torsdag 18 oktober 2012

När döden kom till Pemberley, av P.D. James

Det har gått sex år sedan Elisabeth och Janes giftermål med Mr Darcy och Mr Bingley. Året är 1803 och de två systrarna lever på Pemberly respektive Highmarten med sina män och barn. Det är kvällen före den årliga höstbalen och sällskapet precis ska säga god natt när en droska i full fart närmar sig över gårdsplanen och ur den slänger sig Lydia Wickham och skriker att hennes man har blivit mördad. Plötsligt ställs allt på ända, lojaliteter prövas och trakten får börja förbereda sig på rättegång istället för fest.

Jag såg väldigt mycket fram emot den här boken, för hur lockande är det inte med en ”fortsättning” på Stolthet och fördom! Men jag blev faktiskt mest besviken, till och med efter att jag puttat ner mina förväntningar ett par rejäla hack. De första femtio sidorna är mest tråkiga, författaren går igenom förutsättningarna, vad som hänt tidigare och när man läst Stolthet och fördom samt sett filmerna och serien oräkneliga gånger så är det trist upprepning. Men det är inte bara för upprepningarna det blir tradigt, stilen på texten känns högtravande och inte alls naturlig. När James dessutom får slut på bra sätt att berätta allt det som hänt under de sex år som passerat och får Elizabeth och Jane att använda meningar som: ”Berätta nu för mig hur ni blev bekanta med varandra. Träffade inte Mr Bingley honom på er advokats kontor i London?” så känns det mest fånigt. Den hjärtliga, naturliga och kvicka dialog som man var van vid från Austen är borta, det låter som om systrarna nyss träffat varandra!

Elizabeth och Jane går runt och är perfekta på sina perfekta gods med sina perfekta (och osynliga) barn och eftersom deras mamma, Mrs Bennet, är tagen ur ekvationen blir allt oerhört tunt och händelsefattigt. Alla är hövliga, tänker på den andres bästa och jag vill bara örfila dem. James har tagit en av mina favorithjältinnor och förvandlat henne till en mes! Hon var aldrig någon Lisbet Salander men Lizzie kunde tänka själv och stå för saker, nu har hon praktiskt taget förvandlats till Jane. Visst kommer den galna systern Lydia snart in i handlingen men hon försvinner nästan lika fort igen efter att ha hyperventilerat, skrikit, överdrivit och svimmat och sen går alla runt och är trevliga mot varandra igen. Det blir väldig tydligt att det här inte är skrivet för trehundra år sedan utan att det är en författares fantasi om den tiden. Men samtidigt kan jag inte anklaga James för att hon inte är Jane Austen, speciellt inte då hon redan på första sidan ber om ursäkt för just detta faktum. Men jag är besviken på att Elizabeth inte ens är i närheten av min Lizzie. I början av boken så kunde jag se skådespelarna från BBC’s serie framför mig men ju längre in jag kom, desto mer bleknade de. Detta är karaktärer som visserligen bär deras namn men annars inte uppvisar några likheter med originalen.

James har även en förkärlek för att här och där peta in vad som förmodligen ska föreställa tidstypiska detaljer, som att Pemberly har traktens första vattenklosett, men som enbart känns krystade. Liksom uppletade i historieböcker och utplacerade på bra ställen i texten. Och hade de verkligen amningsfåtöljer 1803? Men mordhistorien då? Mja. Även här är allt så artigt, tillrättalagt och tråkigt, åtminstone efter att blodet är borttorkat. Jag trodde att fängelser och rättegångar var mycket råare vid den här tiden, men här berättas om människor som mest är rädda att förolämpa varandra och den huvudmisstänkte hanteras med silkeshandskar. Så nej, det här var ingen fullpott. Det bästa med den här boken är den vackra framsidan och drömmarna den ger, drömmar om älskade karaktärer och en osannolik kärlekshistoria som ändå blev sann. Längtar ni efter Elizabeth Bennet och Mr Darcy så tycker jag att ni ska läsa om Stolthet och fördom istället för att öppna När döden kom till Pemberly.

Stort tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!


10 kommentarer:

  1. Vad tråkigt att boken inte är bättre. Jag har reserverat den från biblioteket så jag kommer nog försöka mig på att läsa den ändå. Men nu blev jag inte så vidare sugen..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ville så hemskt gärna att den skulle vara bättre! Har lämnat över boken till mamma nu utan att säga vad jag tyckte, hoppas hon tycker bättre om den.

      Radera
  2. Jag tyckte inte heller den var bra, böcker där författaren ska fortsätta på andras verk är sällan särskillt lyckade. Emma Tennant har skrivit fortsättningar på flera av Austens verk, tycker inte att hennes "Pemberly" funkar heller. Har funderat på att läsa "miss mary bennets självständighet" men jag kanske borde lärt min läxa vid det här laget...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ingen direkt vana att läsa fortsättningar på stora författares verk, tror faktiskt det här var första gången! Om man inte räknar fan fiction på nätet då. Tack för varningen om Emma Tennant. Men kanske ska jag ändå tipsa mamma, hon kan alla Austens böcker utantill, och v i l l så hemskt gärna att fortsättningar ska vara bra.

      Radera
  3. Det här är nog en bok jag hoppar över! Hur gärna man än vill tillbringa litet mer tid med vissa bra böcker så blir det ändå sällan bra när någon annan försöker skriva en fortsättning.

    Och det många missar med Jane Austen är ju att hennes böcker inte alls bara är romantiska, utan att hon är en cyniker och samhällskritiker av rang. T.ex. är den jobbiga mamman i Stolthet och fördom en person man kan skaka på huvudet åt, men samtidigt -- vad har hon för val annat än att intrigera? Om hon inte fixar lämpliga makar till döttrarna kommer de bli utfattiga, pga arvsregler som inte låter döttrar ärva fideikommiss. Det är en rätt bister verklighet som smyger sig in i boken...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det irriterar mig en hel del, för visst b o r d e det gå att skriva en slags fortsättning som ändå fungerar delvis? För exakt likadant går ju inte.

      De är inte alls bara romantiska, däremot gör romantiken det möjligt att prata om det jobbiga. Böckerna beskriver en väldigt orättvis värld där enbart pengar betyder något och där fattiga unga flickor får göra enorma uppoffringar för att inte vara någon till last. Stolthet och fördom är en helt lysande bok!

      Radera
    2. Felet är kanske att Jane Austen skriver en samtidsroman och alla efterföljare en historisk roman? För hur korrekt man än är med detaljerna blir det ju något annat... Men jag håller med, det borde ju inte vara omöjligt att göra en bra fortsättning!

      Radera
    3. Exakt! Alla efterföljare anstränger sig för att skriva som för flera hundra år sedan och då blir det bara fel. Då tvingas de läsa historieböcker och hitta tidstypiska detaljer, det kommer inte naturligt.

      Radera
  4. Jag läste ut boken i veckan. (Recension kommer väl snart.) Kort och gott skulle jag nog säga, boken är som jag förväntade mig, men sämre än vad jag hade hoppats.

    Håller med dig angående Lizzy, man känner inte igen henne. Jag har läst andra böcker av P.D. James och inte helt oväntat är det väl mer P.D. James än Jane Austen. Och tyvärr så har jag nog inte heller tyckt att P.D. James är någon jättebra deckarförfattare, därmed skulle jag säga att boken faller lite pladask. Den är inte särskilt spännande och våra älskade karaktärer från Jane Austen sönder analyseras (analyserande karaktärer är väldigt vanlig i P.D. James böcker tror jag, i alla fall i de två jag läst tidigare)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst känner man inte igen henne?! Det är så väldigt trist att James slaktar älskade karaktärer, att hon inte kunde låta dem få vara sig själva. Men det är nog svårare att skriva fortsättningar än vad man tror. Jag har inte läst mer än en bok av P.D. James tidigare, Children of Men, och jag tror inte man kan kalla den för deckare. Så jag är inte van vid hennes sätt att skriva. Eller analysera.

      Radera