tisdag 24 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: En släktskildring

Den här veckans utmaning har en god chans att sätta tonen för en stor del av min sommarläsning. För jag vet precis hur jag fungerar. Jag kommer tipsa om Isabel Allendes Andarnas hus, som jag givetvis då måste gräva fram ur bokhyllan för att läsa några sidor ur. Några sidor som blir ett par kapitel och sedan sitter jag där och gråter och skrattar åt händelser som jag visste skulle komma, händelser som jag skrattat och gråtit åt förut. Sedan måste jag förmodligen ta upp någon av hennes tidigare böcker, som även de ofta handlar om storslagna släktskildringar, för att avsluta med Paula som ofta sätter punkt för omläsningen. För den suger musten ur mig, jag blir så oerhört ledsen varje gång. På riktigt, ända in i själen. Men för att återgå till Andarnas hus så innehåller den allt man behöver av en fantastisk roman om en familj: kärlek, politik, fattigdom, arbete och makt. Den har allt, handlar om allt och utspelar sig i Chile under en turbulent tid.



Sedan har jag även ett tips vad gäller TV-serie. Gå in på Netflix och kolla upp Grace & Frankie, det finns två säsonger än så länge och det ryktas om en tredje. Vad gör man när ens man sedan fyrtio år tillbaka plötsligt annonserar att han är gay, ska flytta ihop med sin företagsparter och tillika nära vän till familjen? Och vad gör den andra frun som är utsatt för exakt samma situation? Grace och Frankie flyttar ihop och försöker lösa situationerna allteftersom de uppstår. Bakom dem finns barn och barnbarn som även de gör sitt bästa för att inte trampa någon av parterna på tårna. Det må låta som en springa-och-slå-i-dörrarna-fars men detta har gjorts med stor respekt för och av alla inblandade. Sam Waterston och Martin Sheen är fantastiska skådespelare som med stor behållning gestaltar männen som levt så länge i garderoben men äntligen fått komma ut och vara sig själva (även om de fysiska pussarna kanske är lite stela). Lily Tomlin är, som vanligt, underbar som den bohemiska damen som gärna röker på och mediterar samtidigt som hon tillverkar sitt eget glidmedel av ekologiskt odlade grönsaker. Likaså Jane Fonda briljerar som konservativ affärskvinna som tvingas göra stora ändringar i sitt privilegierade liv. Jag skrattar högt minst en gång i varje avsnitt, samt försöker (lönlöst) hålla tillbaka tårarna. 




söndag 22 maj 2016

Experimentet, av Catrine Tollström

En extrem dokusåpa spelas in på den otillgängliga paradisön Palawu. Deltagarna är som vanligt till störst del uppmärksamhetstörstande individer mixade med några introverter, för konflikternas skull. På öns södra sida bor deltagarna under vindskydd, äter det traditionella palmhjärtat och tävlar om att få komma till nordsidan där man bor i hotellrum, äter gott och får en ordentlig makeover, läs plastikoperationer. Som så ofta börjar det så himla bra! Grundhistorien är verkligen gastkramande. Det är fascinerande med ön där människorna är totalt utelämnade; hettan, insekterna, såren som blir infekterade på ingen tid alls. Extremt effektfullt, speciellt i kombination med de stereotypa deltagarna i dokusåpan. Men sedan blir just de schablonmässiga karaktärerna för mycket. Bimbon är på tok för mycket bimbo, feministen är otroligt arg och kortklipp och huvudpersonen tillika hjältinnan övermänskligt duktig. När sedan stereotyperna till slut kommer på skam, när bimbon faktiskt visar sig ha något innanför pannbenet har man fattat vart det barkar långt innan och blir bara trött på övertydligheten. Och alla känner på sig saker hela tiden, det är mörka dimmor, känslor av att någon iakttar en, förutsägelser. Sedan den där kärlekshistorien... De blir blixtkära på två dagar och jag vill bara slita mitt hår. Måste det alltid vara med en romantisk twist? (Kan inte folk bara få springa och dö i fred?) Men läsdrivet finns där. Det är korta, kärnfulla kapitel och man vet inte förrän på slutet vem man kan lita på. Det fanns inga som helst problem att orka läsa ut för man ville verkligen veta vem som egentligen var ond och vem som bara var mänsklig. De bra sakerna med den här boken gör att slutbetyget ändå hamnar på plus. Bara knappt, men ändå på plus. Förmodligen väldigt passande som semesterläsning på stranden.

fredag 20 maj 2016

Jag borde inte börja läsa fler böcker...

Jag vet inte riktigt varför men jag tycks inte kunna avsluta de böcker jag börjar läsa. Istället plockar jag bara upp nya. Som när min kollega kom tillbaka till kontoret med en hel hög nya böcker som jag genast var tvungen att undersöka. "Låna gärna!" sade han och på några sekunder åkte Experimentet av Catrine Tollström ner i min väska. När jag kom hem hittade jag dessutom mitt pocketfodral (inköpt på Ordning och Reda för många år sedan) och tänkte att det var perfekt för en lånepocket som jag inte vill förstöra genom att släpa fram och tillbaka till jobbet. Så igår kväll satt vi i soffan och läste, persern och jag. Inte så dumt ändå.



tisdag 17 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Hiss och diss

Om vi börjar med det enkla: en kulturupplevelse det senaste året som jag har älskat. Serien Korpringarna av norska Siri Pettersen. Det började magiskt med del ett som heter Odinsbarn (okej, den kom för mer än ett år sedan), fortsatte med Röta och avslutas med Kraften. Tyvärr är bara två av böckerna med på bilden då den första är på utlåning. Det handlar om Hirka. Fantastiska, underbara och framförallt självklara Hirka, som får veta att hon är från en annan värld. Den här serien tar upp så många viktiga frågor! Hur hanterar man att vara annorlunda? Vilken makt har religionen över människor? Hur fortsätter man älska någon när alla säger åt en att låta bli? Författaren har skrivit en trilogi som jag hoppas blir en klassiker. Riktigt nedrans bra fantasy helt enkelt och allt i en nordisk tappning. Jag är ännu inte klar med del tre men ser fram emot att få avsluta allt samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Tur för oss alla att norrmännen planerar att göra film av Odinsbarn!



Sen var det visst det där med dissen också. Jag ska fundera på saken och återkommer i sådana fall senare i veckan.

torsdag 12 maj 2016

När man glömmer boken på fel ställe

Var mitt uppe i Siri Pettersens underbara tredje del av Korpringarna när jag glömde den hemma hos pojkvännen. Vad göra? Man kan inte åka till jobbet utan något att läsa, så jag plockade fram en hyllvärmare. Vilket val jag gjorde! Johannes Anyuru har skrivit något helt fantastiskt, språket är så mjukt och följsamt att man knappt märker våldet, sorgen och skräcken förrän man står knähögt i det och då är det för sent att återvända. Tror jag måste avsluta den här innan jag fortsätter med Kraften.





tisdag 10 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Min absoluta schlagerfavorit!

Schlagernörden i mig jublar, jag får prata Eurovision på bloggen! För Kulturkollo sade åt mig, så det så. Egentligen är det lite lustigt att jag är så förtjust i evenemanget som jag faktiskt är. Det borde gå emot min hårdrockssida, min fantasysida, min livet-är-mörkt-och-svårt-sida. Men bryr jag mig så mycket? Nä. Schlager är en flera veckors fest som återkommer varje år när jag behöver det som bäst, när vårdeppen har en benägenhet att sätta in. Ytligt? Jajamensan. Eurovision är som ett sportevenemang, ett mästerskap där man får hoppas och heja fram sin favorit. Jag förstår vilka enorma summor som plöjs ner i detta varje år, från så många länder, men ändå känns det så lättsamt. Så oskyldigt. Och det är väl den känslan så många av oss vill åt: festen. 

Självklart blir det fest på lördag. Jag och pojkvännen bjuder in vännerna på middag, bubbel och schlager-Quiz. Sedan blir det givetvis tävling om vem som gissat flest rätt på slutplaceringarna i tävlingen. 

1. Vilken schlagerlåt är din favorit om du tänker tillbaka genom åren.




Roberto Bellarosa. "Love Kills"
Tävlade för Belgien 2013. Han kom "bara" på tolfte plats men det är ofta som jag inte är helt överens med vad resten av alla tittarna tycker. Sedan tror jag att låten har en väldigt speciell i mitt hjärta då det var vid den här tiden som jag träffade min pojkvän och det blev lite "vår" låt. Samt att den är långt ifrån sockersöt, det brukar fungera bättre för mig då.

2. Förutom Sverige, har du någon förhandsfavorit på lördag?




Sergey Lazarev. "You are the only one" 
Det är egentligen mot hela min övertygelse att heja på Ryssland med tanke på världsläget men i år bara måste jag erkänna att de har den överlägset bästa låten. Även om det skär lite i hjärtat.

lördag 7 maj 2016

TV-serielördag: The Magicians

Då jag älskade, nej dyrkade, böckerna om Quentin, blev jag otroligt lycklig när jag hörde att de gjort TV-serie av Magikerna. För jag hade en aning om att det kunde bli riktigt bra. Jag hade inte fel. Serien The Magicians är helt enkelt dunderbra. Visst har de ändrat på en del från böckerna, exempelvis får man Julias historia parallellt med Quentins men det gör absolut ingenting. För de har fångat det absolut bästa med historien; att det inte alltid är bra att man får det man önskar sig, att kärleken inte kan rädda dig, att döden är oåterkallelig. Skolan Brakebills ser precis ut som jag tänkte mig och jag drogs återigen blixtsnabbt in i berättelsen om Fillory och syskonen Chatwins. Och precis som med boken är det fullproppat med smarta oneliners, popkulturella referenser och blinkningar till Harry Potter, Doctor Who och liknade. Det är lustfyllt, gastkramande, intelligent och sexigt. Helt, helt underbart. Läs! Se!



tisdag 3 maj 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Karaktärer i utkanten

Veckans utmaning från Kulturkollo handlar om karaktärer som på något sätt lever i periferin, som inte passar in och som kanske inte vill passa in. Både påtvingat och självvalt utanförskap. Jag vill ta upp så många!

Som alltid så börjar jag med Harry Potter, om jag kan. För en av anledningarna till att jag älskar de böckerna så mycket är tack vare utanförskapet. Få av karaktärerna passar in, oavsett var eller vilka de är. Författaren har verkligen lyckats fånga det som de flesta känner vid olika tidpunkter i livet, att man är annorlunda. Inte som andra.

Sen passar det väldigt bra att ta upp The Magicians då jag inte bara har läst alla tre böckerna utan nu även ser den TV-serie som nyligen spelats in! För få människor känner sig så annorlunda, så utanför och fel såsom Quentin Coldwater gör. Han bara vet att något inte stämmer. Men inte ens när han får svaren på sina frågor så blir det bra, för nya utanförskap väntar bakom hörnet. Böckerna är en hyllning till rätten att vara nörd, att grotta in sig i sådant andra inte förstår. Samt den viktiga läxan: be careful what you wish for, you may receive it. Kärleken är inte nödvändigtvis det som räddar en, det kanske till och med är det som krossar en. Mitt älsk är utan förbehåll.

När vi ändå är inne på fantasy! Om du inte läst Siri Pettersens böcker så får du börja omedelbart med Odinsbarn. Vi får följa Hirka som växer upp som svanslös i en värld av svansbärare och det faktum att hon är från en annan värld gör hela hennes tillvaro svårare. Hur står man ut när man älskar någon som inte är som en själv? Och hur överlever man när man sedan tvingas lämna de man älskar?

Jag avslutar med Ensam på mars där astronauten Mark Watney blir lämnad ensam kvar på planeten mars efter en olycka. Han tvingas uppleva en helt annan typ av utanförskap än mina tidigare exempel. Han var en del av en gemenskap, ett väl ihopsvetsat gäng, men tvingas sedan leva ensam på en totalt ogästvänlig plats. Till en början helt utan att ens kunna kommunicera med NASA på jorden eller de andra astronauterna i sitt rymdskepp.



Julia och Quentin ur TV-serien The Magicians.

torsdag 28 april 2016

När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer

Ester träffar Isak och båda blir så där himlastormande, livsförändrande och uppslukande kära att Esters föräldrar undrar om hon verkligen bör spendera så mycket tid med den där pojken. Kan hon inte vara hemma mer? Samtidigt börjar Isaks bror Anton umgås med nya vänner, sådana som har rakade huvuden och lyssnar på Vit Makt-musik. Och under sommarens sista skälvande dagar blir en ung pojke ihjälslagen vid en insjö. 

Åh, vad det här är bra. Att boken vann Augustpriset 2015 känns självklart, det hade inte kunnat vara på något annat sätt. Jessica Schiefauer kan beskriva de allra värsta hemskheterna på ett naturligt sätt, språket är poetiskt och glasklart. Man förstår kärleken, känner den pirra innanför sin egen hud. Jag förstår till och med våldet och hatet, händelserna vävs samman tills man ser ett varför. Sedan måste man inte tycka om detta varför men man ser det likväl. Läsningen var nästan fysiskt smärtsam men när jag väl hade börjat så kunde jag inte sluta bläddra fram sida efter sida. Storartad och viktig litteratur!

tisdag 26 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: min bästa Shakespeareupplevelse

1993 var jag arton år och min erfarenhet av Shakespeare var i stort sett lika med noll. Visst kände jag till den store författaren och jag är säker på att någon lärare vid minst något tillfälle släpade oss igenom valda stycken i skolan, men det var absolut ingenting som fastnade eller ens kändes minsta lockande att läsa på egen hand. Det var trist, helt enkelt. Högtravande och gammeldags. Men så kom Kenneth Branaghs film Much Ado About Nothing, fullproppad med den tidens absolut mest kända skådespelare såsom Denzel Washington, Emma Thompson och Keanu Reeves, och plötsligt så var Shakespeare roligt. Inte bara lite roligt, utan hysteriskt skratta-högt-roligt! Idén jag hade om att det alltid var en man som stod på en regnig slottsgård och talade med en dödskalle kunde inte vara mer fel. Shakespeare kunde vara sommaräng, glädje och kärlek. Också. Fortfarande skrattar jag högt åt den här filmen, speciellt åt underbare Michael Keaton vars karaktär tror han är så himla smart men i själva verket bara gör fel hela tiden. Nog är det väl ändå dags för att se om nu snart? Jubileum och allt. 



lördag 23 april 2016

Världsbokdagen spenderas såklart med en bok

Världsbokdagen firas naturligtvis med en bok, förslagsvis även med en trevlig brasa. Äntligen var När hundarna kommer rätt att läsa, förra gången jag började så tyngdes jag ner av det svåra i den här berättelsen. Nu har jag slukat. Visst är det fortfarande en grymt obehaglig historia men språket är så fantastiskt att det är omöjligt att sluta läsa. Skyndar mot slutet och hoppas samtidigt att den inte ska ta slut än.



torsdag 21 april 2016

9,3 på Richterskalan, av Andreas Norman

Bara några dagar efter tsunamin i Indiska Oceanen skickades Andreas Norman för att representera UD i Thailand. Han var nyligen antagen till diplomatprogrammet och var i stort sett totalt oförberedd på vad han fick vara med om. Väl där fick han arbeta med identifieringen av döda svenskar, döda som kom om nätterna och sedan delvis förvarades oskyddade i hettan. Alla som jobbade på uppsamlingsplatsen bröts ner på några dagar, efter en vecka fick man rotera ut som det heter, åka hem. Men efter den veckan var man inte längre samma person. Tio år efter tsunamin blev det en bok av författarens upplevelser.

Det var många människor som inte förstod den förkrossade omfattningen på den här katastrofen förrän många dagar efteråt och jag var en av dem. Först dagen före nyårsafton, när jag befann mig på en väns landsställe där den enda nyhetskällan var text-tv, gick det upp för mig. Att vi inte räknade i hundratals döda, inte ens i tusentals. Utan i hundratusentals. En av mina vänner landade i Thailand några timmar efter tsunamin. Han är före detta FN-soldat och har vistats i många krigsområden men det han såg på annandagen och de efterföljande dagarna slog allt han tidigare varit med om. Han har beskrivit det som outhärdligt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för oss som inte var där, att förstå hur det var men den här boken ger en ordentlig glimt. Andreas Norman beskriver det som en nedstigning i helvetet. Det vackra landet med den vänliga befolkningen och så den totala katastrofen. Detaljerna om hur de försökte identifiera liken är bortom allt man kan föreställa sig. Människor ruttnade och föll isär i hettan och fukten, liklukten som inte gick att tvätta bort från den egna huden, de döda ögonen som man inte kunde slita sin egen blick från. Samt den totala bristen på hjälp från hemmaplan. Det är nog det mest hjärtskärande av allt, hur de svenska myndigheterna till en början var väldigt byråkratiska och vägrade skicka hjälpen så fort som den behövdes. Hur prestige och hierarkier inom UD fick gå före räddandet av människoliv. Obehaglig och riktigt bra bok.

tisdag 19 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Vad tänker du på när du tänker på Nederländerna?

Jag tänker på min, hittills, enda resa till Amsterdam, det måste vara åtminstone femton år sedan nu. När jag steg av tåget från flygplatsen vid Centralstationen så hände följande inom fem minuter: jag blev erbjuden att köpa droger och jag såg en naken kvinna dansa på ett bord på en pub. När man är i Amsterdam så är man verkligen i Amsterdam! Men mina starkaste minnen, det jag hela tiden återkommer till i tankarna, är mitt besök i Anne Frank Huis. Jag läste boken så många gånger som tonåring och kom flickan som skrev den väldigt nära, självklart var jag tvungen att åka till huset där hon gömde sig i två år. Det var precis som jag hade väntat mig att det skulle vara och på samma gång dubbelt så hemskt och hälften så läskigt. Alltså helt obeskrivligt. Som alltid så tycker man att allt är så mycket mindre än man trott, för bilder kan inte förmedla klaustrofobin i de stängda och minimala utrymmen som de två familjerna vistades i så länge. Det är ett museum jag verkligen rekommenderar. Passa även gärna på att köpa ett exemplar av Anne Franks Dagbok när ni är där, den finns att köpa på de flesta språk.




måndag 18 april 2016

Min fantastiska väninna, av Elena Ferrante

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: förväntningarna plockade nog ner den här boken några hack för mig. Då den är så omtalad och hyllad förväntade jag mig mer, något vidunderligt! När allt jag fick var en bra bok. Fast det är inte fy skam. Ferrante målar snabbt och skickligt upp en känsla, en stämning; det är som att hela berättelsen har en specifik färg och nyans och det är svårt att inte jämföra med Silvia Avallones Stål. De två flickorna Elena och Lila bor i samma fattiga arbetarkvarter i Neapel på femtiotalet, de blir vänner som barn och prologen avslöjar att det är något de kommer vara långt in i vuxen ålder. Båda älskar att läsa och vill studera men bara en av dem kommer att få göra det. Något jag tycker mycket om med den här boken är hur det är just Elena och Lila som får stå i centrum, trots det extremt patriarkala samhälle de lever i. Det börjar aldrig cirkulera kring männen, kring pojkarna. Flickorna skapar sin egen värld där de själva bestämmer vad som är viktigt. 

Trots allt så ser jag mycket fram emot nästa del i den här serien, det finns totalt fyra. För nu vet jag vad jag har att förvänta mig, hur jag ska närma mig författaren. Jag tror jag kommer tycka väldigt mycket bättre om del två.

lördag 16 april 2016

TV-serielördag: Doctor Who - igen, alltid

Jag har äntligen lagt tassarna på säsong 9 av Doctor Who och ägnar lördagen åt att se så många avsnitt som det bara går. Har sett fem stycken så här långt och måste säga att det redan känns bättre än hela förra säsongen gjorde. Det brukar behöva gå en tid innan en ny doktor har blivit varm i kläderna, innan vi som tittar har vant oss. Och så är ett välbekant mörker tillbaka, en verklig sorg. Se bara det fantastiska i "hand-minorna" som dök upp i första avsnittet, en bisak i en mycket större helhet, men magiskt i sitt upplägg. Jag blir dessutom mer och mer förtjust i Peter Capaldi. En mer genomgående recension av hela säsongen kommer så fort jag sett klart. Det vill säga snart.



tisdag 12 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Mitt bästa högläsningsminne

Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år och det var både en bra och en dålig idé. Bra för att jag äntligen inte längre var beroende av de vuxna för läsningens skull och dålig för att jag då fick gå och lägga mig tidigare om kvällarna eftersom jag förstod textremsorna på de utländska tvprogrammen. Program som inte var läskiga i sin handling men hade alldeles för vuxen dialog. Jag vet att mina föräldrar läste för mig när jag var liten men jag minns ärligt talat inte så mycket av det. Kanske just för att jag började läsa själv så tidigt. Så mina starkaste minnen vad gäller högläsning kommer från skolan och speciellt då runt jul när man fick tända sitt medhavda ljus på bänken och lyssna till fröken Ulla. Av någon anledning känns det som att hon alltid läste Bröderna Lejonhjärta men så kan det självklart inte ha varit. Fast det är boken som etsat sig fast i mitt minne. Sorgen, fantasin (som jag genast visste var min kopp te), kärleken. Allt uppläst i ett klassrum med dämpat ljus och en ljuslåga framför mina ögon. Magi. Om jag skulle tacka min första lärare för en sak så skulle det vara det minnet, den känslan.


måndag 11 april 2016

Delrapport: Den fantastiska väninnan

Den är svårt sönderälskad av de flesta som uttalat sig:  Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Jag har burit den med mig under helgen som varit, läst den i soffan med glass, läst när jag suttit på bonusbarnets karateträning och nu är det inte många sidor kvar. Men jag har svårt att säga exakt vad jag tycker om boken. Visst är den bra! Men är den bra? Det kan vara knepigt att läsa något och få en egen åsikt när andra långt i förväg berättat vad man bör tycka. Förväntningarna ställer till det. Men visst kommer jag läsa vidare, när de övriga delarna släpps på svenska.




torsdag 7 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning - det snyggaste bokomslaget

Jag är dålig på snygga omslag. De går mig liksom förbi och jag köper sällan böcker (enbart) tack vare dem. Snarare retar jag mig på extremt oattraktiva omslag. Så det här var en svår utmaning. Jag drog ut bok efter bok ur de överfyllda bokhyllorna och kom inte på en enda som, bildligt talat, stack ut. Förrän jag kom till bokstaven R och J.K. Rowling. Harry Potter så klart! För det finns ett helt otroligt detaljrikt omslag som lockade mig att vända på boken i fråga och läsa på baksidan. Som i sin tur fick mig att slå upp den första sidan och sluka första kapitlet där i bokhandeln. Som fick mig att sjunka ner på golvet och fortsätta läsa, för jag inte ville att det skulle ta slut. En enda blick på ett fantasifullt omslag med oerhörd detaljrikedom gav mig en av mina största läsupplevelser, en som fortfarande pågår, och som förhoppningsvis aldrig tar slut. Jag är skyldig det här omslaget så mycket.



tisdag 5 april 2016

Denna dagen ett liv, av Jens Andersen

Som ofta vad gäller biografier så har jag svårt att bedöma vad som verkligen är "sant" och vad som är relevant. En författare har valt händelser som hen tycker är viktiga och med vilken ton allting ska beskrivas. När det, som i det här fallet, gäller "Hela Sveriges Sagotant" så aktar man sig dessutom noga för att luckra upp sagotantsbilden. Det är synd. Kanske är det för nära inpå Astrids död för att få en så utförlig biografi som möjligt? För även om jag slukade denna under en sjukdag i sängen och gillade det jag läste, så kändes allt aningens tillrättalagt. Och mot slutet så hastade författaren igenom händelserna. Jag skulle väldigt gärna velat veta mer om tillkomsten av Bröderna Lejonhjärta och Ronja rövardotter! Mina favoriter och ingång till en hel värld av fantasy. 

Förstå mig rätt här, jag önskar mig inga kontroverser, men lite mer känsla, sådant som bränns. Jag saknade text om hennes man, någon hon levde länge med men vars död fick en eller två meningar i en flera hundra sidor lång bok. Skandalen när hon i början av förra seklet födde ett utomäktenskapligt barn är utförligt beskriven, kanske just för att det är så lite upprörande idag. Man blir vansinnig över hur rättslösa de här kvinnorna och barnen var. Skammen svider i själen. Men trots sin väldigt offentliga person så höll hon det privata inom familjen och det måste jag beundra i en tid när många är väldigt gränslösa.

fredag 1 april 2016

Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Fjortonåriga Johanna i Wolverhampton har bestämt sig för att ta livet av sig. Men självklart vill hon inte dö på riktigt! Hon vill bara ha ihjäl den hon är just nu och sedan skapa en ny tjej. För livet är inte lätt i den familj hon lever i; hennes mamma har drabbats av förlossningspsykos efter födseln av tvillingarna och pappan i familjen är inte bara sjukskriven på grund av en arbetsskada utan även alkoholiserad. Med fem barn i familjen och ett nedslitet hus får de alla kämpa för att sätta mat på bordet, lyxartiklar som nya kläder och musik är inte att tänka på. Men Johanna förvandlar sig till Dolly Wilde, börjar skriva artiklar för en musiktidning och kanske har en väg ut börjat uppenbara sig.

Caitlin Moran är något av det roligaste jag vet. Jag håller långt ifrån alltid med henne, men jisses vad kvinnan kan få mig att skratta så tårarna rinner. Så även den här boken, som till skillnad från hennes tidigare inte är i krönikeform. Och kanske kommer hon ännu mer till sin rätt när hon skriver skönlitteratur. Visst har vi läst det förut, i de just nämnda tidigare böckerna, men det gör inte så mycket att man får hennes uppväxthistoria, igen, när det är så underbart bra. Jag fullkomligt älskar Johanna, en sextokig tonårstjej som kämpar sig blå för att hitta sin plats. Hon gör misstag och säger grodor som får en att vilja skrika i en kudde och misären i arbetarklassens England är ibland så sorglig att gråten inte är långt borta. Men Moran beskriver det med galghumor, med glimten i ögat och när så behövs: totalt naket ocensurerat.