måndag 23 maj 2011

Varför kom du inte före kriget?, av Lizzie Doron

Den här boken är obligatorisk läsning i israeliska skolor, den kom ut 1989 men har först nu översatts till svenska. En dotter berättar om sin mamma Helena, om tystnaden som omgett dem båda under dotterns uppväxtår i utkanten av Tel Aviv under sextiotalet.

Jag har, frivilligt eller ofrivilligt, varit vittne till ett tigande, ett tigande som ibland ljöd helt öppet och ibland i det fördolda, vars skrik ibland dånade i det inre och ibland etsade sig in i kvarterets gränder, som ibland förstummades i dagsljuset och sken upp i mörkret, som ibland visade sig i den levande Helenas tystnad, ibland i tystnaden hos hennes död.

Fram växer en historia om en kvinna från Förintelsen som bara knappt överlevt. Ibland vill man hålla om Helena, andra gånger ruska henne hårt av irritation. Utan att man får veta vad som hänt henne i koncentrationslägret så förstår man ändå bit för bit vad hon gått igenom. Hon kämpar så hårt för att skapa sig ett nytt liv att hon inte drar sig för att sätta upp egna regler för hur det ska gå till. Gud svek henne så varför måste hon följa hans anvisningar nu? Hon ljuger, låtsas och fuskar med en fullkomlig naturlighet. Sätter upp ett liv för dottern och drar sig inte för att skarva när så behövs. Finns ingen rik släkting i USA som skickar presenter så hittar man på en! Så att inte dottern ska behöva vara det enda barnet på gatan som inte får paket då och då. Alla kapitel är dock inte lika bra, somliga känns lite som utfyllnad vilket är tunt med tanke på hur kort boken är. Så den är ojämn, men det som är bra är riktigt bra.

Jag började läsa den här för flera veckor sedan, men då kom jag inte längre än några få kapitel innan jag ledsnade. Det var inte rätt tillfälle helt enkelt men vid andra försöket gick det mycket bättre. Tycker väldigt mycket om hur Lizzie Doron lyckas förmedla det som man inte talar om. Jag kommer att tänka på Art Spiegelmans pappa i MAUS, på alla dessa överlevanden som levde sina liv i smärta och skam. Som ofta inte kunde prata om det de varit med om, åtminstone inte på många år. Hur de försökte att inte lägga bördan av att ha överlevt mot alla odds på sina barn men därmed skapade ännu mer konflikter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar