fredag 5 augusti 2011

Flickan från ingenstans, av Justin Cronin

Ett experiment på en militäranläggning i Colorado, USA går väldigt snett och ett virus börjar sprida sig över landet. Det förvandlar människor till pyrer, viraler, en slags blandning mellan vampyrer och zombier. De gillar mörker, äter människor och kan förflytta sig blixtsnabbt.  Sexåriga Amy befinner sig på flykt med FBI-agenten Brad Wolgast, tillsammans måste de hitta ett sätt att överleva när världen går under omkring dem.
Efter att ha kämpat mig igenom dessa niohundra sidor så känner jag mest ett enda stort: jaha? Jag gav mig attan på att läsa ut, började om flera gånger men förutom för några kapitel som fängslade så var detta inte något för mig. Och som jag har tänkt på vad orsakerna kan vara.

Det låter inte riktigt klokt, jag vet, men jag tycker inte att det är trovärdigt. För det går att skriva om övernaturligt så att läsaren tror på det men i den här boken så händer det inte för mig. Detta trots att jag borde älska Flickan från ingenstans då den har alla ingredienser. Efter några hundra sidor blandade jag ihop personerna och ytterligare lite senare så brydde jag mig knappt om dem, vilka som levde och vilka som dog. Runt sidan sexhundra muttrade jag mest om att boken aldrig tog slut och retade samtidigt gallfeber på pojkvännen som var djupt inne i Stephen Kings Duma Key (”Men läs något annat då!”)
När författaren berättar om det som sker i nutid så blir berättandet oftast levande, men när han går igenom stora stycken historia så känns det tunt. Han skyndar på och slarvar igenom, har bråttom att komma till andra sidan vilket är trist då han ändå har nästan tusen sidor till sitt förfogande. Det är mycket att lära sig att acceptera i den här berättelsen. Varelserna är nästan oslagbara med sin styrka och snabbhet och när man väl tagit till sig allt det så borde man inte ha så långt till att acceptera det övriga. Men det har jag. När allt vrids ytterligare ett varv så suckar jag mest. Människor beter sig omotiverat konstigt. Det är - och här ber jag om ursäkt för uttrycket - för flummigt, vilket gör mig besviken för jag brukar älska flummigt.

7 kommentarer:

  1. Jag störde mig på¨lite allt möjligt i The Passage. Till exempel på att författaren gör det där jättesprånget i tiden. Hade det inte varit en så tjock bok hade det varit helt okej, men på 900 sidor borde han inte behövt göra det... 900 sidor är för epik, men jag tyckte Cronin babblade och slösade med sidorna alltför mycket.

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag håller med er båda två! Jag har läst typ 600-700 sidor. Gav också fan på att läsa ut den men nu jag jag ändå gett upp, inte värt lästiden. Läste sista kapitlet och känner att det räcker. Tyvärr ingen bok för mig heller.

    håller med dig Jonny hade verkligen kunnat skrivas på mindre sidor....>.<

    SvaraRadera
  3. Swedish Zombie: Håller helt med, ett enormt slöseri med sidor. Jag tror jag hade accepterat hoppet i tiden bättre om boken hade levt upp till vad det första kapitlet lovade. Dessa första sidor var helt magiskt vackra och kunde ha varit en fristående novell. Men sen... näe.

    SvaraRadera
  4. Miriam: Du gör helt rätt! Livet är för kort för dåliga böcker. :-) Jag brukar inte ha några som helst problem med att lägga ifrån mig böcker som är svåra att komma igenom så jag får väl kalla det här undantaget som bekräftar regeln.

    SvaraRadera
  5. Det här måste vara det första negativa jag läst om den här boken. Jag fastnade helt och läste som en galning. Månne det är skillnad på vad man tycker beroende på om man läst på svenska eller engelska?

    SvaraRadera
  6. Emma: Ja jag, Swedish Zombie och Miriam verkar vara ganska ensamma om den åsikten. :-)

    Jag tror att det bara var jag av oss tre som läste den på svenska faktiskt (men rätta mig gärna om jag har fel här!), försökte flera gånger på engelska men gav alltid upp efter ett par hundra sidor. Den fick en sista chans på svenska och då läste jag åtminstone ut, men jag gillade inte så mycket. Tyvärr.

    SvaraRadera
  7. Jag läste den på engelska ja =). Men gick ändå inte hem tyvärr.

    SvaraRadera