måndag 22 oktober 2012

Min kamp 2, av Karl Ove Knausgård


Det var ganska trögt till en början men jag tog mig, tro det eller ej, igenom även den här boken!
Knausgård berättar i del två av Min kamp om när han lämnade Norge för Stockholm, när han träffade den blivande frun Linda och hur de fick tre barn i rask takt. Han skriver om kämpiga småbarnsår i storstaden, konflikter med svärföräldrar, middagar med vänner och pusslandet med att kunna vara författare mitt i allt. Som jag skrev i en delrapport efter att ha läst enbart några sidor så ger delar av den här boken mig enorm ångest. Det är något med all den där detaljrikedomen som mest bara är listade fakta som får det att krypa i mig. Varför skriva ner varenda vara på shoppinglistan från mataffären? Varför nämna precis allt man ser när man är ute och går? Knausgård är lik en känslig tonåring som överanalyserar allt andra människor gör, säger och visar. Som om allt handlar om honom. När jag var i tonåren gick det en sitcom på tv vars namn jag glömt men som givetvis handlade om någon lycklig kärnfamilj med lagom stora problem. I ett avsnitt var sonen hemma från skolan och var sjuk när han insåg att alla andras liv fortsatte trots att han inte var där, att skolan inte stängde utan att saker fortfarande hände, saker fortfarande blev sagda. Den självupptagna tonåringen tänker jag på när jag läser Knausgård. Tror inte alls han lever i samma villfarelse men jag får ändå den känslan när jag läser hans böcker som jag fick av det avsnittet av den serien. Varför skulle jag vilja läsa om varenda liten kopp te han dricker, varje skitig blöjpåse som Linda underlåtit att slänga, varje mening någon av dem någonsin sagt? Uppenbarligen finns dessa människor, Knausgård säljer som bara attan, men jag är inte en av dem. Jag förstår inte meningen med att skåda så djupt i någon annans navel.
Sedan kan jag verkligen uppskatta hans utbrott på Sverige som land, att kvinnorna bälgar i sig vatten tills de blir inkontinenta, att barnkalasen delar ut godispåsar innehållande russin och nötter. Där bränner det till, jag känner något. Känner igen mig. Men sen faller han återigen in i detaljerna kring alla promenader han någonsin gått och jag vill, liksom Cinnamonbooks, dunka huvudet i väggen.
Så, blir det någon trea? Ytterst tveksamt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar