fredag 30 december 2011

Monster, av Micael Dahlén


Professor Micael Dahlén har rest världen över och intervjuat fem kända mördare och i den här reportageboken berättar han om sina möten med dessa monster. Innan jag skriver något annat så vill jag ha sagt att jag om någon förstår fascinationen inför seriemördare. Länge har jag följt både fiktiva och högst verkliga sådana genom filmer, serier, böcker och dokumentärer. Men den här boken fick mig snabbt att mest må fysiskt illa.

Det kanske inte är meningen men Dahlén låter imponerad av sina intervjuobjekt; han rodnar när de talar till honom, fnissar när de berättar blodiga detaljer om sina mord och springer tillbaka till hotellrummet för att hinna se teveprogram (Wrestling) de rekommenderat. Det känns som att han ständigt står med mössan i hand och bockar inför överheten, som en ung musikjournalist framför sin största idol. Det är något med hans ordval. Han kan skriva att de är odjur och demoner hur många gånger som helst men det hjälper inte när hela texten andas beundran. Ständigt upprepar han frågan varför vi är så hjälplöst överväldigade av de här människorna, hur vi kan behandla dem som rockstjärnor när de borde stå längst ner på samhällsskalan fast han samtidigt är lika drabbad av myten själv. Han använder både mördarnas egen terminologi samt den som deras fans kör med och därmed går en stor del av analysen den här boken försöker sig på förlorad.

Jag tror det är människans behov av idoldyrkan som skapat detta. Någonstans i våra hjärnor går det snett när vi blandar ihop kändiskap för bra saker med kändisskap för dåligt. Vi har blivit så vana att hylla de vi ser i media att vi tydligen glömmer bort att reflektera över varför dessa människor är kända. Lite: att synas är bra även om det man gjorde för att hamna där inte var det. Som den påhittade seriemördaren Hannibal Lecter sa: We covet what we see every day. Utan att reflektera om varför ser vi upp till de välkända ansiktena på Aftonbladets löp. Att vara känd för mord verkar för somliga bättre än att vara helt osynlig. Om och om igen dyker människor ur Fredrik Strages bok Fans upp i mitt huvud. Exempelvis de som campade utanför Michael Jacksons hotell och de som inte kunde förstå att deras älskade rockstjärnor kunde göra något dåligt. När jag läste den boken blev jag väldigt irriterad på hur irrationella de var, hur blint de älskade någon de oftast inte ens träffat. Men jag trodde den typen av dyrkan var förbehållen tonåriga musikälskare, att det var något som gick över när de växte upp. Så fel jag hade. Boken Monster är full av dem och de älskar alla en människa de oftast bara sett i tidningen och på teve, en människa som mördat och som ansett sig ha rätten att göra som de vill med andra människors kroppar, själar och liv. Det gör mig enbart äcklad.  

Jag tror att det som saknas i den här boken är motpoler. Man får bara träffa de personer som vill ha den niofaldiga giftmörderskan som ”mormor” på Facebook, kvinnorna som vill ligga med den danske seriemördaren Peter Lundin för att de uppfattar honom som häftig och så författaren som har svårt att dölja sin beundran (eller om han bara uttrycker sig på ett lustigt sätt). Var är de som aldrig skulle ta i Lundin med tång? De som skulle springa från den japanska kannibalen Issei Sagawa så fort benen bar dem? De där människorna man är van att möta i böcker om mördare: chockad släkt, sörjande föräldrar och sakliga psykologer. Jag vill ha en analys av någon som står bredvid, utanför idoldyrkan och blåögd fascination. Jag vill ha fakta som kommer från någon annan än mördarna själva eller de som beundrar dem.

Just Peter Lundin fastnar hos mig, eller snarare är det hans fru som gör det. Hon gifte sig med Lundin efter att han åkt dit för mord den andra gången, när han satt inne för att ha tagit livet av sin älskarinna och hennes två barn. Stolt berättar han att djurhanar i det vilda ofta dödar de ungar de själva inte varit upphov till. Hur tänker man som kvinna när man sedan blir ihop med en sådan man? Hur är man funtad när man har en dotter men ändå gifter sig med en dömd barnamördare? Inte heller förstod hon just hur manipulativ han är, trots att han har trettionio av fyrtio poäng på psykopatskalan. I intervjun säger hon att hon nu funderar på att lämna honom men jag tänker mest på hennes dotter. Hur mår det barnet? Trots att Lundin sitter i fängelse så kan det inte vara en önskvärd situation för ett barn att mamma valt att umgås med någon som man tror vill mörda en så fort han får en möjlighet. Men hon pratar om sina problem med att gå på krogen för att alla killar vill ligga med henne då hon är Lundins fru.

Monster är trots allt en delvis intressant bok men jag saknar som sagt en objektiv analys, i varje fall ett försök till en sådan. För mest får jag kväljningar när jag läser.

Läs även gärna Bokcirkus mycket mer positiva recension!

Nördigt ID-kort


Tack Sara på Glory Box för tipset! Hur kul som helst. Gör det själva HÄR.

Mest väntade - Star Trek: Vulcan (något annat hade inte varit logiskt).

onsdag 28 december 2011

Evig natt, av Michelle Paver

Året är 1937 när den fattige och ensamme Jack får en chans att lämna smutsiga London för att följa med som radiotelegrafist på en arktisk expedition till Gruhuken, Spetsbergen i Norge.  Hans resekamrater är alla från överklassen och länge kan Jack inte se bortom deras privilegierade liv. Med på resan finns även åtta polarhundar som Jack till en början har svårt att se något värde i. Men en efter en tvingas de unga männen ge upp och återvända till civilisationen. Olyckor, sjukdom och vad som verkar vara en slump gör att Jack till slut tvingas spendera en lång tid ensam i totalt mörker, den arktiska sommaren är slut och natten är evig. Slutligen måste han inse att platsen han befinner sig på är hemsökt. Där finns ett mörker förutom nattens och vad var det egentligen för skepnad han såg stiga ur havet en av de första dagarna?


Evig natt är en klassisk spökhistoria som utspelar sig på en magisk plats som inte är en herrgård på den engelska landsbygden. Jag älskar beskrivningarna av det arktiska, både det grymma djurlivet och det vackra i det omväxlande rytande och omväxlande lugna vädret. Att läsa den med stormen Dagmar som kuliss var enbart stämningsförhöjande, kunde verkligen känna hur lyckligt lottad jag var som låg i en varm säng och när som helst kunde plocka upp telefonen för att ringa någon. För Jacks isolering blir till slut flämtande klaustrofobisk. Hans växande kärlek till en av polarhundarna, men även en av de andra männen, är jättefint beskriven. Om jag ska nämna något negativt så är det att bokens slut är lite för… tillrättalagt. När det gäller spökhistorier så får författaren gärna lämna lite åt fantasin mot slutet. Men i stort så tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Väldigt, väldigt mycket.

tisdag 27 december 2011

Sidan 118 i Evig natt av Michelle Paver


Men det som du måste komma ihåg, Jack, är att det bara handlar om ett eko. Det är som ett fotavtryck eller en skugga. Det kan inte skada dig. Det enda det kan göra är att skrämma.

måndag 26 december 2011

Strömavbrott

Klockan fyra i morse tog stormen Dagmar strömmen och sedan kom den inte tillbaka förrän lite mer än elva timmar senare. Till frukosten fick vi ta bilen till närmaste köpcentrum med ström för att kunna köpa kaffe och sen åkte vi hem igen och bäddade ner oss i sängen. Och jag slog upp boken Evig natt av Michelle Paver. Visst var det lite dumt att det mesta i kylskåpet fick slängas men jag måste ändå erkänna att det var ganska skönt att inte kunna slå på teven eller datorn, att dammsugning eller matlagning var uteslutet. Ostörd läsning helt enkelt.

söndag 25 december 2011

Julklappsböcker

Med ens så tycker jag lite bättre om julen. Eller så är det min familj jag i ett slag älskar lite, lite mer. Fick så många böcker jag (mer eller mindre) fint hintat om och mitt enorma I-landsproblem just nu är hur jag ska finna tiden att läsa dem alla. Så. Oerhört. Tacksam. För en bra kväll och för att pojkvännens mamma som spenderade julafton på akuten inte led av något värre än en väldigt smärtsam sträckning i ryggen, vi hann tänka många otäcka tankar där ett tag.


Rachel Caine - Glashuset
Michael Cunningham - När natten faller
Elin Grelsson - Du hasar av trygghet
Sofia Nordin - Gå sönder, gå hel
Michelle Paver - Evig natt
Belinda Bauer - Mörk jord
Kerstin Ekman - Grand final i skojarbranschen
J.K. Rowling - Harry Potter och fången från Azkaban
J.K. Rowling - Harry Potter och den flammande bägaren


onsdag 21 december 2011

Buffy säsong fyra

(Spoilervarning)

Plockade lite förvånat fram den sista dvd-skivan ur fodralet igår kväll. Hade jag verkligen sett ännu en säsong av Buffy? Jodå, det hade jag. Lyckades till och med se det första avsnittet av säsong fem innan det blev sängdags…

  • Säsong fyra är mycket, mycket, roligare än säsongen innan. Även om det är allvar med så lyckas de klämma in fler oneliners och roliga situationer. Tror jag skrattat högt vid minst ett tillfälle per avsnitt.
  • Det finns några riktiga guldkorn i fyran. Ett av mina all time favoriter är avsnittet Hush som utspelar sig mestadels i tystnad. Aldrig tidigare har jag blivit så skrämd av en skurktyp.
  • Eller Superstar när nörden Jonathan från första sekunden är världens häftigaste och mest eftertraktade man. De avsnitten är oftast de bästa i Buffy, när allt utan förvarning bara är annorlunda och man kastas in i en alternativ verklighet. Förvirrande och roligt. En av de saker som Joss Whedon är brilliant på är att aldrig underskatta sina tittare, han drar sig inte för att vrida saker ett varv extra.
  • Precis som i säsong tre så faktiskt gillar jag vissa personer som jag tidigare var tveksam till. Då var det Cordelia, här är det Riley. Förut har jag mest suttit och väntat på att han skulle försvinna, nu tycker jag han är riktigt… mysig. Får se om det även gäller Dawn i säsong fem. Den gapiga och gnälliga lillasystern har jag haft mycket svårt för tidigare.

tisdag 20 december 2011

Sagan om ringen - tio år senare

Läser hos Sara att det är tio år sedan första Lord of the Rings-filmen hade premiär. Hon tipsar om bloggen Drömmarnas Berg där ett gäng skribenter, inklusive Sara själv, berättar om vad de kände inför och efter premiären samt vilken relation de haft till Sagan om ringen i stort. Riktigt rolig och nostalgisk läsning.

Min första kontakt med J.R.R. Tolkien var som för så många andra när jag hittade Sagan om ringen i mammas bokhylla (de flesta av min barndoms aha-upplevelser vad gäller läsning har börjat där). Det var en utgåva med alla tre böckerna i en och bladen var bibeltunna men ändå hade de lyckats klämma in ganska många illustrationer (om jag ska vara helt ärlig så var det bilderna som lockade). Där någonstans föddes en evig kärlek till Midgård och alla dess invånare och jag blev minst sagt förskräckt när jag långt senare förstod att det var Peter Jackson som skulle regissera… Hur kunde de ge en B-filmsregissör (Braindead, Bad Taste) ansvar för det viktigaste verket någonsin inom fantasy?! Jag var på dejt den där första gången jag såg Sagan om ringen på bio. Egentligen hade jag nog föredragit att se den med vänner men plötsligt stod vi där i kö med biljetterna i hand, några dagar efter premiären. Det tog inte lång stund innan jag glömde vem jag var där med, han försvann någonstans i öppningsscenerna och ersattes av de karaktärer som gått bredvid mig under så många år. Att se dem komma till liv var bland det största jag upplevt i en biosalong. Nu är Peter Jackson redan Sir Peter Jackson och väldigt gift men om det stod i min makt så skulle jag adla honom igen. Samt fria.




Men jag håller med dig Sara, det finns inte många som går upp mot Aragorn. Har till och med förlåtit honom för att han brast ut i sång i slutet av tredje filmen.

måndag 19 december 2011

Merry Flippin’ Christmas

Jag är inte så förtjust i julen. Nej, nu är jag blygsam, för sanningen är att jag faktiskt tycker väldigt illa om julen. Egentligen dog all slags känsla inför högtiden redan för elva år sedan tillsammans med min mormor. Hon var julen. Och sedan blev det bara värre. Numera är helgen mest en manifestation i vilka som inte längre är här och vi som är kvar börjar alltid julaftonsmorgonen med att åka till kyrkogården för att tända ljus. Oftast blir dagen och kvällen väldigt trevlig för vi har det bra med glögg, klappar och lax men med allt det ståhej som pågår veckorna innan så skulle jag lika gärna kunna vara utan. Det blir liksom inte porportionerligt. Precis som med nyårsafton så infrias aldrig de höga förväntningarna och det är väl förmodligen delvis som det ska vara när man blivit vuxen. Vissa saker behöver man barndomens tro och känsla för magi för att kunna uppskatta fullt ut.

När det blir som jobbigast så hör jag Frannys röst i huvudet. Älskade, trasiga men ändå urstarka Franny från Hotel New Hampshire (John Irving) när hon råkat riktigt illa ut under en av USA:s största helger och med gråten i halsen hela tiden upprepar: I hate Halloween. Fast jag byter ut Halloween mot jul. Och så lyssnar jag på Corey Taylor och mår lite bättre.


fredag 16 december 2011

Blir du lönsam, lille vän?


Läste ut Jenny av Jonas Gardell igår kväll. Jag är aldrig beredd på hur mycket jag tappar andan av trilogin om Juha och Jenny, blir överraskad varje gång. Klassrumsångesten väller över mig. Fast den här tredje boken utspelar sig knappt alls i skolan utan på den sista festen innan sommarlovet före gymnasiet, samt många år senare när Juha försöker ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen vid sjön. En mer utförlig recension kommer senare.

Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i deras barndom då de lärde sig att vara rädda.

onsdag 14 december 2011

Buffy säsong tre

Några, mer eller mindre, överraskande reaktioner efter två dagar i Sunnydale. Ja, jag brände en hel säsong på en gång...

  • Kläderna. OMG, kläderna! Var det verkligen så länge sedan?
  • Att jag faktiskt förstår och till och med tycker om Cordelia den här gången.
  • Att jag återigen får en liten crush på Oz.
  • Att jag tidigare inte reagerat på hur hårda de är  mot varandra. Då menar jag inte hur de behandlar monstren utan hur speciellt Buffy, Willow och Xander är sinsemellan. Hur arga de så ofta är, hur mycket de gråter i sin ensamhet och på vilket förvirrande sätt de "fixar" problemen. För de kan prata, gräla, skrika och låta tårarna rinna i all oändlighet men det löser sig först när de blivit attackerade av demoner som Buffy dödar. Sedan är allt frid och fröjd, bara så där.
Ber om ursäkt för det andra inlägget på två dagar som inte handlar om läsning och böcker men förkylningen har helt slagit ut min förmåga att koncentrera mig på längre text. Men i morgon tar jag av mig mjukisbyxorna och återvänder till den riktiga (suck...) världen. Samt åter går till att bli en läsande människa istället för en som i rasande fart kan knappa sig fram på dvd-menyerna utan att titta på fjärrkontrollen.

måndag 12 december 2011

Soffläge

Så var det min (o)tur att bli förkyld, jag hostar, nyser och har ont i halsen. Dessutom har jag tappat rösten, igår lät jag mest som en orch medan jag idag närmar mig Bonnie Tyler. Har inte riktigt lyckats läsa, när jag försökte med The Dead så följde zombierna efter mig in i drömmarna. Så jag lade ner läsandet och plockade upp säsong tre av Buffy the Vampire Slayer och se där - avsnitt två handlade visst om zombier! Att jag verkar ha glömt mycket av handlingen bådar gott för morgondagen då jag hoppas plöja måååånga avsnitt.

(Kryper tillbaka ner under filten till tekoppen och lussekatterna i väntan på mindre snoriga tider.)

lördag 10 december 2011

Tomas Tranströmer

Jag har aldrig tidigare sett prisutdelningen för Nobelpriset men i år var jag tvungen och jag som nästan aldrig är lättrörd fick tårar i ögonen när det var Tomas Tranströmers tur. Hade jag haft champagne hemma hade det nog varit läge att öppna den, nu fick jag höja mitt glas citronfanta mot teverutan i en liten skål. Aldrig någonsin har jag känt så mycket inför litteraturpristagaren och det beror inte på att han är svensk, utan han har följt mig i tjugo år tack vare en poesiälskande tyskalärare på Komvux. Den allra första av Tranströmers dikter som hon läste för mig var Romanska bågar och den är fortfarande en av mina favoriter.



Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
   i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,, Herr Tanaka och
   Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

fredag 9 december 2011

The scared kid




The freakiest bit, the bit that sticks in people's minds, that he calls them mothers and fathers.

torsdag 8 december 2011

Världskrig Z, av Max Brooks

Det är lite mer än tio år sedan det stora zombiekriget nästan utrotade mänskligheten och en man vi aldrig får veta namnet på reser världen över för att samla ihop de överlevandes historier om Den Stora Paniken, Redekerplanen och hur vi till slut fick rätsida på zombieutbrottet. I intervjuer berättar människor om hur de överlevde och hur andra omkring dem inte gjorde det, vilka misstag som begicks. Hur familjer övergav dem de älskade mest och regeringar utrotade tiotusentals för att rädda några få.

Jag älskar hur den här boken beskriver arrogansen vi så gärna uppvisar vid hotande fara, hur vi tror att skönhet, makt, rikedom – eller till och med bara det faktum att vi är människor – ska rädda oss. Vi glömmer att vi är en djurras bland andra och att alla reagerar på instinkt. Vi glömmer även att intelligensen och självmedvetandet, som vi gärna framhäver är det som skiljer oss från andra djur, inte är en garanti mot utrotning. Absolut bäst blir det när det hemska inte skrivs ut utan bara hintas. Som Island. Fantasierna i mitt huvud är alltid mycket värre än alla detaljerade blodiga detaljer på pränt.

Att läsa den här boken var att uppleva zombieversionen av att dra upp fötterna under sig i soffan när man ser en läskig film, jag planerade (återigen) var som är den bästa platsen för att barrikadera sig. När jag gick i Suckarnas Gång mellan pendeltågen och tunnelbanan så försökte jag tänka mig hur det skulle vara om alla runtomkring mig vore zombier. Centralstationen är under ombyggnad och mycket av tak, väggar och belysning är provisoriska, i halvmörkret och trängseln var det inte svårt att inbilla sig saker. Att sitta hemma och läsa i all trygghet är en sak, hur rädd man än blir, men när man mitt i en folksamling nästan lyckas övertala sig själv att alla omkring en är zombier så var paniken nära. Det varade enbart ett par sekunder men var mer än tillräckligt.

I början blev jag lite otålig för att de flesta intervjuerna är korta, några var över på några få sidor och man hann knappt komma in i dem förrän de var över. Men snart var det glömt. Jag slukade mer än läste och fick upp en hastighet som jag inte haft på länge. Världskrig Z är inte bara en zombiebok utan även svidande kritik mot de som missbrukar miljön och i många berättelser får fattigare länder revansch när de förvandlas från ställen varifrån folk flytt, till platser att försöka ta sig till. Kuba tar exempelvis emot amerikaner, sätter dem i läger och ger dem lågstatusjobb. Flyktingströmmar vänds totalt. En negativ sak är att de flestas röster låter nästan likadant, oavsett om de kommer från Indiens fattiga landsbygd, USA:s storstäder eller militären i Ukraina. Och så har vi översättningsproblematiken som tagits upp på flera bloggar tidigare. Men det är verkligen små saker att klaga på vad gäller denna i övrigt fantastiska bok. Världskrig Z gav mig läslusten åter, för det har gått lite trögt här under hösten. Den gav mig problem med att komma av vid rätt tågstationer och jag har inte haft en tanke på sidnummer eller hur mycket jag läst, det har bara rullat på. Jag tror att det här kan vara något även för dem av er som inte är lika jätteförtjust i zombier såsom jag är, för mer än något annat så är det en riktigt bra bok.

Jag funderar fortfarande på Nordkoreas öde.

Andra som läst: Swedish Zombie, Feuerzeug.

Det här var ett recensionsexemplar från Modernista

onsdag 7 december 2011

Den glädjelösa ön, av Enrique Fernández





Geologen Milander Dean kommer till ön Yulkukany där invånarna är valfångare, en plats som beskrivs som: För nära kusten för att locka dem som är på jakt efter det exotiska, för långt bort för en enkel och bekväm resa. Bortglömd av alla på fastlandet. Där möter han flickan Eli som vägrar låta den buttre och tystlåtne mannen vara ifred och snart är han indragen i en historia med talande djur och en mystisk skogshäxa.






Det här är en fantastiskt fin ritad berättelse, bilderna har ett djup och ett ljus jag tidigare sällan sett på papper utan mest på film. Det är underbara landskap, ofta ur hisnande vinklar, och fantastiska detaljer. Mycket av historien står att läsa i huvudpersonernas ansikten och kroppsspråk. Det är en värld att försvinna in i, att längta tillbaka till. Jag tror man blir lite lyckligare av att läsa det här, jag blev det hur som helst. Enda problemet är att det är på tok för kort för jag vill ha mer! Det hade nog gått att brodera ut Den glädjelösa ön till en längre och mer sammansatt historia men det är bara att släppa de tankarna och börja leta efter vad mer den här killen har ritat.

Läs även gärna Schitzo-Cookies recension.

tisdag 6 december 2011

Önskelista

Så. Då var önskelistan inför jul sammanställd och det blev mest böcker. Mitt inofficiella köpstopp (helst inte köpa nya böcker under december månad) har fungerat ganska bra om man inte räknar serieboken Den glädjelösa ön på Sf-mässan i helgen. Ett inköp på sex dagar är faktiskt väldigt bra för att vara jag. Hör hur ni suckar och vill påstå motsatsen nu, men hysch bara. Jag vill inte höra. (Aaaaaah, bingo, bingo, bingo!)

Alltså:
Michael Cunningham – När natten faller
Rebecca Skloot – Den odödliga Henrietta Lacks
Michelle Paver – Evig natt
Elin Grelsson – Du hasar av trygghet
David Dunwoody – Empire
Sofia Nordin – Gå sönder, gå hel
J K Rowling – Harry Potter och fången från Azkaban
J K Rowling – Harry Potter och den flammande bägaren
Shirley Jackson – The Haunting of Hill House

Vilka böcker önskar ni er i julklapp?

måndag 5 december 2011

11/22/63, av Stephen King

 
Don’t mess with Texas.

Det här är stort. Stort på det där sättet som innefattar allt men som gör att man har svårt att peka ut enskilda detaljer och när man ska förklara varför. Kommer jag undan med att säga: Because I say so? Nej, trodde väl inte det heller. 

Historien är lång och invecklad men i stora drag: Jake Epping är högstadielärare i Lisbon Falls, Maine, och han lever ensam efter att frun träffat en ny man hos Anonyma Alkoholister. En dag berättar den lokale hamburgerrestaurangägaren Al att det i hans förrådsutrymme finns en portal till 1958. Al har själv rest fram och tillbaka i tiden ett flertal gånger med olika mål, senast för att se om han på något sätt kunde förhindra mordet på John F Kennedy men då han blivit svårt sjuk i lungcancer så nådde han inte riktigt ända fram. Nu ber han Jake att åka till 1958 för att leva till 1963 och då befinna sig i Dallas, Texas för att stoppa Lee Harvey Oswald. 

Börjar med det lilla negativa som jag känner angående den här boken. Som det har diskuterats på flera håll tidigare så har King en kvinnosyn som jag kan bli väldigt besviken på. Eller, kvinnosynen kanske inte är hans (jag vet att jag famlar efter halmstrån här men låt mig bara, snälla), fast den dyker osvikligt upp i de flesta av hans böcker. Jag har väldigt svårt för den där romantiska beskrivningen av Den Stora Manliga Sexualiteten som en del författare om och om igen upprepar. Jag trodde faktiskt att King hade kommit ifrån det lite, ålderns rätt och allt det där, för jag minns inget sådant i exempelvis Duma Key men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt. Bara för att man skriver en bok som utspelar sig på femtiotalet så måste man inte omfamna alla de saker som försiggick då. Extra besviken blir jag då han lyckas utmärkt med att skildra den tidens rasism samt antisemitism samtidigt som han skickligt motbevisar alla sådana tankegångar. Men kvinnosynen blir kvar på femtiotalets nivå trots att Jake är en man från tvåtusentalet. Trist.

Jag har andats, ätit och sovit 11/22/63 den senaste tiden. Att öppna boken har varit som att själv kliva in i femtiotalets USA, sidorna har sugit in mig och inte spottat ut mig förrän nio stationer senare längs med pendeltågslinjen. Jag har bokstavligen tappat tid när jag läst. På kvällarna har ett tjugotal sidor varit målsättningen innan sovdags och jag har lagt mig tillrätta, blinkat – och så har det varit tre timmar (och långt mer än tjugo sidor) senare. King är roligare än någonsin, ofta skrattar jag högt åt finurliga formuleringar eller situationer. Men samtidigt är han även mer rörande och våldsam än tidigare. Jag är inte helt med i alla svängar vad gäller tidsresorna men äh, jag väljer att bara svälja allt då historien är alltför fantastisk för att förstöras av sådana detaljer. Jag älskar hur det förflutna inte vill förändras, hur själva Tiden lägger krokben för Jake när han försöker ändra på skeenden. The passed does not want to be changed. Att få kliva in bredvid alla händelser kring Kennedymordet är en hisnande känsla. För det blir levande på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt med alla syner och dofter. När Jake vid ett tillfälle var fruktansvärt magsjuk så fick jag själv ont i magen och blev illamående, för ett ögonblick helt övertygad om att även jag var på väg att bli dålig. Tills jag lyfte blicken ovanför boken och insåg att jag enbart levt mig in i historien. Det var länge sedan (barndomen?) som jag var med om något liknande. Det är mer än möjligt att jag är partisk när det gäller Stephen King, att jag tycker detta är bättre än vad det egentligen är. Men har du gillat det han skrivit tidigare så tror jag inte att du blir besviken på 11/22/63, då kan jag bara varmt rekommendera. 

Läs även gärna Helenas mer utförliga recension.

söndag 4 december 2011

Kort mässrapport



Hade ändå viss kontroll över mig själv på mässan i lördags, jag gick inte helt bananas. Bara så där lagom mycket. Tyvärr var väntetiden till zombieporträtten mer än två timmar när jag kom dit så det blev inte av men jag köpte en TWD-kalender och den väldigt nödvändiga TWD-vattenflaskan (gillar att det står "drickbart vatten" på etiketten) hos Apart Förlag. Sen blev det även en Doctor Who-tröja och serieboken Den glädjelösa ön, den senare efter tips från Schitzo-Cookie. Allt som allt så hade jag väldigt, väldigt roligt, gick flera varv runt hallen som var märkbart större än den de hade förra året. Trots att där var mycket folk så var det inte alls samma trängselkänsla som det varit förut. Man behövde inte armbåga sig fram utan kunde till och med kliva lite åt sidan på många platser utan att hela tiden stå ivägen.

Är det verkligen ett helt år innan det är dags för nästa mässa..? Suck.

fredag 2 december 2011

SciFi-mässa

Ikväll är det pub på jobbet men jag kommer åka hem så fort som det bara går för att inte riskera att vara trött och tråkig på The Scandinavian SCI-FI, Game & Film Convention på Stockholmsmässan i Älvsjö på lördag! De har fått större mässhall än de hade förra året då syret i lokalen var praktiskt taget slut redan vid lunch och trängseln fick mig att kokonga (jo, det är ett ord) under en monter.

Förstår inte riktigt vad medlemmar från komediserien ’Allo ’Allo har där att göra men i övrigt så är det ett nördparadis med Star Wars-Lego, äkta filmrekvisita, signeringar och fotografering med skådespelare och allt annat man kan önska sig. Jag bara kan inte gå in där utan att spendera en mindre förmögenhet på actionfigurer och bara det att det då och då går förbi Stormtroopers gör det värt priset!




Och Swedish Zombie, har du sett att Apart Förlag kommer att vara där? Om man köper The Walking Dead-album så får man ett zombieporträtt.

(Alla bilder är lånade från http://www.scifiworld.se/)