Jag kan leva på nudlar och strunta i att uppdatera garderoben - bara jag får köpa nya böcker. Personer i min närhet har ifrågasatt om jag verkligen hinner läsa alla och delvis måste jag ge dessa glädjedödare rätt... Men bara delvis.

söndag 19 oktober 2014

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.




Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.



Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

fredag 17 oktober 2014

Fortsättningen på Egenmäktigt förfarande

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Lena Anderssons fortsättning på Egenmäktigt förfarande heter Utan personligt ansvar och ska läsas så fort jag bara kan lägga vantarna på den. Jag tyckte mycket om första boken om Ester trots (eller tack vare?) att den var så tungläst och jag behövde skämskudde till och från. Efter avslutad läsning har jag tänkt mycket på den, hur den grävde sig in i mitt huvud och stannade kvar där.



tisdag 14 oktober 2014

Superhjältesöndag hos Fiktiviteter

Du är väl med på Superhjältesöndag hos Fiktiviteter i helgen? Annars får du se till att kika in och läsa alla intressanta inlägg. Jag har ännu inte bestämt mig exakt vad jag ska skriva om men det blir nog inte några större problem. Ämnet är så stort att det finns tusentals vinklar och synsätt, om något så blir utmaningen att begränsa sig till en slags problematik, så nu gäller det bara att välja rätt.



fredag 10 oktober 2014

Sökes: trollbindande litteratur

Det går lite trögt med läsningen, ärligt talat så tas det mesta av min tid upp av tv-serier på Netflix. Har snart tagit mig igenom en reprisomgång av två säsonger av Dead Like Me och tillsammans med pojkvännen ser jag om Dexter. Men på bokfronten jag kämpar på med Christoffer Carlssons Den fallande detektiven (som är ruggigt bra men kanske inte vad jag behöver just nu) och slänger in lite Mumin när läsandet går på absolut sparlåga. Tror jag behöver något riktigt trollbindande, något som jag absolut inte kan sluta läsa. Återkommer när jag hittat det. 

Sent i november, av Tove Jansson.

lördag 4 oktober 2014

Hen gillar detta!

Dagens Nyheter har en artikel om ordet "hen" i dagens Boklördag och det är roligt att se att det har börjat hitta in även i litteraturen och inte bara sociala media. Jag har hela tiden varit väldigt positiv till detta, för svenskan, nya ord. För inte kan det väl vara så hemskt med ännu ett ord? Ett ord som berikar vårt tal- och skriftspråk. För vi ska inte ta bort något annat ord, vi behåller allt vi redan har och lägger till ett nytt. Fantastiskt. Och som plus i kanten får vi ett ord som visar att könsbestämning faktiskt inte är så intressant.



torsdag 2 oktober 2014

Röd som blod, av Salla Simukka

Sjuttonåriga Lumikki lever ensam i en liten enrummare i Tammerfors och går på gymnasiet. Hon håller sig undan mänskligt sällskap så långt det går då hon inte har så goda erfarenheter av sådant sedan tidigare, under högstadiet blev hon mobbad och så fort hon kunde flydde hon hemifrån. En dag hittar hon euro-sedlar hängande i skolans mörkrum, någon har bokstavligen tvättat pengar. Mitt i den smällkalla vintern är Lumikki plötsligt inblandad i en härva av narkotikasmuggling och måste samarbeta med Elisa, en jämnårig tjej som representerar allt Lumikki föraktar i ett moln av dyr parfym.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag fick den här boken, jag hade varken hört talas om den eller författaren men jag måste säga att jag älskar Lumikki. Hon är fantastiskt introvert, förstår sig inte på kallprat och håller sig helst för sig själv. Hon är stark, litar på sig själv och sin egen kropp och har inget till övers för det ytliga. Det är lite irriterande att hon tydligen måste tvingas in i en mer social roll, såsom nästan alltid är fallet med sådana personligheter, men det är en väldigt spännande historia som jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på. Miljöbeskrivningarna är väldigt fina och jag gillar den knastrande kalla finska vintern. Möjligtvis är det lite irriterande att Lumikki håller på att frysa ihjäl hela tiden, men mina invändningar mot den här boken är få. Lumikki tog sig in i mitt hjärta.

tisdag 30 september 2014

En resa till Grenna Museum - Andréexpeditionen Polarcenter

Så kom jag äntligen iväg till Grenna museum för att se på utställningen om Andréexpeditionen, för jag har längtat ända sedan jag läste Bea Uusmas bok för ett år sedan. Det är något otroligt hypnotiserande med historien om de tre männen från Stockholm som helt utan erfarenhet om arktiska förhållanden åkte för att komma först till Nordpolen, fick ge upp  långt innan de var framme och dog på Vitön. Och det var helt klart värt att åka trettio mil för att få se det här! Resan kombinerades med två nätter på fantastiska Hotell Amalias hus och en tur till Visingsö, samt givetvis det obligatoriska polkagrisinköpet. 











torsdag 25 september 2014

Parasitus, av Christian Johansson

Jack och Sarah har nyligen flyttat med sina barn från Stockholm till den lilla byn i Norrland när de en natt passerar en ensam man i rullstol utanför en bensinmack. Han är gammal, skadad och skulle inte överleva länge ute i kylan så de tar med honom hem till huset i skogen. Mannen heter William och berättar en historia om misshandel men vill inte bli tagen till sjukhus. Samtidigt börjar flera familjemedlemmar minnas minnen som inte är deras egna och Sarahs moster börjar bete sig mer än underligt. Det talas om en mörk kraft som bebott området i mer än hundrafemtio år och den kryper allt närmare.

Jag älskar den här genren med skräck, uråldriga mörka krafter och känslan av hjälplöshet och speciellt gillar jag när det utspelar sig i en miljö som är mig bekant. Parasitus möter väl upp till de förväntningarna, det är obehagligt och jag läste längre om kvällarna än jag förmodligen borde ha. Jag tycker genuint om huvudpersonerna även om jag inte alltid förstår deras reaktioner. Det kom ett glapp i det spännande mot slutet, när allt skulle få sin förklaring och många sidor maldes ner till regler om monstrets existens. Som så ofta mår det läskiga bäst av att inte visas upp för mycket men som kompensation var slutet mer fantastiskt än jag vågade tro det skulle bli! Nerven kom tillbaka. För det handlar, såsom bra skräck alltid gör, om rädslan för att förlora de man älskar och vad man är villig att göra för att få ha dem kvar.

Stort tack till Epok förlag för recensionsexemplaret!

onsdag 24 september 2014

Någorlunda ikapp

Äntligen känns det som att jag är ikapp vad gäller de (flesta) böcker som var halvlästa av olika anledningar. Somliga för att jag inte riktigt kände för att läsa ut, andra för att jag ville spara dem ett litet tag till. Jag har ett dåligt samvete vad gäller ett recensionsexemplar som jag bad om för länge, länge sedan och så har jag ett par hundra sidor kvar i min omläsning av Det av Stephen King (det tog bara tvärstopp) men de två fick stå tillbaka inför två nya fina böcker: Parasitus av Christian Johansson, samt Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Parasitus recenserar jag i morgon. Den fallande detektiven läser jag varje ledig stund jag får.

måndag 22 september 2014

The Magician’s Land, av Lev Grossman

Vi har kommit till Lev Grossmans tredje och avslutande del om Quentin och Fillory. När vi börjar boken så är vår huvudperson utslängd från sitt magiska rike och återvänder till platsen där allt började, Brakebills College of Magic. Snart blir han kontaktad av någon som vill ha hans hjälp att hämta ett föremål och tillsammans med Plum, en elev på Brakebills, ger han sig ut på en slags skattjakt. Samtidigt händer det saker i Fillory. Gränser faller och de som är kvar på tronerna i Whitespire får mer att göra än att dricka vin och leka kungahus. Det drar ihop sig till ett storslaget fantasyslut.

Den här boken känns som ett riktigt slut, ett värdigt sådant. Om något så är det möjligtvis lite för tillrättalagt. En av de saker jag gillat absolut bäst med serien är att det alltid funnits en hård gränsdragning, att magin inte har kunnat reparera allt. Det ändrar sig något i slutet av The Magician’s Land, fast inte så mycket att det förstör trilogin som helhet. I övrigt så är boken en läsfest. Som jag skrev tidigare så ville jag inte riktigt att det skulle ta slut, jag ville inte ta farväl av Quentin, men när det väl var över så kändes det ändå lagom. För vi lämnar honom på en bra plats, både fysiskt och mentalt. Det känns som att han är okej. Och om saknaden blir för stor så får jag bara läsa om hela serien igen. Ett bra tillfälle till det vore när den sista delen kommer ut på svenska.

fredag 19 september 2014

Maze runner, av James Dashner

När Thomas vaknar upp i en metallhiss så vet han inte mer om sig själv än sitt namn. Han vet inte hur gammal han är, vad som hänt honom innan eller ens om han har en familj någonstans. När dörrarna till hissen öppnas möts han av en grupp tonåriga killar som välkomnar honom till Gläntan, en plats omgiven av en enorm labyrint. Ingen av de andra pojkarna vet något om världen utanför, de är lika tömda på minnen som Thomas, och om nätterna är det något otäckt som rör sig i labyrinten, något som är ute efter att döda. Så ändras allt när hissen en dag levererar en tjej, Theresa. Aldrig tidigare har det funnits något annat än killar i Gläntan och Thomas chockas av att upptäcka att han på ett ogripbart sätt faktiskt känner igen henne. Men från vad? Tillsammans börjar alla arbeta på en plan att ta sig ut.

Jag älskar ungdomsböcker och den här genren med hemska dystopier är jag både lite ledsen över att den inte kom när jag var tonåring, samtidigt som jag älskar att jag nu ändå får vara med om den (dock som vuxen). Det finns så många nyanser av bra och dåligt inom genren, med Hungerspelen på en absolut förstaplats, och jag är ständigt redo att bli besviken på nyskrivet. Vilken tur att jag slapp bli det här! Under de första etthundra sidorna hade jag ett par invändningar, bland annat klichén att Theresa är så oerhört vacker att Thomas inte vet vad han ska göra med sig själv. Varför är kärleken alltid fotomodells-snygg? Samt några andra saker angående att de snälla ser bra ut. Men om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt glömt flera av de sakerna jag var tveksam inför i början, för när historien väl tog fart så gjorde den det ordentligt. Det är spänning non-stop och jag sträckläste boken på några få dagar. Har stora förhoppningar på fortsättningen, för ja, givetvis är det en trilogi. 

Idag har filmen sverigepremiär, se trailer HÄR.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret.

onsdag 17 september 2014

Himmelstrand, av John Ajvide Lindqvist

Tio människor som somnade på en campingplats vaknar upp till ett ingenting på ett oändligt fält. Med sig har de sina husvagnar, bilar och tillhörigheter, men i övrigt så är allt annat borta: minigolfbanan, sjön, servicehuset, grillen. Radion spelar enbart gammal svensktoppsmusik och enligt gps:erna är de fysiskt kvar på samma plats men där den lilla plastskärmen säger att de kör på en väg så ser de enbart samma gröna fält. De är åtta vuxna, två barn och så hunden Benny då. Vi får omväxlande följa dem när de försöker ta reda på vad som hänt med världen. Eller är det människorna som det hänt något med? Varför har just de förflyttats till detta ingenting? Och precis när allt verkar som mest hopplöst så blir det än värre när ett oväder byggs upp längre bort vid horisonten, ett oväder med ett regn som bär med sig obeskrivliga hemskheter.

Det tog fyra år men nu har John Ajvide Lindqvist äntligen kommit ut med en ny roman. Som jag har väntat och som det var värt väntan! Redan efter ett trettiotal sidor satt jag och kippade efter luft, klaustrofobin låg som en plastfilm över min hud och jag var vettskrämd. Himmelstrand beskriver en av mina största rädslor, nämligen att allt ska tas ifrån en, att man ska bli utelämnad i ett ingenting och att de man älskar ska försvinna. Det är förmodligen där någonstans min fascination och skräck inför zombier är grundad. Himmelstrand är en bok om skuld och skam, om allt det där man håller tyst om av rädsla för att de man älskar ska lämna en, men även vad man är villig att offra för sina närmaste. Det är en berättelse om vad för slags människa man är när det allra värsta inträffar. Den här typen av skräck gör mig så rädd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, det är känslan av isolering, att "all bets are off" och att man inte kan fly någonstans. Det är helt lysande. Med ett extra plus för att man får följa hunden Bennys tankar och känslor!

Stor tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

måndag 15 september 2014

Jag drar ner rullgardinen och somnar om igen - en politisk parentes

Jag brukar inte bli så politisk på den här bloggen men kan man vara annat en  morgon som denna? Vi vaknade upp till ett kallare Sverige, ett land jag snart inte känner igen. Tretton procent av befolkningen röstade på ett parti vars medlemmar oupphörligen har kommits på med åsikter som visar att de inte tror på alla människors lika värde. Nitton procent (!) av mitt bostadsområde gjorde detsamma. Redan igår kväll började jag prata om att flytta härifrån och i morse tittade jag länge på mina grannar som var på väg till jobb eller skolor och undrade vilka de var, egentligen. Aldrig tidigare har jag varit så ointresserad av vilken färg vår regering skulle få, bara inte rasisterna skulle få ökat stöd och aldrig tidigare har jag varit så nära att organisera mig politiskt. Det må gå långsamt, det må smyga sig på i val efter val, men kom igen människor - vi har sett det här förut. Självklart får man ha olika åsikter, man kan till och med gräla högljutt om partier och politiska riktningar men när folk blir hotade, i person och på nätet, så har något gått rejält snett.

Idag stänger jag in mig och sörjer en smula. I morgon börjar kampen för ett mer tolerant Sverige igen. Åttiosju procent av oss röstade inte på rasisterna.


fredag 12 september 2014

Ännu fler böcker på tur!

De finfina recensionsexemplaren fortsätter att trilla in. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand var jag tvungen att ge mig på så fort den landade på hallmattan och den blev utläst på mindre än två dygn. Låg vaken med hjärtat i halsgropen och blev återigen totalt förälskad i författarens sätt att skriva. Ser fram emot recensionsdatum. Glaskroppar har jag ännu inte börjat på men har varit nyfiken på ända sedan i våras när jag fick höra en lite lustig konversation på Akademibokhandeln. Den står på tur så fort jag tagit mig igenom Maze Runner!




tisdag 9 september 2014

Halv- och helläsning

Återigen har jag kommit till en slags punkt när jag är dålig på att avsluta det jag påbörjar. Jag har ett hundratal sidor kvar i The Magician's Land och det är inte så att jag inte gillar, tvärtom, utan snarare läser jag inte klart för att den fantastiska trilogin då kommer vara helt slut. Gissa om jag kommer sakna Quentin! Sedan har jag mycket snabbt tagit mig igenom halva Maze Runner och där har jag en deadline då filmen har premiär nästa vecka. Fast det lär inte bli några större problem då boken, åtminstone än så länge, faktiskt är så bra som alla sagt att den ska vara. Jag hade ett par irritationsmoment i början men det gick fort över, nu är det enbart spännande och jag låg vaken flera timmar i natt och tänkte "bara ett kapitel till". Som om det inte räcker så har jag dessutom påbörjat Christoffer Carlssons Den fallande detektiven som jag sett oerhört mycket fram emot. Som vanligt finns ingen brist på böcker.

Jaja, det är bara att koka en balja te och sätta igång.

fredag 5 september 2014

Veckans skörd av ungdomsböcker

Jag gillar veckans skörd av recensionsexemplar som trillat ner i brevlådan. Den ena efterlängtad och beställd, nämligen Maze runner av James Dashner som jag skrev om här, och så en som bara kom: Röd som blod av Salla Simukka. Den senare är en thriller för unga vuxna, del ett av tre, och en succé i hemlandet Finland. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa båda.



tisdag 2 september 2014

Vassa föremål, av Gillian Flynn



Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll. 
Från Modernistas presentationssida om boken.

Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

lördag 30 augusti 2014

Ungdomsdystopi - ja, tack!

Det är definitivt dags för lite mer ungdomsdystopi, har vilat mig från genren under sommaren och är redo för Maze runner av James Dashner. Filmen har premiär om tjugo dagar och tills dess ska boken vara utläst. 


"När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar. Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur? Då händer något oväntat - Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute …  " 
(Från förlaget Semics beskrivning av boken.)



torsdag 28 augusti 2014

Shoppa pocket

Det är dags att fylla på förrådet med väsk- och plånboksvänlig litteratur i form av pocketböcker. Efter lite surfande så har jag kommit fram till att åtminstone dessa två ska inhandlas så fort jag får ett tillfälle.



Uppdatering! Idag landade Vassa föremål i brevlådan! Börjar tro att Modernista förlag kan läsa mina tankar.

tisdag 26 augusti 2014

Stockholms undergång, av Skrivarkollektivet Fruktan

Skrivarkollektivet Fruktan har släppt en antologi med skräcknoveller där den gemensamma nämnaren är huvudstadens undergång. Stockholm drabbas av virus, smittor, demoner, vampyrer och konstiga väderfenomen. Just alla olika epidemier blir lite för många, till slut blandar jag ihop dem, men i övrigt så har jag mestadels positiva saker att säga om den här boken. Det var länge sedan jag läste en antologi med sådan hög nivå och det kittlar lite extra att läsa om skräck i så bekanta miljöer. Redan på första sidan kör man på Väg 73, Nynäsvägen, som är den väg som leder hem till mig och efter det följer en frossa i bekanta stockholmsmiljöer i form av exempelvis Kaknästornet, Södermalm och Kungens kurva. Några av de noveller som sticker ut extra är exempelvis Boel Bermanns De vita som blir förlamande mestadels på grund av hur sorglig den är. Annars gillade jag Öde land av Christian Enberg med sina zombieliknande monster, då det är en av mina stora mardrömmar. Allra bäst är avslutningsnovellen Fem timmar som är skriven av Anders Fager. Stockholm får just fem timmar att förbereda sig på ett meteoritnedslag och människornas flykt alternativt kapitulation är hjärtskärande. Den berättelsen satte djupa spår i mig. Jag hoppas på många fler läskiga historier från de här författarna.