Jag kan leva på nudlar och strunta i att uppdatera garderoben - bara jag får köpa nya böcker. Personer i min närhet har ifrågasatt om jag verkligen hinner läsa alla och delvis måste jag ge dessa glädjedödare rätt... Men bara delvis.

onsdagen den 23:e april 2014

Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend

När Evas två barn börjar på universitetet och därmed flyttar till en annan stad så lägger hon sig i sängen och vägrar gå upp. Hon tänker faktiskt inte stiga upp förrän om ett år. Evas man Brian vet inte riktigt vad han ska ta sig till och eftersom han aldrig tidigare tagit hand om hushållet och mest spenderat tid med sin älskarinna så får han det minst sagt knivigt. Vem ska nu laga julmiddagen och köpa alla presenter? Han tror att Eva bara vill ha uppmärksamhet och funderar på om det är möjligt att ha förlossningsdepression i sjutton år. Men ryktet om Evas sängliggande sprider sig snart och folk börjar vallfärda för att ta del av hennes visdom, de ser henne som en ängel eller helgon. Innan familjen vet ordet av är huset belägrat av människor som vill ha privata audienser hos kvinnan i sängen. 

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att Sue Townsend är borta och att det inte kommer komma fler underfundiga och hysteriskt roliga romaner från hennes penna. Att läsa denna sista  bok var både underbart och sorgligt. Satiren är lika vass här som den en gång var i Adrian Moles dagböcker. Precis allt får en släng av sleven: familjelivet, singellivet, att ha en älskarinna, att gå på universitetet. Riktigt länge är det riktigt bra. Men så kommer vi till det berömda men:et. Jag tycker att somligt dras alldeles för långt. Tvillingarnas "vän" Poppy är en av dem. Hon är fullblodspsykopat men beskrivs som jobbig och en aning quirky. Sedan vill jag inte spoila men det som händer med tvillingarna förstår jag inte alls, glömdes ett eller ett par kapitel bort? Det är alldeles för mycket prat om hur alla ser ut, hur vackra eller fula de är och huvudpersonen Eva är givetvis vackrast av dem alla. Detta påpekas om och om igen. Efter ett tag vill jag skrika att jag skiter i hur snygg hon är! Fullkomligt ointressant. Slutet känns som ett hastverk, som att författaren kom på att hon närmade sig fyrahundra sidor och var tvungen att knyta ihop säcken. Men fram tills att det var ca femtio till åttio sidor kvar så njöt jag stort av den här romanen, jag till och med skrattade högt flera gånger. Humorn blandas med ett mörker som gör att det känns väldigt verkligt.

lördagen den 19:e april 2014

Påskläsning

Jag och mamma gick och köpte oss fyra pocketböcker till priset av tre. Som vanligt när vi väljer så måste det vara titlar vi båda vill läsa och den här gången blev det dessa. Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend har jag börjat på och än så länge, ca hundra sidor in, är det exakt den typ av humor som jag alltid älskat henne för. Steglitsan av Donna Tart var mammas förstaval men självklart något jag också är väldigt nyfiken på. Therése Söderlinds Vägen från bålberget har jag velat läsa sedan jag hörde författaren tala under "Litteraturens långa natt" och slutligen Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem var ett måste efter hans tidigare böcker som var fantastiska. Så: mycket läsning, mycket påskmust och kaffe. Hoppas ni har en bra helg.



torsdagen den 17:e april 2014

Zombie Iceland, av Nanna Árnadóttir

Efter en olycka på ett isländskt kraftverk sprider sig zombiesmittan över landet. I Reykjavík har de tre syskonen Barbara, Jónsi och Lóa barrikaderat sig i lägenheten där de bor. Deras pappa är och jagar någonstans i ödemarken och svarar inte på mobilen så ungdomarna måste klara sig själva. Tack och lov är storasyster Barbara, tillsammans med pappan, en prepper av rang för i källaren finns proviant, färdigpackade bug-out-bags och vapen. Men frågan är ändå, kan de överleva i staden eller måste de ta sig någon annanstans? 

Detta är en bok om Island, skriven på engelska och tänkt som något för turister. Varje kapitel har en egen isländsk låt och under resans gång får vi lära oss mycket om landets politik, matvanor och företeelser. Till en början är det irriterande med alla dessa fotnötter och det känns att de enbart är inslängda för sakens skull, inte för berättelsen. Men ganska snart så kunde jag ha överseende med det. Jag har ett par smärre klagomål vad gäller styckesindelning och en viss avsaknad av prepositioner här och där, men det är verkligen småsaker. Och som så ofta i zombiehistorier så har jag delvis svårt att förstå varför karaktärerna gör som de gör. Här "måste" de till apoteket trots att apokalypsen är mindre än ett dygn gammal och de tre huvudpersonerna är unga och friska. Men, men. För att det hela ska rulla igång till en historia där det händer något så måste de inblandade ut och röra på sig. Jag går med på det. I övrigt så är det här rasande underhållande och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller könsrollerna, något som inte är vanligt i den här genren. Barbara är en jäkligt kompetent hjältinna som har gjort sin zombieläxa. Sammanfattningsvis: roligt, halsbrytande och snyggt.

tisdagen den 15:e april 2014

Sue Townsend är död

Jag var inte hemma i helgen så jag läste Dagens Nyheters Boklördag först igår kväll. Det högg till lite i hjärtat att få veta att Sue Townsend gick bort den tionde april. Konstigt nog stod jag samma dag på Pocketshop på Centralen och höll i hennes sista bok, Kvinnan som gick till sängs i ett år, och tänkte att den här ska jag läsa men sedan lade jag den ifrån mig. Nu måste jag se till att köpa den snart. Jag och mamma älskade böckerna om Adrian Mole, vi läste dem om och om igen och idag har jag plockat fram den allra första och sitter och bläddrar och fnissar lite för mig själv. Sue Townsend blev 68 år.

"Söndagen den 11 januari.

Nu vet jag att jag är intellektuell. Jag såg Malcolm Muggeridge på TV igår kväll och jag förstod nästan vartenda ord. Allt stämmer. Ett dåligt hem, undermålig kost, motvilja mot punk. Jag tänker skaffa mig ett lånekort på biblioteket och se vad som händer. Det är synd att det inte bor fler intellektuella här i närheten. Mr Lucas har manchesterbyxor men han är i försäkringsbranschen. Typiskt!"



Min hemliga dagbok, Adrian 13¾ år


lördagen den 12:e april 2014

Game of Thrones på Livrustkammaren

Om du liksom jag har en svaghet för Game of Thrones och bor i närheten av Stockholm så tycker jag att du ska ta dig till Livrustkammaren där en utställning som heter Maktspel pågår just nu. De visar kläder från inspelningarna och du kan sitta i en replika av Järntronen. Fast se till att först ha läst/sett bok eller säsong 3, för de har varit dumma nog att inkludera spoilers i utställningen!




fredagen den 11:e april 2014

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

Jag vet inte hur många historier som beskriver Förintelsen som jag har läst, men det måste vara många. I början stålsätter jag mig alltid, tänker att "det här ska jag klara av", för om folk genomlevde det på riktigt så ska jag åtminstone kunna ta ett par timmar för att läsa om det. Sedan klarar jag faktiskt av det, såklart. Jag klarar av det ända tills jag inte klarar av det längre. Beskrivningarna av Doktor Mengeles experiment bland de romska barnen i Auschwitz är vad som är brytningspunkten i den här berättelsen. Det är outhärdligt. Och även om just Miriams historia är fiktiv så hände det andra människor, på riktigt. Jag tror att det är vad som gör det så svårförståeligt, att det faktiskt har hänt. Ingen författare har någonsin kunnat hitta på sådana fasor, sådan utstuderad ondska, som den nazisterna praktiserade under andra världskriget. Även om det på inget sätt reparerar det som hände så har många av de utsatta grupperna fått upprättelse efter kriget, det finns organisationer som arbetar för att det aldrig ska glömmas och för att de som finns kvar får stöd. Men romernas helvete fortsatte även efter förintelsen och än idag drabbas de av främlingsfientlighet och diskriminering. Detta pågår just nu, i Sverige, och det är därför romanens huvudperson Miriam inte vågar berätta vem hon egentligen är utan lever sitt liv i tystnad och rädsla. Men under hennes åttiofemårsdag så brister något och plötsligt har hon inför sin familj sagt att hon inte heter det de har kallat henne så länge de känt henne. Varför sade hon så? Är hon äntligen redo att berätta? Jag heter inte Miriam är utan tveka en av Axelssons bästa böcker hittills och jag hoppas den blir läst av många. Kanske speciellt av de som gärna börjar sina meningar med: Jag är inte rasist, men...

torsdagen den 10:e april 2014

En bok från Booked

Det var länge sedan nu men jag har återigen använt mig av Booked. Den här gången fick jag boken Fyren mellan haven av M.L. Stedman som jag precis petat in i eReadern och det ska bli intressant att se om det är något för mig. Läs mer om bokens handling på Massolit förlags presentationssida.



tisdagen den 8:e april 2014

En nationaldag i vårt land

Sedan 1971 firas romernas nationaldag den 8:e april. Känns som att det är extra viktigt att uppmärksamma den nu, inte minst med allt som har hänt med den olagliga registrering som kom fram för inte så länge sedan. Jag är halvvägs igenom Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam" och ska sikta på att läsa ut den idag. Den fiktiva berättelsen om den romska flickan som överlever Auschwitz och Ravensbrück är hemsk och fantastisk, jag låg vaken till sent i natt och läste. 


fredagen den 4:e april 2014

Battlestar Galactica

Det går lite upp och ner med läsningen just nu men mest ner om jag ska vara ärlig, även om jag läser både Boktjuven av Markus Zusack samt Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Mycket beror förmodligen på att Netflix har kommit in i mitt liv. Min stora kärlek vad gäller serier just nu är Battlestar Gallactica som jag fullkomligen slukar. Är i mitten av den sista (och fjärde) säsongen och både vill komma till ett snabbt avslut samtidigt som jag aldrig vill att det ska vara över. Vilka karaktärer! Vilka underbara intriger och moraliska dilemman, för precis när man tror att man listat ut något så blir man överraskad. Det är en hittepåvärld som jag inte riktigt vill lämna, som jag drömmer om på nätterna. Är fortfarande lite förundrad över hur en låtsasframtid ibland kan kännas mer verklig än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem och vad man tror att man är och vem man egentligen är. Vad som händer med människor när de får veta att de själva eller någon nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Det handlar om vad som händer när man förlorar sina nära och sina drömmar. Hur går man vidare?



onsdagen den 2:e april 2014

Lilla Berlin, av Ellen Ekman



Första gången jag sprang på serien Lilla Berlin var i Lina Neidestams Zelda-album förra året. Det köptes för att vara resesällskap på en lång tågtur ner till Simrishamn men jag hade läst alltihopa innan ens pendeltågsresan hem till förorten var över. Det initiala stånkandet över att en serie jag aldrig hört talas om tidigare tog upp plats där det kunde finnas Zelda tog slut väldigt snabbt. Lilla Berlin fick mig att skratta högt! Att den nu har fått sitt första album är fantastiskt. Boken är fylld av vardagsberättelser, ögonblicksbilder om en generation besatt av yta. Vi får lära oss hur man tar sig förbi säljare på stan, varför man inte vill sitta bredvid taxichauffören när man ska in till krogen med sina kompisar, vad tjejer egentligen gör på toaletten och mycket, mycket annat. Det är karaktärer ritade med så mycket kärlek att man inte kan bli annat än väldigt lycklig. Jag hoppas och tror att Ellen Ekman kommer få släppa många fler album.

fredagen den 28:e mars 2014

Höglandet, av Steinar Bragi

Efter den ekonomiska kraschen på Island förlorade många allt de ägde. Egill och Hrafn är två av dessa människor som arbetat inom finansbranschen men tvingats se på hur deras jobb försvunnit, hur bilarna beslagtagits. De är vänner sedan barnsben men mer än något annat är de rivaler och tävlande, och trots att de inte riktigt har något att tävla om längre så fortsätter de av ohejdad vana. Tillsammans med sina fruar, Anna och Vigdís, bestämmer de sig för att göra en resa till det isländska höglandet men tidigt går allt väldigt snett. Snart befinner de sig hos ett äldre par vars hus verkar vara det enda på många mil. Runtomkring finns bara öken och hur de än försöker så tycks de inte kunna ta sig därifrån.

Den här boken gav mig samma känsla som skräckfilmen The Descent gjorde. Det är något så oerhört skrämmande med att vara fast i en okänd miljö, att känna sig instängd. Här finns inga grottor men det öppna och karga isländska landskapet ger ändå samma känsla. Det är som i mardrömmarna när man försöker springa ifrån skräcken men inte kommer någonvart, när allt istället går långsammare. Man får omväxlande följa de fyra huvudpersonerna och veta mer om deras uppväxt, varför de befinner sig där de gör. Inom gruppen gror avundsjuka och kvinnorna kämpar med att umgås såsom man gör när man förväntas ha något gemensamt men egentligen bara är två av samma kön som råkar befinna sig på samma plats. Jag har absolut inte förstått hela den här boken, somliga scener ligger kvar som kliande myggbett, men den allomfattande känslan av obehag går inte att ta miste på. Höglandet är klaustrofobisk och äcklig, på de allra bästa sätten.

onsdagen den 26:e mars 2014

Det har ju kommit en ny Majgull Axelsson!

Detta måste läsas så snart som det bara går. Kanske måste jag dock fila ner förväntningarna lite först.



måndagen den 24:e mars 2014

Skräckthriller på mitt nattduksbord

Efter en intervju med den isländske författaren Steinar Bragi i DN om hans nyöversatta bok Höglandet, blev jag så intresserad att jag genast åkte och köpte den. HÄR hittar du förlagets sida om boken. Har läst nästan hälften och är väldigt hypnotiserad av den långsamma skräcken, hur väl han berättar om stora saker med till synes små medel. Den kategoriseras som skräckthriller och det tycker jag är en väldigt passande beskrivning. Ruskigt bra berättelse.


torsdagen den 20:e mars 2014

Introvert, av Linus Jonkman

I höstas förlorade jag mitt jobb och tvingades ut i en vardag som går ut på att skicka överpositiva ansökningar och gå på plågsamma intervjuer. Jag vet sedan tidigare att jag är väldigt dålig på sådant, det har jag alltid varit. Att jag är en introvert personlighet har inte varit någon hemlighet, en personlighetsanalys för många år sedan avslöjade att jag hamnade så långt ut på skalan att det inte ens gick att peta in mig i diagrammet. Jag hamnade utanför pappret. Så den här boken var inget uppvaknande för mig men jag kände att den som bäst kunde ge mig värdefulla strategier för överlevnad och som minst bli igenkännande läsning. Tillfället att läsa Introvert visade sig vara väl valt för jag har nyligen gått en kurs i att söka jobb hos ett privat företag. De har hjälpt mig att piffa till mitt CV, skriva ansökningsbrev och övat intervju. Det mesta gick riktigt bra - tills vi kom till det sista momentet. Och jag hade övat, jag hade lagt ner tid på att förbereda mig, ändå gick det käpprätt åt skogen. Rekryteraren som utförde en slags fejkad intervju med mig såg att jag var nervös och tryckte på alla de knappar som gjorde att jag blev så stressad att jag inte kunde svara på hennes frågor. Upprepat frågade hon varför jag var stressad och varför jag inte kunde göra något åt det, hon var ju ändå där för att hjälpa mig. Jag grät när jag åkte därifrån. Senast jag kände mig så värdelös, så korkad, var inför högstadiets mobbare. Jag har på sistone funderat mycket på hur det kan vara så här, varför det inte finns någon plats för oss introverta. Alla jobbannonser eftersöker sociala personer som kan och vill ha många bollar i luften. Ska man behöva sikta in sig på ett liv på bidrag om man helst jobbar själv, är extremt noggrann och har ett öga för detaljer? Jag vet att jag har varit en enorm tillgång för de företag där jag har arbetat. Mitt problem är att jag inte kan sälja in mig själv såsom en extrovert kan och även om jag skulle lyckas öva in en show, köra ett uppträdande på en intervju så skulle jag i slutändan inte vara den person de tror att de anställer. Jag kan jobba och jag vill jobba, jag är riktigt bra på det. Varför måste jag vara lika bra på kallprat vid kaffeautomaten och att mingla på kickoff? Boken ger mig svaret att det måste jag inte och innerst inne vet jag det. Nu ska jag bara hitta en arbetsgivare som håller med om det också.

Linus Jonkman gör ett fantastiskt jobb med att räkna upp alla de fördelar som finns med introverta människor och säger att det inte är lönt att tvinga oss in i sociala situationer som vi är obekväma med, vi kommer bara slå bakut. Som vanligt så blir jag till en början exalterad när jag läser om andra som är som jag, när jag får veta att det är ett beteende hårdkodat i vår DNA. Men sedan blir jag nedstämd när jag minns hur lite dagens samhälle passar oss. Jonkmans ton är dock positiv, han talar väl om de introvertas fina egenskaper även om han inte glömmer de negativa och längst bak i boken finns ett självskattningstest där läsaren kan testa var hen hamnar. Jag önskar att alla kunde läsa den här boken, oavsett om man är extrovert eller introvert. Förståelsen människor emellan skulle öka om bara fler kunde förstå varför vissa reagerar och agerar som de gör. Inte på pin kiv, utan för att de har de personligheter som de har.

onsdagen den 19:e mars 2014

Oändligt goda skäl att läsa en bok

Tack vare Fiktiviteter har jag blivit en del av en lista som cirkulerar bland bokbloggare. Den startade hos Boksystrar och har sedan passerat: En bok om dagen, Hyllan, What You Readin?, ...och dagarna går, Enligt O, Carolina läser, Lingonhjärta och så då självklart bloggen som taggade mig: Fiktiviteter!

Här kommer då mitt oändligt goda skäl att läsa en bok.

10. För att man som läsare aldrig behöver gå till sängs ensam.
Vad som än händer under dagen, oavsett vad man gör eller inte gör, så har man möjligheten att vid sängdags få sällskap av talande lejon, Beverly Marsh, älvor, Elizabeth Bennet,  pirater, Christian Grey eller Aragorn. Ja, eller vem man nu vill! De finns alltid där, de väntar på en. 

Jag skickar frågan vidare till Boken är tankens barn som jag hoppas vill vara med och är säker på har ett mycket bra skäl till att läsa en bok.

tisdagen den 18:e mars 2014

Ett besök på en isländsk bokhandel

Lite mer från Island. Gick förbi nobelpristagaren Halldór Laxness födelseplats:


Några fler bilder från den fina bokhandeln Mál og Menning:

 



 (Blir lite lycklig av att Alfons heter Einar på isländska.)

lördagen den 15:e mars 2014

Island!

Har varit på Island i tre dagar, därav lite tystnad på bloggen. Har sett gejsrar, varit på valsafari och ätit gott. Letade givetvis upp en bokhandel i Reykjavik där jag köpte en bok om zombier! Ska bli mycket intressant att läsa den. Har även blivit väldigt sugen på att läsa något av den isländska nobelpristagaren Halldór Laxness.




onsdagen den 12:e mars 2014

Jag ringer mina bröder, av Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri skrev Jag ringer mina bröder efter att en självmordsbombare sprängde sig själv till döds på Drottninggatan mitt i julruschen. Han skrev den när han insåg att polisens beskrivning av förövaren kunde ha varit en beskrivning av honom själv och en våg av främlingsfientlighet drog över Sverige. På ett fantastiskt bra sätt visar den på hur det känns att bli ansedd som misstänkt enbart på grund av sitt utseende, något man varken kan eller vill ändra på. Under tjugofyra timmar får vi följa bokens huvudperson Amor, när han får höra om bombdådet, när han får samtal från och ringer upp vänner. I en paranoid stad fylld av poliser ska han försöka reklamera en borr och snart vet man inte riktigt vad som är på riktigt och vad som enbart pågår i hans huvud. Detta är en otroligt fin bok som jag tänker köpa på mig ett par exemplar till av för att ha som gå-bort-present.




"Jag ringer mina bröder och säger: Ligg lågt i några dagar. Stanna hemma. Släck lamporna. Lås dörrarna. Vinkla persiennerna på det där specialsättet som gör att ingen kan se in men ni ändå kan se ut. Dra ut sladden till tv:n, stäng av mobilen, lägg tidningen direkt i återvinningen. 

Vänta tills allt har lugnat ner sig.

Upprepa för er själva: Vi är oskyldiga. För det är ni. Era samveten är rena. Ni har ingenting med det här att göra.

Avvakta vidare instruktioner."

måndagen den 10:e mars 2014

In i skogens djup, av Jean Hegland

Det här är en liten pärla som jag blev tipsad om av Fiktiviteter och som jag genast köpte genom Bokbörsen. Och jag har läst den på svenska, trots att boken på bilden är den engelska versionen, jag hittade bara inte någon bra högupplöst bild på den svenska.

Världen har kollapsat. Exakt vad som hänt är oklart men det spelar ingen större roll för systrarna Nell och Eva för med strömmen försvann kommunikationen med omvärlden. De tar sig inte ens längre in till den lilla stad i norra Kalifornien som de bor i närheten av, de är strandsatta i huset i skogen. I väntan på att världen ska starta upp igen, på att det återigen ska finnas bensin i pumparna på macken och att matbutikens hyllor ska fyllas av varor, så läser Nell alla delarna i familjens uppslagsverk. Hennes dröm är att komma in på Harvard och böckerna är hennes enda chans att studera. Eva vill bli balettdansös och dansar frenetiskt till en tickande metronom eftersom all musik tystnat.

Det må hända att handlingen inte låter som så mycket för världen men oj vilken spännande bok! Allt är väldigt lågmält beskrivet och det är inte en berättelse om vad som händer när samhället kollapsar utan vad det gör med människorna som försöker leva sina liv mitt i det. För man kan inte bara ge upp och lägga sig ner och dö. Man fortsätter drömma, man stretar på. Jag tycker fruktansvärt mycket om både Nell och Eva och var ibland tvungen att lägga ifrån mig boken då de fick vara med om hemskheter. Precis när jag hade läst klart så var jag lite arg på slutet men nu ett par veckor senare så tycker jag att det var perfekt. För jag har tänkt mycket på boken, långt efter att jag läste ut och jag misstänker att den kommer stanna hos mig länge till.

torsdagen den 6:e mars 2014

Inga kelgrisar, inga styvbarn

När jag för några veckor sedan var på mingel hos Kalla Kulor Förlag så fick man boken Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård med sig hem i presentpåsen. Den beskrivs på framsidan som en folkhemsrysare. Jag har givetvis läst ut den men då den inte släpps förrän den 24:e april vågar jag inte skriva något om vad jag tyckte mer än att den var fantastiskt äcklig, på ett bra sätt, och att jag är väldigt nyfiken på vad alla andra kommer att säga om den! Lägg tassarna på den om ni har möjlighet. HÄR finns förlagets sida om boken med en lite närmare beskrivning.