måndag 16 januari 2017

Jag har varit i Hogsmeade och Diagon Alley, samt åkt Hogwarts Express!

Har precis kommit hem från en elva dagars resa till Orlando, Florida. Givetvis besökte vi en av Disney World-parkerna, Kennedy Space Center och Sea World men det som slog allt det tidigare nämnda var Universal Studios och Islands of Adventure. Vi köpte tvådagarsbiljetter med express-pass (för att slippa stå så mycket i kö) och det kostade mer pengar än vi någonsin kunnat drömma om för två vuxna och två elvaåringar. Men det var värt det, oj, vad det var värt det! För där finns helt otroliga Harry Potter-världar uppbyggda. Då vi började på Islands of Adventure kom vi först till Hogwarts vari de har placerat en ride som heter Harry Potter and the Forbidden Journey, en interaktiv åktur där man får följa med på "kvast" i och runt slottet, mycket välgjort och kittel i magen. Strax nedanför slottet ligger trollkarlsbyn Hogsmeade, klädd i vinterskrud, med många av de välkända ställen man läst om i böckerna och sett på filmerna. 




Sedan gick man till stationen för att ta Hogwarts Express till Londons King's Cross! Jag upprepar: man fick ta ett riktigt tåg som åker över till park nummer två, Universal Studios, där man kliver av på ett fiktivt King's Cross och kan gå rakt in på Diagon Alley. Både jag och mina bonusbarn köpte snordyra Harry Potter-kappor samt sprang in och ut i alla affärer som erbjuder alltifrån gosedjur, godis, glass, butter beer och trollstavar. Högst uppe på Gringotts bank sitter den drake som Harry, Hermione och Ron hjälper att fly i en av de senare böckerna. Inne i Gringotts finns en ride som heter The Escape From Gringotts och är delvis interaktiv men man åker i vagnar som går på räls igenom hela historien. Förmodligen den mest fantastiska åkturen jag varit med om. Nej, stryk "förmodligen", det ÄR den bästa åkturen jag varit med om.







Lånad video för att visa hur det ser ut när draken sprutar eld var tionde minut!



Som alltid när jag gör sådant här så förstår jag inte hur jag ska kunna gå tillbaka till att leva i den riktiga världen. Den är ju så tråkig! Jag vill bara sitta hemma och läsa om böckerna, se filmerna tills dvd-skivorna är utnötta. Men nu gäller det att jobba vidare så att vi kan spara ihop pengar till nästa äventyr.

fredag 30 december 2016

På läsfronten, intet nytt

Det blev en fin hög med önskade böcker i julklapp och jag slängde mig över Miniatyrmakaren av Jessie Burton direkt. Får se om den får följa med på den stundande semestern eller om jag bara tar med ljudböcker och nyinköpta pocket. Bloggpausen fortsätter då jag reser bort men jag hoppas att ledigheten för med sig nya krafter. Så, på återseende snart!

tisdag 20 december 2016

Det kommer att bli jul ändå

Härmed utlyser jag bokbloggarjullov. (It's a word!) Tröttheten är snubblande nära att övergå i utmattning då min grupp om tre personer på jobbet nu är nere på en. Jag. All min kraft går till att bara jobba åtta timmar och att inte göra tre saker samtidigt, något jag tidigare inte förstått hur svårt det kan vara att utföra. För om jag inte tänker mig för så kommer det ta kål på mig, på riktigt. Allt julklappshandlande har jag lagt ut på min mamma och läsningen är nere på en (!) tidigare läst bok, fast som ljudbok. Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. På Netflix rullar säsong 2 av Gilmore Girls där det äntligen börjat bli intressant, Jess har klivit in i historien och det ska bli roligt att se om jag är lika förtjust i honom nu som jag var för femton år sedan. Som ett mantra upprepar jag för mig själv: det kommer att bli jul ändå, det kommer att bli jul ändå. Jag sörjer att julhelgen inte bjuder på så många fler lediga dagar än en normal helg och från och med nu lägger jag ner alla förväntningar på läsande och bloggande ett tag, tills lusten och orken kommer tillbaka.

torsdag 15 december 2016

Den här ljudboken går inte att lyssna på!

När "alla andra" bara äälskar en bok eller författare drar jag gärna öronen åt mig. Blir lite truligt tonårig och anti och vill inte alls vara med, speciellt inte om dessa "alla" påstår att boken eller författaren i fråga får dem att skrika av skratt. Lex Fredrik Backman. Jag vet inte hur många gånger jag fått tipset att läsa En man som heter Ove och tipsaren i fråga kan knappt hålla sig för garv när de berättar om historien. Jag har så svårt för roliga böcker. Det är få som faktiskt får mig att skratta och Caitlin Moran är en av de få författare som har lyckats. Men jag tänkte att Backman ändå skulle få en chans då jag tycker att hans långnovell (kortroman?) Och varje morgon blir vägen hem längre och längre var fantastisk och jag hörde att hans senaste roman Björnstad inte har samma humorstämpel som de tidigare böckerna. Så jag laddade ner den på Storytel och började lyssna. Det är Marie Richardson som läser och det brukar vara så himla bra när skådespelare läser! Men inte den här gången. Hon börjar nästan alla meningar med en högljudd utandning och jag klarade inte mer än några få minuter innan jag var tvungen att stänga av, jag hörde bara hur hon pustade och frustade.

Så nu har jag önskat mig boken i julklapp av mamma. Hoppas att det går bättre med pappersversionen!

tisdag 13 december 2016

Flickorna, av Emma Cline

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med de något äldre flickorna och unga kvinnorna som har flockats runt Russel, sektledaren som håller hov på en gård på landet. De är alla smutsiga, undernärda och har inga jobb men de äger sig själva, är fria! Fria från samhällets förväntningar. Hemma är Evie tonåring; kämpar med sina skilda föräldrar och bästa kompisen som glidit ifrån henne. På gården räknas hon som en av de vuxna, på gott och ont. Flickorna beskriver så mycket av det som är fel med samhället, hur vi uppfostras att tro att vi enbart är yta. Den beskriver vilka som har makten och hur detta används mot de som råkat bli födda utan snopp. Det var många upplevelser som dök upp med en smäll i huvudet under läsningen: alla de gånger man blivit förbisedd, förnedrad och förminskad. Allt det där som sitter i de många detaljerna, för nej, varje händelse var för sig är inte så illa men tillsammans bildar de en samhällsstruktur som inte går att skaka bort. Det sitter som klister och kväver halva befolkningen. Boken känns skör samtidigt som den är benhård, allt är så grymt, äckligt och sorgligt. Den beskriver de bortglömda människorna som gör allt för en gnutta kärlek, barnen som ingen bryr sig om, sektens nedbrytande mekanismer. Samtidigt är det något av det vackraste jag någonsin läst. Jag måste erkänna att jag lockades av att författaren blivit inspirerad av de kvinnor som fanns runt Charles Manson men nu så här i efterhand så spelade den informationen ingen roll. Den här boken är så mycket större än så.

fredag 9 december 2016

En kemist i brevlådan

Bonniers var vänliga att skicka ett recensionsexemplar av Stephanie Meyers nya spänningsroman Kemisten. Jag var inte alls imponerad av Twilight-serien på grund av många olika anledningar, främst religiösa, men det här låter ändå lite spännande med en agent med specialkunskaper som måste fly från sina före detta arbetsgivare. Ska börja tjuvkika så fort katten slutat använda boken som sovstöd.



torsdag 8 december 2016

Hennes nya namn, av Elena Ferrante

Del två i Elena Ferrantes böcker om Elena och Lila. Läs min recension av den första boken här

Elena fortsätter sin utbildning och påföljande klassresa samtidigt som väninnan Lilas liv som gift precis har börjat. Den senare har fått den rikedom och det överflöd hon alltid önskade sig som barn men var det verkligen det här hon ville ha? Att läsa de här böckerna är som att inte kunna se bort från en pågående olycka. Man får sitt hjärta krossat om och om igen, det är olidligt, hemskt och underbart beroendeframkallande. Allt som de båda kvinnorna gör får konsekvenser och jag brottas med hur man kan låta sextonåringar ta beslut  som inte går att välja om. Hur kan man låsa deras liv när de knappt lämnat grundskolan? Barnbruden Lila är för ung för att veta vad hon ger sig in i och är förminskad till en kropp som bara existerar för någon annans välbefinnande, enbart finns till för att skänka en man sexuell njutning, och sedan: ett barn. En stor del av boken handlar om skam och kontroll. Italien under femtio- och sextiotalen var ett oerhört patriarkalt samhälle där alla beundrade styrka och kvinnorna nästan alltid var på den förlorande sidan. Alltihop är fruktansvärt och vackert och jag förstår inte hur jag ska kunna vänta på del tre som kommer i början av januari.

onsdag 7 december 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Julklappstips

Jag har ett helt suveränt julklappstips! Nämligen Simon Stålenhags Flodskörden. Jag älskade den första boken med en fiktiv berättelse om ett förflutet som aldrig var, Ur Varselklotet som jag önskade mig och fick för två år sedan i julklapp. Därför är den här tvåan en självklarhet. Googla gärna författarens bilder, de bär på en längtan tillbaka till ett förflutet som man tror på när man läser. Ett förflutet som faktiskt aldrig hände. Perfekt för oss sjuttiotalister som får en chans att bli nostalgiska över en barndom som vi känner igen men som har inslag av science fiction och fantastik.



lördag 3 december 2016

Gilmore Girls: A Year in the Life of

Utfärdar en spoilervarning till det här inlägget! Läs inte om du vill se de nya avsnitten av Gilmore Girls utan att veta något i förväg. Tillåter även spoilers i kommentarerna.

Jag kan inte påstå att jag är Gilmore Girls allra största fan men jag både gillade och följde serien när den gick på tv. Nu minns jag inte var jag läste det men någon skrev i samband med att de här nya avsnitten skulle släppas att serien förr i tiden var som att bli insvept i en trygg och varm filt och det är precis så jag minns det. Mina förväntningar på de fyra avsnitten var långt ifrån högt ställda, så jag hade inte orimliga förhoppningar, men ändå så måste jag säga att jag inte tyckte särskilt mycket om det. Visst är det underbart att åter befinna sig i Stars Hollow! Jag älskar att få kliva in i karaktärernas liv och se hur de har det. Jag älskar dem så mycket. Men vi pratar totalt sex timmars speltid och nästan ingenting händer! Och när det väl händer något så är det ofta obegripligt, det är konflikter som inte är riktiga konflikter och känns konstruerade enbart för att man ska gråta en skvätt när allt ordnar sig igen. Somliga sidokaraktärer får en trettio sekunders comback och sedan ägnas hela kvartar åt vansinniga musiknummer. Och så det här rosiga filtret som allt är filmat i, det som fick mig att tro att det faktiskt var så Amerika såg ut när jag var barn, varför detta behov av att försköna den här pittoreska staden som redan är åt det överdrivna hållet? I den gamla serien såg ändå årstiderna realistiska ut, även om mycket annat var väldigt gulligt. Mest besviken är jag nog ändå över att jag inte känner igen mina två Lorelais. Den äldre har fastnat i något slags glättigt humör där hon antingen flamsar runt eller låter tårarna välla upp ur ögonen. Den yngre häller i sig litervis med whisky och verkar ha förlorat all den riktning och målkänsla hon hade som ung. Sedan att de båda under en lång scen vid en allmän pool sitter och hånar människor som inte är pinnsmala känns bara osmakligt. Vilka är de här två otrevliga kvinnorna? Det enda riktigt bra var den allra sista meningen Rory uttalade i det sista avsnittet. Äntligen hände det något! Sedan blev rutan svart men jag kan inte påstå att jag blev så ledsen över det, kanske är det bäst om hennes graviditet avhandlas i alla tittares egna fantasier. Så fort höst-avsnittet var över slog jag på piloten till säsong ett och suckade lättat och djupt när allt såg ut, och kändes, som det skulle igen. De fyra årstidsavsnitten kommer jag nog aldrig att återvända till igen.



fredag 2 december 2016

Mitt-i-mellanrapport: Hennes nya namn

Lite mer än halvvägs igenom Elena Ferrantes Hennes nya namn får jag lite ont i själen varje gång jag öppnar boken. Det som började med en känsla av kontroll och framåtanda, åtminstone från huvudpersonen Elenas håll, barkar nu rakt åt helvete. Lilas kärleksaffär har nästlat sig in i allas liv och hon bryr sig inte det minsta om hur hennes handlingar förstör för vänner och familj. Jag vill skrika åt henne att sluta, att åka hem till Neapel och fortsätta sitt liv. Samtidigt som jag vill be henne följa sitt hjärta och lämna allt för möjligheten att kanske bli lycklig. Elenas brustna hjärta följer med mig in i mina egna nattdrömmar och jag vaknar kallsvettig av att de jag älskar sviker mig under nattimmarna. Och ändå kan jag inte sluta läsa, det är beroendeframkallande och jag bara måste få veta hur det här ska gå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det här är storartad litteratur. 

onsdag 30 november 2016

Bok + trollstav = perfektion

Ibland måste en lägga allt annat åt sidan och bara börja läsa Fantastisc Beasts and Where to Find Them. Kanske enbart för att det var måndag och en inte har lust med något annat än att dyka ner i den värld som för någon vecka presenterade sig på bioduken. Att jag plockade fram min Snape-trollstav har jag inte riktigt några ursäkter för... annat än att det var otroligt roligt! Den här årstiden och arbetsbördan på jobbet kräver helt enkelt lite extra lek för att jag ska stå ut.






måndag 28 november 2016

Lova Lovén: Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Idag är jag stolt att presentera ett gästinlägg av författaren Lova Lovén! Hennes bok Trojanerna släpptes nyligen på Swedish Zombie Förlag och idag skriver hon på Beroende av Böcker om kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur. Läs mer om boken nedanför Lovas inlägg som handlar om kvinnliga huvudkaraktärer inom den svenska skräcklitteraturen.






Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Medan jag skrev Trojanerna funderade jag mycket kring hur kvinnor representeras i skräck. Det är ingen ny tanke, varken för mig eller någon annan, men en som då och då återkommer. Jag tänkte på skräckfilmer som är lättast att analysera eftersom det finns så mycket material. Men hur är det med skräcklitteratur?

Hur är det med svensk skräcklitteratur?

Den svenska skräckgenren är lite svårare, kanske för att den är relativt ny. Inte purfärsk kanske, trots allt har vi fantastiska exempel som Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och Aurora Ljungstedt. Men det är ändå inte förrän på senare år som den har fått fart på allvar, mycket tack vare att John Ajvide Lindkvists banade väg. Och kanske är det på grund av just det som jag inte kan hitta några klassiska ”scream queens” (en term som för övrigt också kommer ifrån filmvärlden) i svensk skräck.

När jag plockar upp en svensk skräckbok hittar jag oftast välutvecklade personporträtt.

Färre kvinnor än män? Trista stereotyper? Då och då.

Men oftast inte. I de skräckböcker jag har läst av svenska författare är det verklighetstrogna personer som springer runt och försöker överleva. Kanske är det för att svensk skräck har socialrealistiska undertoner. Stereotyper hör inte hemma i vardagen. Platta karaktärer stör alltid, men slängs det in för många plastiga generaliseringar rämnar hela illusionen.  

Nu är jag ingen stor vän av klassiska deckare, men jag får intrycket att det ser värre ut där än i skräckgenren. Någon som läser fler deckare än jag kan säkert berätta om det är som jag misstänker – att mördaren oftast är en snubbe, offren oftast är kvinnor och att det oftast är en snubbe som löser brotten. Ben Håårdh lägger pussel med styckad fotomodell på obduktionsbordet, ungefär. Med bister min och skäggstubb. Någon mer insatt än jag kan avslöja om jag har fel.

Är det något jag saknar i svensk skräcklitteratur idag i kategorin kön så skulle det vara icke-binära personer, alltså personer som inte identifierar sig som man eller kvinna eller kanske föredrar att inte definiera sin könsidentitet alls.


Att en icke-binär karaktär får lov att vara synlig utan att könstillhörigheten blir en stor grej, det hade varit något det. 


______________________________________________________________________


Över 300 döda i massaker på högstadieskola i Malmö. Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö. I Sverige. I världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krigsförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm... mot det smygande hot som är trojanerna.  





lördag 26 november 2016

- Will we die, just a little? Fantastic Beasts and Where to Find Them

De hade ingen lätt uppgift, filmmakarna som skulle fortsätta arbeta på Harry Potter-världen men inte ha med Harry själv. Många som älskar de tidigare böckerna och filmerna har starka åsikter och många av dem har svårt för förändringar (räcker upp handen!). Men jag måste säga att de har gjort ett fantastiskt arbete med Fantastic Beasts and Where to Find Them! Det känns mer vuxet och lika mörkt på det där kittlande sättet som de senare Harry Potter-filmerna är. Karaktärerna känns levande och mångfacetterade och kvinnorna är långt ifrån bortglömda även om huvudpersonen Newt Scamander är man. Jag älskar att de hela tiden påtalar allas rätt att få vara sig själva, att vi måste ta hand om djur och natur; att människan är det farligaste rovdjuret som finns. Sedan är det helt underbart att en mugglare har en av huvudrollerna! En "helt vanlig människa" som dessutom inte är supersmal och tillåts vara det utan kommentarer. Som ni märker så är jag helt förtrollad. Men jag är ju partisk till Harry Potter-universe, jag kan inget annat än älska. Det går faktiskt inte.



torsdag 24 november 2016

Ensam kvar, av Alexandra Oliva

Samtidigt som en av de mest extrema dokusåporna spelas in i USA drabbas världen av en pandemi som dödar hälften av alla människor på jorden. En av deltagarna i programmet, Zoo, är helt ovetande om katastrofen och kämpar vidare i tron att tävlingen fortfarande är igång, att hon filmas av drönare och dolda kameror allteftersom hon kämpar sig genom vildmarken. Att hon blev våldsamt sjuk där i några dagar skyller hon på dåligt vatten. Zoo fortsätter att leta ledtrådar om hur hon ska ta sig vidare, ignorerar de tecken som visar på att något större har hänt och intalar sig själv att de döda hon ser längs med vägen bara är dockor. När hon får sällskap av Brennan, som är mycket yngre än hon först tror och helt ensam då hans familj gått bort, börjar Zoo förstå att allt kanske ändå inte är som det ska. Men det är oerhört svårt att ta in. Hon dras hemåt, går mot hemmet där hon är säker på att mannen hon älskar väntar på henne.

Det här är min typ av litteratur! Världen går under och en ensam person lämnas att slåss för sin överlevnad. Jag gissar att jag gillar det så mycket för att det är min stora fasa, det blir ett sätt att bearbeta skräcken. Vartannat kapitel är skrivet ur Zoos synvinkel och vartannat ur ett allvetande perspektiv där vi får veta vad som hände när dokusåpan fortfarande var en dokusåpa. Det sistnämnda är intressant men jag längtar ändå efter delarna när man får gå bredvid Zoo och se det hon ser. Tävlingsmomenten är i sig ganska tråkiga, speciellt när man faktiskt inte bryr sig om vem som vinner vad när de flesta ändå är så oviktiga för berättelsen. Men detta till trots så låg jag vaken om kvällarna och läste nästintill tvångsmässigt för att få veta hur det slutade. Precis när jag trodde att jag förstått hur allt låg till så fick ändå författaren till en liten twist mot slutet. Underbart!

Stort tack till Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Köp boken på Adlibris eller Bokus.

tisdag 22 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Italien

Jag var så hoppfull inför den första boken, Min fantastiska väninna, och förmodligen förstörde förväntningarna vad jag faktiskt tyckte om boken. Läs min recension här. Inte för att det var dåligt på något sätt, det var riktigt fint! Men bara inte det jag trodde att det skulle vara. Självklart började jag ändå läsa bok nummer två och tänkte att om det inte klaffar nu heller, då ger jag upp Elena Ferrante. Och vilken underbar käftsmäll jag har fått av nummer två, Hennes nya namn, det är så bra att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på! De två huvudkaraktärerna Elena och Lila är nästan vuxna nu, med betoning på "nästan" då Lila är gift redan vid sexton års ålder. Varje bokstav och ord berättar en om en värld där männen bestämmer, där kvinnans roll är att finna sig i att vara en ägodel. Där kvinnorna har ansvar inte bara för sig själva, utan även för sina pojkvänner, bröder och makar. Jag blir vansinnig av orättvisorna och lätt gråtfärdig men älskar formuleringarna och hur författaren beskriver det patriarkala italienska efterkrigssamhället. Elena är berättarrösten som mot alla odds har fått studera vidare trots att familjen är fattig, som går mellan hemmet och skolan och som inte är lika populär som den vackra väninnan Lila. Lila själv däremot, kämpar för att hitta ett fotfäste i en värld där enbart hennes utseende räknas då ingen lyssnar på vad hon har att säga. Hon förväntas jobba hårt och föda barn till sin makes familj. Skillnaderna gör att de båda unga kvinnorna slits mellan vänskap och uppbrott.

Först nu förstår jag vad alla har pratat om och jag ber om ursäkt om jag för vidare de grandiosa förväntningarna på någon annan läsare, som kanske därmed blir besviken. Men det här är magiskt bra.





lördag 19 november 2016

TV-serielördag: The Fall

Ibland dyker det upp serier som har feminism inristat i ryggraden. Tyvärr händer det inte lika ofta som jag skulle vilja men BBC har verkligen lyckats vad gäller The Fall. Extrembegåvade Gillian Anderson spelar Detective Superintendent Stella Gibson som åker till Belfast för att hjälpa den lokala polisen att lösa ett mord och inser att de letar efter en sadistisk seriemördare som inte kommer sluta ta livet av unga kvinnor i deras egna hem. Det var länge sedan jag sprang på en så spännande och mörk serie som är så fantastisk på flera olika plan. Stella Gibson ber inte om ursäkt för sin existens, hon låter sig inte rubbas av kollegor, brottslingar och allmänhet utan bara är, precis såsom hon vill vara: en utmärkt chef och duktig utredare som ser människor, på riktigt. Och bäst av allt: hon porträtteras inte som en kvinna som tvingats ge upp något för att nå dit hon är. Det är otroligt upplyftande med en kvinnlig huvudroll som inte går sönder på grund av självpåtaget ansvar utan gör precis så mycket som hon vet att hon klarar av. Stella är exakt där hon vill befinna sig i livet, är bra på det hon gör och vet om det. Märks det att jag är väldigt förälskad i Stella? 



torsdag 17 november 2016

Help For the Haunted, av John Searles

En snöig vinternatt blir Rose och Sylvester Mason skjutna till döds i den lokala kyrkan. De var väldigt religiösa och lade all sin kraft på att uppfostra de båda döttrarna till goda kristna samtidigt som de hade det ovanliga yrket andeutdrivare. Vi får följa fjortonåriga Sylvie när hon sörjer föräldrarnas bortgång och samtidigt försöker lösa deras mord. För trots att hon var där i kyrkan när det hände så var hon nyvaken efter att ha sovit i bilen utanför och allt hände så snabbt att hon knappt vet vad hon såg. Med lätthet hoppar vi i tiden från när föräldrarna fortfarande levde, till när systrarna får sköta sig själva.  Storasyster Rose är fyra år äldre och den mer självständiga dottern som tjuvröker, upptäcker sex och har börjat skaffa sig ett liv utanför den stränga ramen som föräldrarna satt upp. Vad är egentligen sant om alla de besatta människor som paret Mason påstått sig hjälpa? Vem var flickan Abigail som en sommar var inneboende hos familjen? Jag gissar att somligt av den här historien är löst baserad på det riktiga paret Ed och Lorraine Warren; den besatta trasdocka, Annabelle, som faktiskt fanns i deras ägo heter i den här historien Penny. Jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i tonåriga Sylvies värld när hon lärde sig saker om sig själv, sin familj och samtidigt löste gåtan med de mördade föräldrarna. Men jag saknade att det inte var mer mystiskt och att spökhistorien faktiskt uteblev.

onsdag 16 november 2016

När Voldemort har tagit makten i USA

Ett citat som cirkulerade mycket i mina flöden när Donald Trump för en vecka sedan vann det amerikanska presidentvalet var:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.
 - Albus Dumbledore

Det glädjer mig hur mycket Harry Potter-världen har letat sig in i sina läsares vardag, att vi använder karaktärerna, händelserna och orden i stort sett dagligen för att beskriva den verklighet vi har omkring oss. Speciellt nu när det känns som att Voldemort har kommit till makten. Ännu gladare blev jag när jag igår läste i DN att Harry Potter-läsare är mer toleranta mot minoriteter och mer kritiska mot Trump än genomsnittet, detta oavsett partipolitisk övertygelse. Så även om jag är väldigt ledsen och rädd angående den politiska situationen i det stora landet i väster så är jag glad över att J.K. Rowlings värld fungerar! Det finns en väg ut ur intolerans och rasism och det stavas litteratur. 

tisdag 15 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Ett stort mysterium

Mord. Det är lite lustigt att vi är så fascinerade och gjort underhållningsindustri av det mest brutala brottet. Jag är kluven till frossandet i de verkliga fallen men kan ibland ändå inte låta bli. Människan är ett väldigt nyfiket däggdjur. Av de verkliga fallen som ännu inte blivit lösta så är morden på Olof Palme och Catrine da Costa extra intressanta för mig, det är två fall som präglade min uppväxt och som man kunde följa i tidningarna. Det första rörde Sveriges statsminister och det andra en kvinna som befann sig längst ner på samhällets botten. Om man flyttar sig över Atlanten så kan man läsa och se dokumentärer om två oerhört uppmärksammade riktiga mordfall där det fortfarande är osäkert vem eller vilka som faktiskt begick morden men där de dömda blivit ofrivilliga kändisar: Making a Murderer och historien om West Memphis Three




På den fiktiva och därmed mycket enklare sidan rekommenderar jag starkt tv-serien The Fall där otroliga Gillian Anderson jagar seriemördare i Belfast. Det finns tre säsonger på Netflix (var annars) och till helgen kommer jag att skriva ett eget inlägg om det under rubriken TV-serielördag!

onsdag 9 november 2016

Rök, av Dan Vyleta

Välkommen till England. Det är 1800-tal och pojkarna Thomas och Charlie går på internatskola för elitens barn, de som senare ska styra landet. Viktigare än de akademiska studierna är att de måste lära sig att bemästra röken, den som kommer ur alla människors kroppar när de tänker syndiga tankar eller begår orätta handlingar. Detta är en lättare uppgift för Charlie som räknas som den gode av de båda medan Thomas är den som lärarna förutspått kommer leva ett liv i synd och brott, om de inte kan få rätsida på honom vill säga. Under en klassresa till London får de bevittna en fruktansvärt händelse och när de under ett lov får spendera tid med Thomas kusin Livia får de veta ännu mer om rökens ursprung och uppgift. Är det ett straff, såsom de blivit uppfostrade till att tro? Eller kanske rent av något som går att bota? Det börjar så himla bra, det här! Det är långt ifrån någon "ny Harry Potter" som det står på omslaget, varför nu något hela tiden måste vara en ny-någonting, utan snarare en viktoriansk fantasy med en helt ny typ av värld att upptäcka. Efter hundra sidor fick jag pirr i magen och blev helt förälskad i Dan Vyletas sätt att skriva. Det är finurligt och ibland blev jag helt drabbad av vissa meningar, läste dem om och om igen men någonstans i mitten så tappar det fart och blir omständligt, till och med rörigt. Vad som skulle ha kunnat bli episkt blir enbart okej.  Något jag verkligen gillade var dock att de flesta kapitlen hade en allvetande berättarröst medan somliga kapitel lät läsaren kliva in i de olika karaktärerna, det blev effektfullt. Att författaren sedan kände att en kärlekstriangel var en bra idé gör att jag bara vill hoppa från ett stup, alternativt slänga boken nedför ett. Jag gillade personerna inblandade! Måste vi verkligen ha med ett sådant uttjatat begrepp? Det var dock fler saker med boken som var okej än som inte var det, så slutbetyget ligger på medel. Men inte mycket mer än så.

Ett stort tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!

Köp boken på Adlibris eller Bokus.