onsdag 23 februari 2011

Att skrika med ögonen

Blev överrumplad av beskedet att bokklubben jag är med i ska ha möte om endast några få veckor och att boken är tegelstenen (942 sidor) Shantaram av Gregory David Roberts. Hela den läsordning jag lagt upp förstördes! Men det var bara att sätta igång.

Har kommit något mer än hundra sidor och än så länge så känner jag att det är lite för "pratigt". Man blir skriven på näsan vad gäller människors tankar och avsikter, men sakta, sakta griper ändå den annorlunda kulturen i Indien tag i mig. Speciellt gillar jag när författaren säger att indiska skådespelare är de bästa, för de är de enda i världen som kan skrika med ögonen. Utan att ändra ansiktsuttryck eller förmedla känsorna med ord så förstår man ändå hur ursinniga de är.

torsdag 17 februari 2011

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg


Maja Grå har kommit in på Konstakademin i Oxford och flyttar dit från Sverige samtidigt som hennes mamma som varit försvunnen sedan Maja var tio år blir mördad i Brighton. Trots en omtänksam och noggrann polis så kommer inte utredningen någonstans och Maja jobbar på att komma in i skolarbetet och skaffa vänner på elevhemmet.
     Jag har alltid älskat internatmiljön och faller givetvis pladask för den även här. Det är något väldigt boknördigt med brittiska gamla skolor, jag känner knappt någon storläsare som inte suttit på kammaren som barn och önskat sig rumskompisar, nattliga räder och bus. Här lägger vi till en spökhistoria, en legend om döda unga flickor och en förbannelse. Samt att Majas döda mamma inte riktigt lämnar sin synska dotter ifred. Toppen! Jag är fast.
     Jag måste tyvärr säga att den inte drabbar mig som Hellbergs första bok, Styggelsen, gjorde. Den var andnöd och klaustrofobi, samt en läsglädje mitt i allt det otäcka. Läsglädjen finns onekligen kvar, hela tiden tänker jag ”bara ett kapitel till” och håller på att åka förbi pendeltågsstationen samt ligger vaken alldeles för länge om nätterna. Men jag saknar det där obeskrivligt läskiga, det man inte kan värja sig emot.  

Jag ser sannerligen fram emot fler äventyr med Maja och hoppas att åtminstone somliga av karaktärerna följer med till nästa bok. Polisen Steve kanske..?

fredag 11 februari 2011

Flickan med glasfötter, av Ali Shaw

Ida MacLaird håller på att förvandlas till glas, det som började i tårna sprider sig nu uppåt i kroppen. För att hitta en lösning på problemet återkommer hon till St. Hauda's Land där hon tror att allt började. Där möter hon Midas Crook som bott på platsen hela sitt liv och tillsammans försöker de lista ut vad som händer med Idas fötter.     
     Det är en berättelse om kärlek, både ny och gammal, spirande och avstannad. Det är en bok om vad kärleken får oss att göra i dess namn. Men det är beskrivningarna av döden som fastnar hos mig, döden och saknaden. Där blir det stundtals stort och till och med vackert. Kärleken å andra sidan blir nästan banal, det är för många adjektiv.

Som i den här meningen:
"När hon försökte snygga till sitt nordiskt blonda hår fick hon rubinrött blod i det."

Både miljöbeskrivningarna och händelserna skulle ofta klara sig så mycket bättre utan dessa onödiga adjektiv. Det är ingen bok som trollbinder mig så som jag hade hoppats att den skulle göra, men ändå läser jag klart. För gåtan med glasfötterna måste jag få veta svaret på.