Jag kan leva på nudlar och strunta i att uppdatera garderoben - bara jag får köpa nya böcker. Personer i min närhet har ifrågasatt om jag verkligen hinner läsa alla och delvis måste jag ge dessa glädjedödare rätt... Men bara delvis.

lördag 18 april 2015

Harry Potter - College of Wizardry

Det kan inte bara vara jag som blir helt till sig i trasorna av sådant här! Just i detta nu pågår den tredje omgången av College of Wizardry på slottet Czocha i Polen. Det är en så kallad "larp", live action roleplay game, där 150 personer leker ut sina Harry Potter-lustar i full galopp. Bara att se på bilderna från det här ger mig gåshud och får mig att vilja att spendera alla semesterpengar och semesterdagar på att få göra detta till verklighet. Tänk att under fyra dagar få låtsas att man befinner sig i en magisk skola, antingen som elev, professor eller spöke, i en miljö så fantastisk som denna. Jag finner inte ord.




All pictures respectfully borrowed from John Paul Bichard.


tisdag 14 april 2015

Nyfiken på Barn 44

Var på bio och såg Insurgent (som för övrigt var riktigt bra) och innan den visade de en trailer för filmen Child 44. Jag vet inte hur många gånger jag stått och hållit i den boken för att slutligen ställa tillbaka den, men den har onekligen en dragningskraft på mig. Än desto mer efter biobesöken, måste jag säga. Det verkar vara mörkt, hemskt och fantastiskt. Tror jag måste både läsa boken och se filmen.





fredag 10 april 2015

Kära Maj

Jag har inte varit med dig så länge, inte ens läst hundra sidor i Att föda ett barn men redan vrider jag mig i plågor. Du har det så svårt, oroar dig så mycket, ofta för saker du inte ens borde skänka en liten tanke. Jag tänker på hur mycket enklare ditt liv skulle vara om du slutade noja. Men jag vet, du lever i en annan tid, när människor, och speciellt då kvinnor, var tvungna att tänka på så mycket som inte bekymrar mig här idag. Vad folk ska tycka. Vad folk ska tänka. Ditt rykte. Din heder. Det är svårt för mig att förstå. Men jag gör mitt bästa och jag kämpar på. För trots att tycker att det är jobbigt, nej fruktansvärt, så måste jag ändå läsa vidare. Tack vare eller på grund av, jag vet inte vilket som är mest sant. Men fortsätter gör jag. Tack, Maj.

torsdag 2 april 2015

Familjen Weird, av Andrew Kaufman

Tidigare har jag läst Kaufmans böcker, The Tiny Wife och All My Friends Are Superheroes, varav den första jag hyllade och den andra blev jag väldigt besviken av. Författaren har onekligen ett väldigt speciellt sätt att skriva. Familjen Weird är ganska mycket längre än de nyss nämnda böckerna men det är ändå ingen tegelsten med sina knappa tvåhundra sidor. Berättelsen börjar när syskonen Weirds farmor förklarar att hon ligger på sin dödsbädd och vill ha alla sina barnbarn där vid sin sida när det är dags att gå över till den andra sidan. Hon förklarar även att hon vid varje barnbarns födelse gav dem vad hon trodde var en välsignelse men som har visat sig vara en förbannelse. Eller, en "försingnelse", som de nu vuxna barnbarnen snabbt börjar kalla det. En av dem kan till exempel aldrig gå vilse, en annan förlåter allt inom några minuter. Om de alla kommer till sin farmor och är där när hon dör så har hon lovat att lyfta försignelserna. Det mesta i den här boken sker på resande fot och det är tvära kast mellan vad man tror är sant och vad som verkligen är det. 

Som vanligt så är min fascination för författarens sätt att skriva enorm och det håller nästan hela vägen fram. Men. Någonstans mot slutet så blir det ändå lite tröttsamt. Det är långt ifrån att förstöra hela boken! Det kommer när det endast är några få sidor kvar och kanske borde jag tagit boken i ett enda svep, kanske borde jag tagit en paus, jag vet faktiskt inte. Det är otroligt intressant att försöka analysera varför det jag gillar extra mycket till en början sedan blir till något jag nästan retar mig på. Är det jag som tröttnar på boken eller boken som tröttnar på mig? Om jag skulle tvingas ge Familjen Weird ett helhetsbetyg så skulle det bli högt men jag vill ändå påpeka att det kan vara svårt att läsa för mycket av Kaufman på en gång. 

Fast ändå, det galna är fantastiskt och det fantastiska är hisnande. Jag kan ändå inte göra annat än rekommendera den här boken.

tisdag 31 mars 2015

Semester

En hetsig vecka på jobbet och sedan en vecka på Teneriffa blev visst till en två veckors bloggpaus. Och inte läste jag så mycket på semestern som jag trodde att jag skulle göra heller, men en bok klämde jag åtminstone! Fantastiska, underliga och helt originella Andrew Kaufman har släppt en ny bok som heter Familjen Weird, vilken jag slukade på väldigt kort tid. Recension kommer snart!



onsdag 18 mars 2015

Semesterbokskandidat

På söndag blir det resa mot solen. Jag fyller jämt och flyr landet, kan man säga. Givetvis har jag tänkt ett tag på vad jag ska ha med mig för böcker, för även om jag gärna skulle vilja släpa med hela Kristina Sandbergs trilogi, som jag köpte på bokrean, så inser jag att det inte kommer vara möjligt. Så just nu pågår Operation Hitta De Perfekta Pocketböckerna. Nedan bok ligger väldigt bra till måste jag säga. 



fredag 13 mars 2015

Terry Pratchett har gått bort

På tal om Alzheimers så gick fantasyförfattaren Terry Pratchett bort i just den sjukdomen igår. Jag har läst ett par av böckerna om Skivvärlden men långt ifrån alla och jag har även läst Goda omen, som han skrev tillsammans med Neil Gaiman. Pratchetts assistent och kollega Rob Wilkins skrev tidigare på Twitter:

"Terry greppade Dödens arm och följde honom genom dörrarna, vidare till den svarta öknen, in i den ändlösa natten.”


onsdag 11 mars 2015

Still Alice, av Lisa Genova

Att tänka sig in i hur det skulle vara att få Alzheimers är något de flesta av oss undviker att göra. Man skyddar sig genom att tro att när det väl händer så kommer man själv inte lida av det så mycket och att man då kommer vara väldigt gammal. Harvardprofessorn Alice är femtio år när hon förstår att hennes glömska är något hon måste få undersökt. Hon inte bara glömmer möten och samtal, en dag när hon är ute och springer i sina egna kvarter så hittar hon plötsligt inte hem. Hennes familj vill till stor del först bara skjuta allt ifrån sig, och även Alice själv skulle vilja lägga problemen på stress, klimakterieproblem och depression. Men när hon får sin Alzheimerdiagnos börjar en helt annan kamp, den för att få vara sig själv så länge som möjligt. Det finns en helt fantastisk scen i boken när Alice hela tiden frågar om vilken tid en händelse kommer att äga rum. Hennes man tycker att man ska ha en approach till problemet, hennes tre barn helt andra, men ingen frågar henne själv. Hon har blivit ett barn, någon man talar över huvudet på. 

Still Alice är inget litterärt mästerverk och ibland känns det mer som en uppräkning av Alzheimer-symtom än en berättelse; Alice glömmer det här, Alice upplever det här. Men känslomässigt så tycker jag att den ofta träffar precis rätt. Man får en glimt av det fruktansvärda i den här sjukdomen som få vet är dödlig, en förståelse för människor vars hjärnor börjar arbeta emot dem och skrumpnar ihop. Och med en åldrande befolkning så är det fler och fler av oss som kommer att drabbas. Om två veckor kommer jag se filmen byggd på den här boken, med Julianne Moore i huvudrollen.

måndag 9 mars 2015

Jag är den siste juden, av Chil Rajchman

I förordet av Salomon Schulman står det: "Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka." Det är ett bra råd, för texten är helt och hållet fruktansvärd. Från det första ordet till det sista så är det en glasklar beskrivning av något av det hemskaste människan gjort. Nazisterna var utstuderade på ett sätt som skrämmer mer än annan ondska, de utvecklade hela tiden nya och snabbare metoder i sina dödsfabriker för att öka antalet dödade. På lite mer än 130 sidor får man vara med om en nedstigning i helvetet. Ofattbart täcker det inte. Möjligen stannar man då och då upp i läsningen när exempelvis ordet "banditerna" dyker upp som synonym till "nazisterna", det känns gammaldags och udda men kanske är det ofrånkomligt i en text som är från en annan tid. I övrigt så är Jag är den siste juden en naken berättelse som är omöjlig att värja sig ifrån. Det var svårt att läsa mer än några sidor i taget då allt som väller över en kan vara svårt, eller omöjligt, att processa, men jag skulle absolut att rekommendera den för alla jag känner.

onsdag 4 mars 2015

Katitzi & Katitzi och Swing!

Äntligen släpps böckerna om Katitzi av Katarina Taikon i nyutgåva! Väldigt efterlängtat. Det här är viktiga böcker om främlingsfientlighet och hur det kan vara att växa upp strax utanför samhället. Mer än någonsin, med dagens samhällsklimat, behövs den här typen av litteratur.



måndag 2 mars 2015

Årets skörd på bokrean

Klockan sju i när de öppnade bokrean på Akademibokhandeln så stod jag där med två kollegor. Det var tredje året i rad och den här gången tog vi en paus mitt i shoppandet för frukost, varma scones med blåbärssylt, innan vi handlade vidare. Jag gick inte helt överstyr utan kom därifrån med åtta böcker. Inte helt illa när man de första timmarna fick fyra böcker till priset av tre.




Patrick Modiano - De yttre boulevarderna
Kristian Lundberg - En hemstad
Hans Fallada - Hur ska det gå för Pinnebergs?
Kristina Sandberg - Att föda ett barn
                                   Sörja för de sina
                                   Liv till varje pris
Susan Cain - De introvertas betydelse i ett samhälle där alla     syns och hörs

torsdag 26 februari 2015

Som om jag vore fantastisk, av Sofia Nordin

Tredje boken om ungdomarna som överlevde apokalypsen. De allra flesta i Sverige, kanske även i världen, har dött i en plötslig febersjukdom, de få som är kvar är tonåringar. Inga mer mobiltelefoner, inget internet, inga föräldrar som fixar allt. Istället får man plundra butiker, ta hand om hästar och lära sig mjölka kor. Allt medan liken efter alla människor ligger överallt. 

Ella vill inte längre vara kvar i tryggheten på gården, hon vill vidare. På radion har de lyckats ta emot ett meddelande om att det finns fler överlevande i Umeå så Ella åker iväg med Nora. De får igång en bil och snart är de på väg. Men livet är inte som vanligt efter apokalypsen, man måste själv hitta vatten att dricka, mat att äta och bensin till sitt fordon. Den resa som skulle gå fort tar längre tid än Ella förväntat sig och då man är van att få som man vill kan det vara svårt att anpassa sig. 

Ella är nog den huvudkaraktär som var minst lätt att tycka om men det gjorde faktiskt absolut ingenting. Kanske blev det till och med bättre på det här sättet. Jag tyckte lika mycket om den här sista boken i serien som jag gjorde med de tidigare och jag har svårt att förstå att det inte kommer komma något mera. Snälla, bara några böcker till?

Stort tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

tisdag 24 februari 2015

Korpmåne, av Therese Henriksson

Sjuttonåriga Saga bor i Norrbotten, i en by som heter Ytterstbyn. Hennes pappa har nyligen gått bort så det är hon och hennes mamma som bor i utkanten av samhället. Så flyttar det plötsligt in en tonårskille med sin mamma i granngården. Seth är inte som de andra pojkarna i området, han är inte så imponerad av skoter och jakt utan sitter hellre hemma och spelar gitarr. Men det är något mystiskt med honom och hans mamma. Då och då försvinner de och är borta i flera dagar, kvar ligger hunden ute i kojan och väntar. Och vad är det med den stora korp som dyker upp överallt där Saga är? Den som är väldigt orädd och nästan mänsklig i sitt beteende. 

Jag blir glad på riktigt av det här. Så oerhört fint språk, fyllt av känslor och "på riktigt". Jag tycker väldigt mycket om Saga som man verkligen inte har där man sätter henne. Speciellt tycker jag om skildringen av ett gammalt förhållande där den ena parten inte vill släppa taget, som känner äganderätt fast där inte finns någon. Där finns även en mamma som inte riktigt ser, som inte vill se. Korpmåne är en berättelse för barn i 12 - 15 år men den kan gott och väl läsas av äldre och vuxna. Jag ser fram emot vad Therese Henriksson kan skriva i framtiden! För det här är riktigt bra.

torsdag 19 februari 2015

Skuggan av ett liv, av Hilary Mantel

Vem är Hilary Mantel? Englands stora författare just nu, Dame Hilary. I Skuggan av ett liv berättar hon om sin barndom och då sett totalt ur barnets synvinkel. Hon skriver om hur hennes mamma träffade en ny man, som flyttade in hos familjen och hur pappan under flera år bodde kvar i den nya konstellationen. Skvallret på byn tog slutligen ut sin rätt och den nya familjen flydde flera år senare till en ny ort, ett nytt hus. Mantel berättar om sina många upplevelser med det onaturliga, saker hon sett och känt. Är det utslag av hennes medicinska historia eller är hon mer känslig tack vare detta?

Allra bäst blir Mantel när hon beskriver den okunskap och det förakt hon mött från en läkarkår som mer än gärna fyllde henne med psykofarmaka istället för att hitta vad som faktiskt vad fel. Att hon sedan aldrig fick de barn hon så hett längtat efter gör ont att läsa. Och hatet hon har mött, och fortfarande möter, för att hon är kraftigt överviktig skär i hjärtat. Man blir hårt påmind om att kvinnor fortfarande ofta ses som ögongodis, varelser som är till för att tjäna och när de inte kan det, blir till något som föraktas. Detta trots att man är landets mest säljande författare. Jag plöjde den här boken på några få timmar, det var tvåhundra sidor ren njutning.

tisdag 17 februari 2015

Sabla förkylning

Jag jobbade mig igenom förkylningen som egentligen borde ha däckat mig förra veckan. Resultatet blev en väldigt dålig läsvecka kombinerat med en ännu sämre bloggvecka. Februari måste vara en av de värsta månaderna på hela året, om man ser till antal förkylningar och magsjukor. Jag lyckades dock läsa ut Hilary Mantels memoar Skuggan av ett liv! Inte för att det var någon större bedrift utan snarare en ren njutning. Det svåra med den boken var inte att orka eller hitta tid, utan att inte ligga vaken första natten, trotsa den onda halsen, och läsa ut. Recension kommer om ett par dagar.

måndag 9 februari 2015

Half bad - Ondskans son, av Sally Green

Åh, vad jag gillar det här! Det är den osannolika kombinationen av en bok om häxor som konstigt nog ändå inte handlar så mycket om häxor. Svårförklarat är bara början. Huvudpersonen Nathan är ett halvblod som lever i en värld med vita häxor, hans mamma är död och pappan på flykt efter ett stort antal mord. För att myndigheterna ska kunna hålla koll på honom innan han får sina krafter vid sjutton års ålder så kallas han till årliga kontroller och utsätts för plågsamma tester. Han blir kär i Annalise och har en älskad bror men mycket snart tvingas han ta hand om sig själv, på flykt undan de som borde vara de goda.

Nu förstår jag Kate Atkinsons blurb på baksidan av boken mycket bättre, att detta är en bok om häxor utan en enda uggla eller några runda glasögon. De magiska lever med icke-magiska, man får inga lektioner i trollformler och umgås inte med drakar. Men ändå genomsyras hela berättelsen av magin. Det är riktigt snyggt gjort. Jag har bara ett problem med Half Bad och det är detsamma som jag hade med Maze Runner I vansinnets öken, nämligen att de prövningar som huvudpersonen utsätts för ofta(st) är ren tortyr och att det i längden blir oerhört plågsamt att läsa om. Jag anar en trend i övernaturliga böcker för ungdomar och drar öronen åt mig. I övrigt så ser jag fram emot bok två i den här serien.

Stort tack till Semic förlag för recensionsexemplaret!

fredag 6 februari 2015

Semikolonets dag

Idag firar vi semikolonets dag! Jag har inga speciella kopplingar till just det tecknet, men det har författaren Hilary Mantel, som i sina memoarer Skuggan av ett liv skriver om just detta.

torsdag 5 februari 2015

Hilary Mantels memoarer!

Då jag inte vann boken i Kulturkollos förnämliga utlottning fick jag använda delar av mitt julklappspresentkort. Men nu har jag den i min ägo! Persern är inte riktigt lika pepp som jag men den nyinköpta boken verkar ändå vara godkänd som huvudkudde. Nu ska jag bara hindra mig själv från att slänga allt annat åt sidan för att hetsläsa Skuggan av ett liv.



onsdag 4 februari 2015

En ny bok av Harper Lee

Ibland bara händer det! Harper Lee släpper ny bok. Läs det igen: Åttioåttaåriga Harper Lee släpper sin andra bok. Eller ny och ny, den skrevs före Dödssynden (To kill a mockingbird) och utspelar sig otroligt nog efter denna. Förlaget Harper Collins meddelade igår att den nya boken, Go set a Watchman, ska släppas den 14 juli. Allt kommer att publiceras i originalskick, det vill säga inte redigeras alls. Och det här kan bli hur spännande som helst! Jag gillade Dödssynden väldigt mycket och kommer absolut att köpa den nya boken.


tisdag 3 februari 2015

Skärare, brännare, gyllene och Makalösa ärrade

Jag kämpar med Rött uppror. Författaren känns väldigt angelägen att visa upp en färdig värld men resultatet blir snarare ett ogenomträngligt myller av klaner, grupper, beskrivningar, ny-ord på föremål, titlar och politik. Jag drunknar i skärare, brännare, gyllene och Makalösa ärrade. Försöker skjuta det överflödiga åt sidan för att komma åt det väsentliga, vilket är en rörande berättelse om en ung man och hans liv som utnyttjad, som slav. Det är en historia om hämnd och rättvisa, vad det gör med människor och jag vill verkligen tycka om. Men jag får som sagt kämpa.