måndag 27 juni 2016

The Spook's Apprentice, av Joseph Delaney

Tolvåriga Tom Ward är den sjunde sonen till en sjunde son och därmed lämpad att bli Väktare (Spook på engelska). Han blir lärling till John Gregory som har varit traktens Väktare i många år och av honom får han lära sig hur man tampas med spöken, häxor och boggartar. En speciellt elak häxa finns på Väktarens mark, levande begravd upp och ner. Tom får noggranna instruktioner att aldrig närma sig det stället men så träffar han Alice och allt går givetvis åt pipan. 

Det här var min första ljudbok på mycket länge och när jag valde den visste jag inte att det även är den första i en serie om tretton böcker skrivna av Joseph Delaney. Jag vet inte om jag kommer ta mig igenom allihopa även om jag är sugen på att fortsätta med åtminstone någon till. Jamie Glover gör en väldigt engagerad uppläsning och det var lätt att börja känna för den ensamma ynglingen som inte tycker att han riktigt passar in någonstans. Historien är mörk och kuslig. Författaren tvekar inte en sekund inför mörkret utan kliver rakt in i det, inte helt självklart i ungdomsböcker. Men trots allt det hemska så är ändå den bestående känslan hopp. Så riktigt fin fantasy som passar även för vuxna!

onsdag 22 juni 2016

Kungadottern, av Elisabeth Östnäs - Sagan om Turid

Tonåriga Turid bor med sin pappa som är kung, sin styvmamma och bror i en liten by vid kusten. Den tidigare rika och starka pappan har blivit gammal och för att byn ska kunna leva vidare måste Turid giftas bort med någon hon kan skapa en egen familj med. Något hon inte är helt säker på att hon vill. Hon vill se världen! Resa och skriva om vad hon upplever När den hårda och kalla vintern kommer råkar den redan hårt drabbade byn ännu mera illa ut och Turid måste börja ta alltmer vuxna beslut än tidigare.

Älskade vikingatid. Älskade Turid! Hon känns väldigt besläktad med Siri Pettersens Hirka i Korpringarna, de är liksom samma andas barn om än väldigt skilda vad gäller många av de yttre omständigheterna. Åh vad jag älskar de här starka tjejerna som dyker upp överallt nuförtiden. Och även om jag vrider mig av obehag vid alla extremt detaljerade beskrivningar av blot, våldsamma slag, våldtäkt och dödande av spädbarn, så kan jag ändå inte låta bli att tycka om att det hårda vikingalivet inte förskönas av ett nedlåtande "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Det hårda är en del av skönheten. Och bäst av allt? Tvåan finns redan utgiven och den ska jag läsa så fort jag bara kan.

tisdag 21 juni 2016

Don't panic!

Jag har otroligt roligt med min nya vän Storytel! Är inne på tredje boken och älskar att jag faktiskt numera har koncentrationsförmågan att lyssna på böcker även när jag bara sitter rakt upp och ner. Det hade jag då rakt inte tidigare. Efter två, för mig, helt nya böcker (The Spook's Apprentice och del 1 i Sagan om Turid, Kungadottern) så valde jag The Hitchhiker's Guide to the Galaxy uppläst av den helt fantastiska Stephen Fry. Hans sätt att läsa är så roligt och genuint att jag blir alldeles varm inuti. Jag har läst boken många gånger förut men ser det hela som en present till mig själv, en paus, en själsflykt. 



torsdag 16 juni 2016

Jag provar Storytel!

Då jag under sommaren inte bor i min lägenhet utan hos min pojkvän så har det fantastiska pendeltåget bytts ut mot en skakig bussresa till och från jobbet varje dag. Jag är inte benägen att bli åksjuk men det är svårt att läsa när bussen flänger på och av motorvägen hela tiden. Så jag bestämde mig för att prova någon ljudbokstjänst, kanske blir det lättare att läsa om jag får lyssna på boken? Och jag valde verkligen på måfå, laddade ner den första bästa appen jag hittade och det blev Storytel. Man får prova gratis i två veckor innan det börja kosta, så prova ordentligt tänker jag göra. Sedan vet jag inte om jag fortsätter med just Storytel eller om jag byter tjänst, det får framtiden utvisa. Jag tänkte att jag skulle börja enkelt, hitta något som blir uppläst på svenska och som inte var så långt. Något lättsamt. Så slutade det med att jag valde The Spook's Apprentice av Joseph Delaney som är på engelska och fantasy med allt vad det innebär av nya ord och företeelser. Men ska något göras så ska det baske mig göras ordentligt! Jag återkommer med betyg på både läsbokstjänsten samt boken.


tisdag 14 juni 2016

Kulturkollos veckoutmaning: resor i kultur och verklighet

Jag är ambivalent till resor. Blir mest stressad av flygplatser, okända tågstationer och slappnar först av när jag kan låsa dörren till mitt (förbokade) hotellrum. Min inre hobbit gör uppror. Men samtidigt så finns där en tjusning, en anledning till att man minst en gång om året packar sin väska och far iväg. Är det sedan ett bra resmål så är jag den första som säger: Hit måste vi åka igen! För då är jag trygg med platsen, vet vad som väntar. Att läsa om resor däremot, det är en helt annan femma! Det är perfekt att resa nerbäddad i sängen eller fåtöljen, introverten i mig jublar. Några favoriter är: 

Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, alla reseskildringars reseskildring.
Till jordens medelpunkt av Jules Verne, en bok som fullkomligt förhäxade mig i tonåren.
Vi kom över havet av Julie Otuska, om en mer eller mindre frivillig resa över havet för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Skrämmande bra.

Road movies. Vilken är min favorit och varför.
Det bara måste bli Stand By Me, skriven av Stephen King. Det är något med de fyra omaka pojkarna från helt olika uppväxter som ändå är bästa vänner, så där som man bara är i en viss ålder. Som ger sig ut på en resa för att hitta och titta på liket av en pojke ungefär lika gammal som de själva är. Det är makabert på ett sätt som nästan bara Stephen King lyckas med men mest av allt handlar det om kärleken mellan en bortgången storebror och lillebror som blev kvar, om överväldigande sorg och föräldrar som inte förmå se sina barn. Det blir liksom inte finare. Eller mer outhärdligt.




I sommar planerar vi att åka till London! Gå på museer, se Harry Potter-studion, sitta på pub och äta pommes. Då jag inte är så förtjust i varma resmål har jag aldrig varit i Thailand och mitt drömresmål just nu är Svalbard för att se djurlivet där medan det fortfarande finns ett. 

måndag 13 juni 2016

Noveller av Ajvide Lindqvist

Ordet "efterlängtat" har liksom tappat sin klang vad gäller John Ajvide Lindqvists böcker, det måste finnas något starkare som jag ännu inte har hittat. Ser löjligt mycket fram emot titelnovellen som nominerades till British Fantasy Awards och som författaren själv anser vara det otäckaste han skrivit. Även kortromanen Tjärven, som tidigare bara släppts som e-bok och ljudbok finns med.



torsdag 9 juni 2016

Det kom en storm från paradiset, av Johannes Anyuru

Först när jag har ett fåtal sidor kvar av berättelsen hittar jag tre foton i början av boken, foton som har beskrivits om och om igen. Bilder av en händelse innan allt det hemska, när allt var som det skulle.

Boken börjar med att mannen P sitter fängslad någonstans i östra Afrika på sjuttiotalet. Han är utbildad stridspilot men Idi Amins statskupp i Uganda har har strött grus i maskineriet. Ett par av hans egna beslut, som inte verkade viktiga just då, blandat med yttre omständigheter har fört honom till den pyttelilla cellen. Till tortyr och senare fångläger samt svält. Han måste ta sig ut, han måste ta sig hem. Han förbannar att han faktiskt befann sig utanför krigszonen men självmant sökte sig tillbaka, han visste inte hur illa det var. Johannes Anyuru har ett språk så vidunderligt vackert och träffsäkert att jag har läst varje rad med andakt. Att han dessutom skriver om sin egen pappa ger texten ännu mer mening. Sällan har jag läst något som beskriver flyktingens situation på ett sätt så att jag faktiskt förstår. Veta kan jag inte, i mitt privilegierade liv i väst, i ett land som inte haft krig på flera hundra år. Men jag har fått en glimt, en aning. Nu måste jag fortsätta med Skulle jag dö under andra himlar, författarens första skönlitterära bok, som jag vet att jag har hemma någonstans. Oläst. Helgerån!

tisdag 7 juni 2016

Kulturkollos veckoutmaning: favoritskogen

När jag var barn läste mamma och jag Ronja rövardotter tills boken gick sönder och vi var tvungna att köpa en ny. Fortfarande är den min mall för så mycket. Jag älskar styrkan, kärleken, sorgen och så givetvis skogen. Jag var nio när vi flyttade från höghusområdet till det nybyggda radhuset, som låg precis vid randen av en skog. Redan när vi var där och tittade på huset vi skulle flytta in i tänkte jag att det var en perfekt miljö för att leka Ronja i. Sedan när jag väl var där så kunde jag försvinna upp i skogen i timmar. Fortfarande är Ilon Wiklands detaljrika, mörka och fantastiska illustrationer jag tänker på när någon säger Ronja, det och den underbara filmatiseringen som jag inte kan se om utan att gråta. Ronjas skog är min skog, med oknytt, vildvittror och grådvärgar. 




fredag 3 juni 2016

Varma kvällar på balkongen

De här varma kvällarna är guld. När man kan sitta på balkongen och spela brädspel, spela på mobilen. Och LÄSA. Jag skulle köpa en bokpresent till svärmor men kom ifrån Akademibokhandeln med fyra böcker. En till pojkvännen, en till hans mamma, en till barnen och så en till mig. Kunde inte låta bli att köpa Meg Rosoffs Just in Case, den riktigt låg där och ropade på mig.



tisdag 31 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: enkät om lånade, bytta och fådda böcker

Veckans Kulturkollo är knepig för jag är usel på att låna på bibliotek och tydligen usel på att komma ihåg presenter. Kommer med en handfull ursäkter nedan...

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Enkelt. Noll. Nada. Zero. Jag lånar nästan aldrig böcker från biblioteket för att jag är så jättedålig på att lämna tillbaka dem i tid och då missar man liksom hela den ekonomisk aspekten för tjänsten. Sedan har det varit några incidenter där jag lånat hem tjocka historiska böcker som sedan råkat ut för olyckor... Dyra historier när man får ersätta biblioteksböckerna. Men tro inte att jag tycker illa om biblioteket! Jag älskar stället och spenderade tid där varje vecka som barn.

Vilken var den senaste boken du fick?
Med risk för att låta självömkande: jag får sällan böcker. Kommer faktiskt inte ihåg vilken jag fick senast, men det kan ha varit Boktjuven av Markus Zusak som en vän gav mig i födelsedagspresent för ett par år sedan. Till alla mina vänners försvar så vågar de inte köpa böcker till mig för de har aldrig koll på vad jag redan läst och inte. 

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Jag ska köpa en bok till min svärmor som fyller år i helgen! Förslag mottages gärna. Annars var det nog min mamma som var mottagare till min senaste bokpresent. Exakt vilken det var har jag ingen chans att minnas.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Kan inte minnas om jag bytt till mig någon bok. Möjligtvis mot någon annan bok då, vid bokbytarbord och dylikt på arbetsplatser. Eller jo, jag bytte en bok mot smink en gång! Vi hade fått olika böcker i våra goodie bags för ett event och jag var (mycket) mer intresserad av boken än av ögonskuggan.

Vad läser du just nu och hur fick du tag i den boken?
Just nu läser jag Kraften av Siri Pettersen och den har jag ärligt köpt! Den författaren skulle jag utan problem kunna slänga hur mycket pengar som helst på bara jag får fortsätta läsa om Hirka.



tisdag 24 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: En släktskildring

Den här veckans utmaning har en god chans att sätta tonen för en stor del av min sommarläsning. För jag vet precis hur jag fungerar. Jag kommer tipsa om Isabel Allendes Andarnas hus, som jag givetvis då måste gräva fram ur bokhyllan för att läsa några sidor ur. Några sidor som blir ett par kapitel och sedan sitter jag där och gråter och skrattar åt händelser som jag visste skulle komma, händelser som jag skrattat och gråtit åt förut. Sedan måste jag förmodligen ta upp någon av hennes tidigare böcker, som även de ofta handlar om storslagna släktskildringar, för att avsluta med Paula som ofta sätter punkt för omläsningen. För den suger musten ur mig, jag blir så oerhört ledsen varje gång. På riktigt, ända in i själen. Men för att återgå till Andarnas hus så innehåller den allt man behöver av en fantastisk roman om en familj: kärlek, politik, fattigdom, arbete och makt. Den har allt, handlar om allt och utspelar sig i Chile under en turbulent tid.



Sedan har jag även ett tips vad gäller TV-serie. Gå in på Netflix och kolla upp Grace & Frankie, det finns två säsonger än så länge och det ryktas om en tredje. Vad gör man när ens man sedan fyrtio år tillbaka plötsligt annonserar att han är gay, ska flytta ihop med sin företagsparter och tillika nära vän till familjen? Och vad gör den andra frun som är utsatt för exakt samma situation? Grace och Frankie flyttar ihop och försöker lösa situationerna allteftersom de uppstår. Bakom dem finns barn och barnbarn som även de gör sitt bästa för att inte trampa någon av parterna på tårna. Det må låta som en springa-och-slå-i-dörrarna-fars men detta har gjorts med stor respekt för och av alla inblandade. Sam Waterston och Martin Sheen är fantastiska skådespelare som med stor behållning gestaltar männen som levt så länge i garderoben men äntligen fått komma ut och vara sig själva (även om de fysiska pussarna kanske är lite stela). Lily Tomlin är, som vanligt, underbar som den bohemiska damen som gärna röker på och mediterar samtidigt som hon tillverkar sitt eget glidmedel av ekologiskt odlade grönsaker. Likaså Jane Fonda briljerar som konservativ affärskvinna som tvingas göra stora ändringar i sitt privilegierade liv. Jag skrattar högt minst en gång i varje avsnitt, samt försöker (lönlöst) hålla tillbaka tårarna. 




söndag 22 maj 2016

Experimentet, av Catrine Tollström

En extrem dokusåpa spelas in på den otillgängliga paradisön Palawu. Deltagarna är som vanligt till störst del uppmärksamhetstörstande individer mixade med några introverter, för konflikternas skull. På öns södra sida bor deltagarna under vindskydd, äter det traditionella palmhjärtat och tävlar om att få komma till nordsidan där man bor i hotellrum, äter gott och får en ordentlig makeover, läs plastikoperationer. Som så ofta börjar det så himla bra! Grundhistorien är verkligen gastkramande. Det är fascinerande med ön där människorna är totalt utelämnade; hettan, insekterna, såren som blir infekterade på ingen tid alls. Extremt effektfullt, speciellt i kombination med de stereotypa deltagarna i dokusåpan. Men sedan blir just de schablonmässiga karaktärerna för mycket. Bimbon är på tok för mycket bimbo, feministen är otroligt arg och kortklipp och huvudpersonen tillika hjältinnan övermänskligt duktig. När sedan stereotyperna till slut kommer på skam, när bimbon faktiskt visar sig ha något innanför pannbenet har man fattat vart det barkar långt innan och blir bara trött på övertydligheten. Och alla känner på sig saker hela tiden, det är mörka dimmor, känslor av att någon iakttar en, förutsägelser. Sedan den där kärlekshistorien... De blir blixtkära på två dagar och jag vill bara slita mitt hår. Måste det alltid vara med en romantisk twist? (Kan inte folk bara få springa och dö i fred?) Men läsdrivet finns där. Det är korta, kärnfulla kapitel och man vet inte förrän på slutet vem man kan lita på. Det fanns inga som helst problem att orka läsa ut för man ville verkligen veta vem som egentligen var ond och vem som bara var mänsklig. De bra sakerna med den här boken gör att slutbetyget ändå hamnar på plus. Bara knappt, men ändå på plus. Förmodligen väldigt passande som semesterläsning på stranden.

fredag 20 maj 2016

Jag borde inte börja läsa fler böcker...

Jag vet inte riktigt varför men jag tycks inte kunna avsluta de böcker jag börjar läsa. Istället plockar jag bara upp nya. Som när min kollega kom tillbaka till kontoret med en hel hög nya böcker som jag genast var tvungen att undersöka. "Låna gärna!" sade han och på några sekunder åkte Experimentet av Catrine Tollström ner i min väska. När jag kom hem hittade jag dessutom mitt pocketfodral (inköpt på Ordning och Reda för många år sedan) och tänkte att det var perfekt för en lånepocket som jag inte vill förstöra genom att släpa fram och tillbaka till jobbet. Så igår kväll satt vi i soffan och läste, persern och jag. Inte så dumt ändå.



tisdag 17 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Hiss och diss

Om vi börjar med det enkla: en kulturupplevelse det senaste året som jag har älskat. Serien Korpringarna av norska Siri Pettersen. Det började magiskt med del ett som heter Odinsbarn (okej, den kom för mer än ett år sedan), fortsatte med Röta och avslutas med Kraften. Tyvärr är bara två av böckerna med på bilden då den första är på utlåning. Det handlar om Hirka. Fantastiska, underbara och framförallt självklara Hirka, som får veta att hon är från en annan värld. Den här serien tar upp så många viktiga frågor! Hur hanterar man att vara annorlunda? Vilken makt har religionen över människor? Hur fortsätter man älska någon när alla säger åt en att låta bli? Författaren har skrivit en trilogi som jag hoppas blir en klassiker. Riktigt nedrans bra fantasy helt enkelt och allt i en nordisk tappning. Jag är ännu inte klar med del tre men ser fram emot att få avsluta allt samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Tur för oss alla att norrmännen planerar att göra film av Odinsbarn!



Sen var det visst det där med dissen också. Jag ska fundera på saken och återkommer i sådana fall senare i veckan.

torsdag 12 maj 2016

När man glömmer boken på fel ställe

Var mitt uppe i Siri Pettersens underbara tredje del av Korpringarna när jag glömde den hemma hos pojkvännen. Vad göra? Man kan inte åka till jobbet utan något att läsa, så jag plockade fram en hyllvärmare. Vilket val jag gjorde! Johannes Anyuru har skrivit något helt fantastiskt, språket är så mjukt och följsamt att man knappt märker våldet, sorgen och skräcken förrän man står knähögt i det och då är det för sent att återvända. Tror jag måste avsluta den här innan jag fortsätter med Kraften.





tisdag 10 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Min absoluta schlagerfavorit!

Schlagernörden i mig jublar, jag får prata Eurovision på bloggen! För Kulturkollo sade åt mig, så det så. Egentligen är det lite lustigt att jag är så förtjust i evenemanget som jag faktiskt är. Det borde gå emot min hårdrockssida, min fantasysida, min livet-är-mörkt-och-svårt-sida. Men bryr jag mig så mycket? Nä. Schlager är en flera veckors fest som återkommer varje år när jag behöver det som bäst, när vårdeppen har en benägenhet att sätta in. Ytligt? Jajamensan. Eurovision är som ett sportevenemang, ett mästerskap där man får hoppas och heja fram sin favorit. Jag förstår vilka enorma summor som plöjs ner i detta varje år, från så många länder, men ändå känns det så lättsamt. Så oskyldigt. Och det är väl den känslan så många av oss vill åt: festen. 

Självklart blir det fest på lördag. Jag och pojkvännen bjuder in vännerna på middag, bubbel och schlager-Quiz. Sedan blir det givetvis tävling om vem som gissat flest rätt på slutplaceringarna i tävlingen. 

1. Vilken schlagerlåt är din favorit om du tänker tillbaka genom åren.




Roberto Bellarosa. "Love Kills"
Tävlade för Belgien 2013. Han kom "bara" på tolfte plats men det är ofta som jag inte är helt överens med vad resten av alla tittarna tycker. Sedan tror jag att låten har en väldigt speciell i mitt hjärta då det var vid den här tiden som jag träffade min pojkvän och det blev lite "vår" låt. Samt att den är långt ifrån sockersöt, det brukar fungera bättre för mig då.

2. Förutom Sverige, har du någon förhandsfavorit på lördag?




Sergey Lazarev. "You are the only one" 
Det är egentligen mot hela min övertygelse att heja på Ryssland med tanke på världsläget men i år bara måste jag erkänna att de har den överlägset bästa låten. Även om det skär lite i hjärtat.

lördag 7 maj 2016

TV-serielördag: The Magicians

Då jag älskade, nej dyrkade, böckerna om Quentin, blev jag otroligt lycklig när jag hörde att de gjort TV-serie av Magikerna. För jag hade en aning om att det kunde bli riktigt bra. Jag hade inte fel. Serien The Magicians är helt enkelt dunderbra. Visst har de ändrat på en del från böckerna, exempelvis får man Julias historia parallellt med Quentins men det gör absolut ingenting. För de har fångat det absolut bästa med historien; att det inte alltid är bra att man får det man önskar sig, att kärleken inte kan rädda dig, att döden är oåterkallelig. Skolan Brakebills ser precis ut som jag tänkte mig och jag drogs återigen blixtsnabbt in i berättelsen om Fillory och syskonen Chatwins. Och precis som med boken är det fullproppat med smarta oneliners, popkulturella referenser och blinkningar till Harry Potter, Doctor Who och liknade. Det är lustfyllt, gastkramande, intelligent och sexigt. Helt, helt underbart. Läs! Se!



tisdag 3 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Karaktärer i utkanten

Veckans utmaning från Kulturkollo handlar om karaktärer som på något sätt lever i periferin, som inte passar in och som kanske inte vill passa in. Både påtvingat och självvalt utanförskap. Jag vill ta upp så många!

Som alltid så börjar jag med Harry Potter, om jag kan. För en av anledningarna till att jag älskar de böckerna så mycket är tack vare utanförskapet. Få av karaktärerna passar in, oavsett var eller vilka de är. Författaren har verkligen lyckats fånga det som de flesta känner vid olika tidpunkter i livet, att man är annorlunda. Inte som andra.

Sen passar det väldigt bra att ta upp The Magicians då jag inte bara har läst alla tre böckerna utan nu även ser den TV-serie som nyligen spelats in! För få människor känner sig så annorlunda, så utanför och fel såsom Quentin Coldwater gör. Han bara vet att något inte stämmer. Men inte ens när han får svaren på sina frågor så blir det bra, för nya utanförskap väntar bakom hörnet. Böckerna är en hyllning till rätten att vara nörd, att grotta in sig i sådant andra inte förstår. Samt den viktiga läxan: be careful what you wish for, you may receive it. Kärleken är inte nödvändigtvis det som räddar en, det kanske till och med är det som krossar en. Mitt älsk är utan förbehåll.

När vi ändå är inne på fantasy! Om du inte läst Siri Pettersens böcker så får du börja omedelbart med Odinsbarn. Vi får följa Hirka som växer upp som svanslös i en värld av svansbärare och det faktum att hon är från en annan värld gör hela hennes tillvaro svårare. Hur står man ut när man älskar någon som inte är som en själv? Och hur överlever man när man sedan tvingas lämna de man älskar?

Jag avslutar med Ensam på mars där astronauten Mark Watney blir lämnad ensam kvar på planeten mars efter en olycka. Han tvingas uppleva en helt annan typ av utanförskap än mina tidigare exempel. Han var en del av en gemenskap, ett väl ihopsvetsat gäng, men tvingas sedan leva ensam på en totalt ogästvänlig plats. Till en början helt utan att ens kunna kommunicera med NASA på jorden eller de andra astronauterna i sitt rymdskepp.



Julia och Quentin ur TV-serien The Magicians.

torsdag 28 april 2016

När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer

Ester träffar Isak och båda blir så där himlastormande, livsförändrande och uppslukande kära att Esters föräldrar undrar om hon verkligen bör spendera så mycket tid med den där pojken. Kan hon inte vara hemma mer? Samtidigt börjar Isaks bror Anton umgås med nya vänner, sådana som har rakade huvuden och lyssnar på Vit Makt-musik. Och under sommarens sista skälvande dagar blir en ung pojke ihjälslagen vid en insjö. 

Åh, vad det här är bra. Att boken vann Augustpriset 2015 känns självklart, det hade inte kunnat vara på något annat sätt. Jessica Schiefauer kan beskriva de allra värsta hemskheterna på ett naturligt sätt, språket är poetiskt och glasklart. Man förstår kärleken, känner den pirra innanför sin egen hud. Jag förstår till och med våldet och hatet, händelserna vävs samman tills man ser ett varför. Sedan måste man inte tycka om detta varför men man ser det likväl. Läsningen var nästan fysiskt smärtsam men när jag väl hade börjat så kunde jag inte sluta bläddra fram sida efter sida. Storartad och viktig litteratur!

tisdag 26 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: min bästa Shakespeareupplevelse

1993 var jag arton år och min erfarenhet av Shakespeare var i stort sett lika med noll. Visst kände jag till den store författaren och jag är säker på att någon lärare vid minst något tillfälle släpade oss igenom valda stycken i skolan, men det var absolut ingenting som fastnade eller ens kändes minsta lockande att läsa på egen hand. Det var trist, helt enkelt. Högtravande och gammeldags. Men så kom Kenneth Branaghs film Much Ado About Nothing, fullproppad med den tidens absolut mest kända skådespelare såsom Denzel Washington, Emma Thompson och Keanu Reeves, och plötsligt så var Shakespeare roligt. Inte bara lite roligt, utan hysteriskt skratta-högt-roligt! Idén jag hade om att det alltid var en man som stod på en regnig slottsgård och talade med en dödskalle kunde inte vara mer fel. Shakespeare kunde vara sommaräng, glädje och kärlek. Också. Fortfarande skrattar jag högt åt den här filmen, speciellt åt underbare Michael Keaton vars karaktär tror han är så himla smart men i själva verket bara gör fel hela tiden. Nog är det väl ändå dags för att se om nu snart? Jubileum och allt.