jag orkar med nästa arbetsdag.

onsdag 9 januari 2013

Jag såg henne idag i receptionen, av Anders Fager


När Cornelia är elva år tar hennes mamma livet av sig genom att stänga in sig i köket med luckan till gasspisen öppen. Det är då Cornelia hör honom för första gången: mannen som viskar att hon är utvald att bli hans drottning och att han behöver hennes hjälp för att ta plats i människornas värld. Men utan mamman som fast punkt skickas Cornelia fram och tillbaka mellan farmor, pappa och styvpappa. Ingen vill riktigt ha henne utan bråkar mest om mammans förmodade förmögenhet. Det blir en uppväxt präglad av missad skolgång, musik och tv medan mormor och pappa valsar runt i skvallerpressen och säljer foton och historier om Cornelias mamma som var schlagerstjärna. Som ung vuxen flyr hon runt i Europa för att komma undan Den viskande mannen, enbart när hon är full eller hög tystnar han.

I beskrivningen av den här boken så står det att det är en skräckberättelse. Jag håller inte riktigt med men oavsett genre så är Jag såg henne idag i receptionen riktigt jäkla bra. Jag är helt förtrollad! Började läsa sent söndag kväll och låg sedan i soffan och på sängen och läste ut under måndagen (när jag tack och lov var ledig). Berättelsen byter perspektiv och vindlar fram och tillbaka i tiden, ibland med flera hundra år, men jag tappade aldrig bort mig. Det är dessutom en helt fantastisk stockholmsskildring och för mig som jobbar på Kungsholmen så var miljöerna väldigt bekanta. Gissa om jag kommer kolla efter den halvnakna flickan mitt på S:t Eriksgatan nästa gång jag och mina kompisar går på Copperfields innan fotbollsmatch. Ibland är det jobbigt med allt karatesupande i boken och att de flesta av karaktärerna lever i ett ständigt rus men bokens alla fördelar väger lätt upp för det. Det här är något av det bästa jag läst på mycket länge.

När jag hade läst klart så kom jag på att jag aldrig läste ut Samlade svenska kulter, Anders Fagers novellsamling, så istället för att släcka lampan och sova i god tid för att orka nästa arbetsdag slukade jag två noveller. So worth it.

tisdag 8 januari 2013

They're heeere.....

Den är här nu. Se hur glad bondkatten blev! Eller, nåja... Tvingade mig själv att laga mat, diska och plocka undan innan jag ens fick öppna paketet. Men nu finns det inget att fundera på vad gäller sysselsättning fram till säsongens sista avsnitt av Homeland kl 22.



Julklappsböckerna börjar ta slut






Är halvvägs i Hobbiten och har hela The Emperor's Soul kvar men sen är mina fantastiska julklappsböcker slut. Visserligen är del två i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar på väg och bör landa vilken dag som helst och sen ska jag läsa Beautiful Creatures - Mörka drömmar, livsfarlig kärlek för Swedish Zombie så snart den dimper ner i brevlådan, så det är inte alls synd om mig på nybokfronten. Men det var ganska trevligt att ha den där högen väntandes på vardagsrumsbordet.

Har ni någon bok ni ser extra mycket fram emot just nu?

lördag 5 januari 2013

The Farm, av Emily McKay


Tvillingarna Lily och Mel lever i en inte alltför avlägsen framtid på The Farm. Ett ställe som ursprungligen var en slags uppsamlingsplats för tonåringar tänkt att skydda dem mot de vampyrmonster, Ticks, som har tagit över stora delar av USA men som numera förvandlats till en blodfabrik som livnär monstren. Ingen av ungdomarna vet något om hur livet på utsidan ser ut, finns det ens en utsida att prata om? Lily kämpar hårt för att hålla sig och den autistiska Mel vid liv och tillsammans har de börjat tänka ut en plan för att fly när Carter, killen som Lily var kär i när de gick i skolan tillsammans några år tidigare, dyker upp. Men kan de verkligen lita på honom? Är han den han säger sig vara? (Men allvarligt, hur många gånger har jag skrivit just de två meningarna eller varianter på dem i en recension för ungdomsbok?)

Det började så bra. Under de första cirka hundra sidorna var jag trollbunden men sedan gick det åt pipsvängen och det rejält. Ett stort problem är att man för tidigt i historien får veta Carters agenda och man får veta det långt innan Lily vilket gjorde att jag började irritera mig på henne för sedan följde ganska många sidor innan hon kom ikapp och jag kände att hon var korkad som ännu inte fattat. Inte det bästa dramaturgiska beslutet av författaren. Sedan har jag generellt svårt att tycka om Lily. Hon är självisk, gnällig, velig och dömer andra för beslut som hon själv skulle fatta om hon vore i deras skor. Hon är som en trulig femåring som inte får leksaken i affären och sätter sig på golvet och skriker Men jag vill! Carter har jag större förståelse för, hans tankar och handlingar känns mer rimliga. Men givetvis är han den typiska flickboksdrömmen, i en värld av anemiska och undernärda tonåringar så är han ändå en hunk av rang. Och så det där med närheten. Varför trycks de ständigt ihop i städskrubbar och andra trånga utrymmen bara så att deras knän nästan ska röra vid varandra och de tappar andan? Det vore så underbart med en bok där artonåringarna faktiskt söker närhet för att de vill och kan och inte av en ”slump” som de hungrigt utnyttjar genom att snegla på svällande muskler eller sniffa på schampodoft. De är praktiskt taget vuxna men all hudkontakt måste tydligen ske av en tillfällighet för annars är de, vadå - slampiga, översexuella? Beskrivningarna av Mel är riktigt fina och känns autentiska men de korta kapitel som är hennes egna tankar är mest poetiskt dravel och allting är omskrivningar och liknelser, något som människor med autism generellt har svårt för. Dock gillar jag bokens vampyr, han känns som en intressant karaktär. Fast de muterade monstren, Ticksen, känns mest överdrivna och trista. Visst är de skrämmande och otäcka men de har muskulatur som gör dem oproportionerliga och så stora tänder att de inte får plats i munnen och där någonstans blir allt parodi istället för läskigt. Jag tror helt enkelt inte på den här historien.

Och så några saker som jag inte förstod eller bara tyckte var heltokiga. Då det är spoilervarning på detta får du markera texten innan du kan läsa. Kom ihåg att varna för spoilers i kommentarerna om du vill diskutera.

  • Ticksen kan inte gå in i kyrkor (*gapskratt). Eller vänta! Det kan de visst, fast bara de kyrkor som inte ser ut som kyrkor. WTF?
  • Ticksen attackerar bara på natten. Eller vänta, nej så var det inte alls.
  • Varför offras Joe genom att skickas iväg med de utopererade chippen? Varför spolar de inte bara ner dem i toaletten när de ändå befinner sig i ett hus med rinnande vatten?

Men trots allt så gillade jag ändå slutet på boken, allt ställdes snyggt på sin spets. Givetvis är även detta den första delen i en trilogi men jag kan säga redan nu att jag inte kommer läsa fortsättningen. Den här första förvirrande och irriterande delen räckte gott och väl.

En väldigt mycket mer positiv recension av den här boken hittar du hos Skuggornas Bibliotek!


fredag 4 januari 2013

Anna klädd i blod, av Kendare Blake

Anna klädd i blod är ganska exakt som ett avsnitt av tv-serien Supernatural men istället för Sam och Dean så har vi sjuttonårige Cas som reser Nordamerika runt för att "döda"spöken. Han bor med sin mamma som livnär dem båda på att driva en häxbutik online, praktiskt när man hela tiden flyttar runt. Pappan är död sedan ett par år tillbaka, mördad av ett spöke och någonstans i Cas finns en önskan om hämnd. Men tills den dagen kommer så jobbar han sig igenom det övernaturliga där han behövs med hjälp av den magiska kniv han ärvt av sin pappa. Nu har turen kommit till Thunder Bay i Kanada. Där finns Anna som mördades 1958 men som fortfarande finns kvar i huset där hon dog och ingen som går in där kommer ut levande igen.

Det här var en lättviktare till fantasybok. Mestadels rolig, lagom spännande och vid ett eller två tillfällen faktiskt även läskig på riktig. Exakt vad jag behövde när jag började repa mig från galna kräksjukan förra veckan: lättläst. Det finns även romantik i boken och det är kul att det inte går som förväntat när skolans snyggaste tjej presenteras. Men något större djup har inte den här boken och det känns faktiskt helt okej. Jag gillar huvudpersonen även om det känns lite som att författaren drar för stora växlar på att Cas är tonåring hela tiden. Jaja, vi förstår att hans mamma och kompisens farfar (som förvirrande nog heter Morfran) är mossiga utan att få det skrivet på näsan hela tiden. Närma er den här boken med rätt förväntningar så kan den bli ett utmärkt tidsfördriv