måndag 9 juli 2012

Och i Wienerwald står träden kvar, av Elisabeth Åsbrink

Så, käraste pojke, idag har jag än en gång skrivit ett allvarligt brev, antagligen för att det är så vackert ute och jag känner starkt hur bra det är att du inte längre är kvar här. Men bry dig inte om allvaret, fortsätt vara glad och obekymrad. Jag kan inte alltid skratta och vara rolig, jag funderar alldeles för mycket.

Otto Ullmann är tretton år när han i februari 1939 får lämna Wien för att åka till Sverige där han först hamnar på barnhem och sedan arbetar för sitt uppehälle på olika gårdar i Småland. Kvar hemma finns föräldrarna Josef och Elise och de bestämmer sig för att skriva till varandra så ofta de kan i väntan på återförening. Breven Otto skickade har gått förlorade men de flera hundra som hans föräldrar, mostrar, faster och hemhjälp skickade till honom finns kvar och de utgör stommen för den här boken. De skrevs mellan 1939 och 1944 innan de upphörde helt, den sista avsändaradressen var Theresienstadt.

Runt dessa brev skriver Elisabeth Åsbrink om hur situationen i Sverige såg ut vid den här tiden och hon har intervjuat människor som kände Otto. Det är rent ut sagt äckligt att läsa hur många människor såg på judar, jag får en känsla av att vilja tvätta händerna hela tiden. Men det är intressant att läsa argumentationen för varför dessa ”annorlunda” människor inte skulle få beblandas med svenskar, den är nästintill exakt densamma som används mot muslimer idag. Inte mycket har förändrats, inte egentligen. Den här boken innehåller ett av de otäckaste orden jag någonsin läst. Rasduglig. Smaka på det, låt det rulla på tungan, Otto och hans familj var inte rasdugliga. Miljontals människor över Europa dömdes till en utdragen och plågsam död då de inte var rasdugliga.

Och i Wienerwald står träden kvar är en bok sprängfylld av kärlek till familjen, skriven på ett hisnande vackert språk. Ofta läste jag om stycken, läste dem högt även om ingen annan var där, enbart för att få höra orden och meningarna uttalas. Men samtidigt är det en fruktansvärd bok av den allra värsta sorten där man redan från början anar att det inte kan sluta väl eftersom man vet vad som hände en majoritet av de judar som inte lyckades fly Österrike innan krigsutbrottet. Alla de här människorna kom mig så nära trots att jag ”bara” läste deras brev som dessutom ofta var upprepningar av kärleksförklaringar, samma försäkringar om att de var friska. Ändå kändes det som att jag kände dem. Mot slutet kunde jag knappt andas, deras panik och ångest låg som en hinna på min hud när jag läste ut boken klockan två på natten. Detta trots att allt passerade för över sjuttio år sedan, Åsbrink lyckas verkligen göra historien levande. Man kan läsa siffror och statistik om förintelsen i all oändlighet men det är först när man kommer innanför känslorna på människorna som var med som man faktiskt börjar förstå. Det här är en bok som alla borde läsa och jag kommer göra mitt absolut bästa för att människorna i min närhet får den här i ett paket så snart som möjligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar