fredag 8 juli 2011

Så har jag det nu, av Meg Rosoff

Femtonåriga Daisy är inte så bra på det där med att äta, varken tillräckligt mycket eller speciellt regelbundet. När hennes pappa väntar barn med nya frun skickas Daisy från New Yorks Upper West Side för att bo hos sin moster Penn i en liten by på Englands landsbygd. Medan det politiska världsläget blir alltmer oroligt flyger moster Penn till Oslo för att vara med på ett möte och under tiden sprängs en bomb i London. Mycket snart sker fler attacker och kriget är en realitet. Tillsammans med kusinerna Edmond, Piper, Isaac och Osbert får Daisy försöka överleva utan el, matvarubutiker och vuxentillsyn. Från första början får hon en speciell kontakt med Edmond, hon behöver bara tänka en fråga så svarar han. Kan han verkligen läsa hennes tankar? Mycket snart sysselsätter de sig med sådant som de aldrig kunnat göra om moster Penn eller någon annan myndig varit närvarande.

Jag tycker mycket om Daisy. Boken är skriven i jagform och man kommer henne väldigt nära. Hon har fantastiskt jobbiga hang ups vad gäller mat: vägrar, inbillar sig och hittar på, men ändå känner jag sympati. Speciellt gillar jag att de meningar och ord hon vill betona skrivs med versaler, jag kan höra hennes tonåriga sarkastiska röst i huvudet när jag läser. Hon är dessutom rolig och ibland skrattar jag högt mitt i allt elände.

Så jag satte mig ner och svarade på brevet och berättade allt om Edmond och Piper och Isaac och djuren och huset och kriget, och jag fick det till och med att låta ännu bättre än det faktiskt var, och när jag väl var klar hade jag lyckats övertyga mig själv om att Det Här Var Livet jajamen och Hade Jag haft Tur Eller Hade Jag Haft Tur.

På tonåringens självupptagna sätt så tar det Daisy lång tid att kunna se utanför sig själv och sina problem. Länge är hennes ätstörningar, mammans död och att hon känner att pappan övergivit henne, långt större än världskriget. När dessutom kärleken slår till är det inte mycket som kan konkurrera om hennes uppmärksamhet. Allt, oavsett om det handlar om tusentals människors död eller att hon en dag ätit bacon, beskrivs med samma slags axelryckning. Det går liksom inte in. Men ju längre kriget pågår desto mer ansvar tvingas Daisy ta för sig själv och för den yngre kusinen Piper när barnen splittras i grupper. Långsamt förvandlas både hon och verkligheten omkring henne.  Bokens andra halva är en uppräkning av de hemskheter som kan drabba två ensamma flickor i ett krig; svält, umbäranden och död. Den första halvans lite drömska intryck får ett abrupt slut och sedan blir det bara värre och värre.

Det måste ha funnits tusentals, hundratusentals, miljontals ställen i England som var orörda av kriget: sjöbottnar, trädtoppar, de bortersta hörnen av bortglömda ängar; små avlägsna hörn dit ingen någonsin gick under fredstid för att platsen inte var tillräckligt viktig eller låg på vägen till något annat eller så orkade ingen bry sig om att förstöra den.

Jag gillade den här boken väldigt mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar