Med näsan knappt över vattenytan

Det har varit en av de galnaste jobbveckorna på mycket, mycket länge. Sedan förra måndagen har jag nästan enbart orkat jobbat, äta och sova, att få stunder över till läsning har mest varit en önskedröm men jag har ändå förhoppningar inför den stundande midsommarhelgen. Får se om jag får utropa tidigt bloggsommarlov, något jag egentligen inte tänkte göra förrän i juli, för min ork räcker helt enkelt inte till just nu. Men när jag väl läser så läser jag den av andra bloggare väldigt gillade När skruven dras åt av Henry James men kan åtminstone än inte falla in i hyllningskören, istället känner jag mest att jag irriterar mig på karaktärerna och hela tiden noterar hur gammalmodig berättelsen känns. Får se om helhetsintrycket blir detsamma när jag läst ut.

Katitzi i ormgropen, av Katarina Taikon

I den tredje boken om Katitzi bor hon med familjen i Norrland, tivolit är nedpackat medan hennes pappa och bror arbetar i skogen. Styvmamman "Tanten" flyr under långa perioder till sin syster där hon slutligen även lämnar sitt yngsta barn. Storasyster Rosa är bortgift och försvunnen ur Katitzis liv men tack och lov så finns det snälla människor i området där de placerat sina tält och vagnar. Sam som äger minigolfbanan precis bredvid hjälper flickorna med den tunga uppgiften att hämta vatten och Saga sticker åt dem mat och kläder. 

Det är något så obeskrivligt skarpt med berättandet av hemska händelser i böcker för barn. Det är ingen idé med förskönande omskrivningar som ändå går rakt över den tilltänkta målgruppens huvuden. Här berättar Katarina Taikon rakt upp och ner hur unga flickor får så mycket stryk att andra vuxna i deras närhet tror att de ska dö av misshandeln. Hon berättar även att nazisterna i Tyskland samlar ihop vissa människor för att döda dem. Det är starkt, fruktansvärt och tröstlöst. Men Katitzi kämpar ändå på. På något sätt så blir hon räddad av sin fantasi och hon drömmer om en bättre framtid. Styvmamman Tanten är så elak att man inte riktigt vet var man ska ta vägen och pappa Taikon är inte till någon vidare hjälp. Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte såg alla de här sakerna när jag läste serien som barn.

Läs även gärna Boken är tankens barns recension av den här boken!

En kvinnlig Doctor Who?

Bokstävlarna-Anna called it redan för en vecka sedan. Okej, det är inte första gången det har talats om det men nu verkar diskussionerna verkligen ha tagit fart i England. Gå in på DN och läs Hanna Fahls krönika om saken! Läs argumenten för och emot något annat än en vit manlig Doktor. Vad skulle ni säga om exempelvis Tilda Swinton (som skulle få min röst!), Naomie Harris eller - håll i hatten nu - Helen Mirren! Den sistnämnda har tydligen sagt att hon gärna skulle spela vår kära Doktor.

Unboxing with cats part 25841

Det finns få saker som är så uppskattade efter en jobbig dag på jobbet som att komma hem och hitta ett bokpaket på hallmattan. Speciellt när man har ett minimalt brevinkast där extremt få böcker är smala nog att gå igenom, jag  gillar alla turer som jag inte måste ta till ICA för att hämta otympliga kartonger när jag helst vill slänga mig på soffan. Katitzi i ormgropen trillade in igår. Givetvis fick jag hjälp av tjejerna med uppackningen och åtminstone den ena poserade snyggt när jag tog upp kameran.

Safirblå, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst bok ett!

Så var det då äntligen dags för fortsättningen på den högt älskade Rubinröd, nämligen Safirblå! Som jag har väntat på den här.

Gwendolyns liv blir här i bok två än mer tilltrasslat med familj, skola, vänner och tidsresor. Den stroppiga kusinen Charlotte som egentligen borde ha varit den med tidsresegenen fortsätter att sätta käppar i hjulet för Gwendolyn och hon är inte den enda. Tack och lov finns bästa kompisen Leslie kvar vid Gwendolyns sida och som tillskott på de godas sida ställer sig nu även gargoylen Xemerius. Även kärlekshistorien med den undersköne Gideon rasar vidare med oförminskad kraft, men kan hon verkligen lita på honom?

Jag är exakt lika förtjust i den här som den första boken! Det gick inte lång stund innan jag skrattade högt och sedan rasslade sidorna förbi i en jäkla fart. Det var länge sedan jag kände sådan läslust. Och allt det jag skrev i recensionen till den första boken, Rubinröd, kan jag skriva under på nu med. Läsglädje, pirr i magen, fina karaktärer och trovärdiga händelser (ja, om man köper det där med tidsresor då). Möjligtvis kan det vara lite för många namn och personer då och då men så är jag också erkänt dålig på att hålla isär sådant. Fast i övrigt så älskade jag Safirblå enormt mycket och vet inte hur jag ska stå ut till sista delen, Smaragdgrön, kommer ut i höst!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Stephen King lär oss skillnaden på Harry Potter och Twilight

Helgen kommer gå till att flytta mamma från en fyrarummare i ett radhus till en tvårummare i ett bostadshus samt slänga det som inte får plats i hennes nya bostad. Att få sitta stilla i solen och läsa ligger högt på min önskelista men jag misstänker att det inte kommer finnas varken tid eller ork till det. Att blogga ligger ännu längre ner på listan. Men idag passar jag på att återigen tipsa om fina Följeslagarna (varifrån den fantastiska bilden är lånad) som beskriver sig själva som: en samlingsplats, ett forum för svenska Stephen King-fans. Kika gärna in där om du som jag är ett fan av Kingen!

Jag vill tipsa om Bländverk!

Jag får anse mig för partisk för att recensera denna eftersom jag själv skriver på Swedish Zombie men läsa den kommer jag absolut göra. Du kan gratis ladda ner denna skräckantologi i e-boksformat härifrån i flera olika format. Snyggt jobbat Jonny!

Ny Doctor på ingång!

BBC har bekräftat att Matt Smith är på väg ut och att Doktorn kommer regenerera i julavsnittet 2013. Hur känner du, Helena, som snart kommer vara med om det första doktorsbytet i realtid? Och hur känner ni andra Whovianer? Kommer han bli väldigt saknad eller kan det bara bli bättre?

Bokklubben vid livets slut, av Will Schwalbe

Will Schwalbes mamma Mary Anne är sjuttiotre när hon diagnostiseras med bukspottskörtelcancer i fjärde stadiet. Hon får veta att hon förväntas överleva i tre till sex månader när cellgiftsbehandlingarna börjar. Will följer, liksom sina syskon och pappa, ofta med Mary Anne på behandlingarna och snart blir mamman och sonens prat om böcker och författare till en regelrätt bokklubb. De tipsar varandra, läser omlott och försöker komma överens med den andres livsåskådning.

Det är lite lustigt men Mary Anne gjorde som min mamma ofta gör, läser böckernas slut först. Först sedan bestämmer hon sig för om slutet plus början kan utgöra en intressant väg att resa och om hon ska läsa allt där emellan. 

Förmodligen är jag färgad av mina egna erfarenheter av att leva i cancerns skugga, att vara en av de som hjälplöst hänger och fladdrar vid sidan av och kastas mellan de djupaste svarta dalarna och glimtarna av hopp. Men sällan har jag läst en sådan bra beskrivning av just de långa, långa timmarna man spenderar på sjukhus med läkare, tester och väntetid i landstingsgrå korridorer. För den största tiden är just långtråkig och alla de olika beskeden blandas snart ihop med varandra, blir till en enda stor härva av provresultat och domar. Och allt det man trodde att man skulle känna finns inte där medan huvudet och hjärtat är upptagna med helt nya intryck. Just det tycker jag att Will Schwalbe har lyckats med, beskrivningarna av hur livet långsamt mals ner till något helt nytt. Hur man faktiskt vänjer sig vid detta nya.

Det är inte odelat bra, då och då kommer beskrivningar av böcker jag inte är det minsta intresserad av eller så grottar Schwalbe ner sig i familjeangelägenheter som inte för historien framåt. Men jag förlåter honom för det, ganska omedelbart. För mer än något annat är detta en hyllning till en älskad mamma och mormor/farmor.  Bokklubben vid livets slut är en bok om kärlek i dess renaste form.

 

 

Läsa, läsa, lääääsa!

Jag har varit usel på att uppdatera de senaste dagarna, sommaren slog till på stort under helgen och jag spenderade större delen av söndagen på balkongen med att läsa. Fast sedan när jag tänkte att jag skulle skriva om det jag läst så tog jag bara upp nästa bok och började med den istället. Läste klart Will Schwalbes fina Bokklubben vid livets slut (recension kommer förhoppningsvis i morgon) och har redan fått användning för det bästa tipset någonsin vad gäller hur man interagerar med människor som är sjuka eller i kris av annan anledning: fråga inte hur de mår, utan fråga istället "Vill du att jag frågar hur du mår?" Så enkelt, så genialiskt. Sedan började jag på del två i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi: Safirblå och blev genast lika förälskad som jag blev i den första delen, Rubinröd. Skrattade högt flera gånger! Ser fram emot att få komma hem och fortsätta läsa ikväll.

Sluta vägra deckare!*

*Se där en rubrik jag aldrig trodde jag skulle skriva. Dessutom snodd från framsidan av nyaste Vi Läser, nr 3 2013.

Yukiko Duke har intervjuat David Peace angående hans verk Yorkshire-kvartetten, tre fristående delar om The Yorkshire Ripper som plågade staden under många år. Filmatiseringarna har fått mig att tjuta av både lycka och sorg. Böckerna är komprimerad skräck, skrivna på ett nästan outhärdligt vackert språk. Men man måste vara beredd, redo att läsa dem. Redo för misären. Innan jag började bokblogga läste jag praktiskt taget aldrig deckare men förlaget Modernista har lyckats råda bot på den fobin. Jag kan verkligen rekommendera David Peace.

Dagens filmtips - Tomorrow, when the war began

Ikväll går Tomorrow, when the war began på TV11 kl 21:45. Jag gillade både boken, skriven av John Marsden, och filmen väldigt mycket! Det handlar om ett gäng ungdomar som åker iväg på en campingresa innan skolan ska börja igen och när de efter ett par dagar kommer tillbaka är deras föräldrar borta, djuren på gårdarna döda och landet invaderat av en främmande krigsmakt.

Vinn en Book Seat!

Kika in hos Book Seat på Facebook för chansen att vinna en läskudde i valfri färg. Allt de vill ha är ditt boktips. Min recension av läskudden hittar du HÄR. 

Bilden är givetvis lånad från The Book Seat.

Dödsdömd, av Damien Echols

Dödsdömd är Damien Echols egen berättelse om sin uppväxt och sedan tiden som oskyldigt fängslad på Deathrow. Och vilken historia sen… Familjen och området han föddes in i 1974 var otroligt fattiga, sina första år bodde han i undermåliga bostäder utan värme, rinnande vatten eller toalett. Men nästan än värre än bristen på pengar är människornas låga utbildningsnivå som blixtsnabbt leder till häxjakt när tragedi i form av tre döda småpojkar slår till. Sällan har jag blivit så skrämd av något som stämningen Echols beskriver i den här boken, det är ett kompakt mörker. Men än värre blir det när Echols hamnat i fängelse och inser att han måste kämpa för att överleva. Då pratar vi inte enbart om den dödsdom han under många år hade hängande över sig utan om den situation som fångarna befinner sig i. Vakterna gör sig skyldiga till övergrepp och rent av dödar de fångar som krånglar. För att hålla sig så mentalt frisk som han kan så börjar Echols studera religion, läser böcker och talar med andliga ledare. Men långsamt börjar en kamp på utsidan av fängelset, människor inser vilken orättvisa som begåtts och sakta men säkert startar en process som många år senare ledde till Echols och hans två ”medbrottslingars” frisläppand

I början av boken varnar Echols för att mycket av det som han skrev i fängelset är osammanhängande och inte alltid daterat och ja, ibland blir man lite förvirrad var man befinner sig i tiden. Och visst är det ibland lite svamligt men det snarare befäster den mardröm han levde i under så många år, det förstärker historien. Om något så är detta skräck på riktigt. Djupt obehagligt just för att det har hänt och fortfarande händer. Situationen för barnen i de fattiga områdena i West Memphis (och tusentals andra ställen runt om i världen) är densamma. Men det är inte bara mörker och hemskheter. Det fanns ju en anledning till att Echols överlevde, att han orkade fortsätta kämpa. Och de bitarna är ofta humoristiska och fina. Att han lyckades hitta sitt livs kärlek när han satt i dödscell är fantastiskt och hoppingivande. Jag hoppas att så många som möjligt läser den här boken för det är en av de bästa självbiografierna jag läst på många år.

En diskussion om dokumentärerna Paradise Lost

Detta är ett inlägg i min och Fiktiviteters gemensamma temadag om West Memphis Three.


RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev:
Här kommer några funderingar kring första filmen:

När jag började se filmen så visste jag ju vad som skulle komma, vad visste du när du såg första filmen första gången? Jag överraskades av och tyckte det var så snyggt uppbyggt att filmmakarna aldrig berättade för mig vad jag ska tycka men att det ändå snart blir ganska tydligt att de tre är oskyldiga. Det som visas från rättssalen understryker det och allt är naturligtvis vinklat åt det hållet men på ett så oerhört snyggt och subtilt sätt. Troligen för att det inte behöver vinklas så mycket för att bli väldigt tydligt. Jag är väldigt svag för den där avsaknaden av berättarröst.

Jag fick pausa hela tiden när jag såg första filmen, för att det var så genuint sorgligt alltihop, alla är så utsatta och trasiga. För mig är första filmen den sorgliga filmen, andra är den smutsiga (förklarar det när vi diskuterar den) och tredje är sammanfattningen och tack och lov någon sorts upplösning även om en hoppas att det blir en bättre upplösning till slut.
En sak som jag tyckte var väldigt jobbig var att se bilder på de döda pojkarna. Hur tänkte du kring det? Jag är osäker på om det är nödvändigt egentligen, skulle inte de ha kunnat utelämnats, eller hade de förlorat för mycket i autencitet då? Som det är nu är de små pojkarna bara med som fotograferade lik och jag får ingen känsla för dem som barn och människor. Föräldrarna sörjer dem förstås men ingen berättar historien om dem eller låter dem ta plats i den här berättelsen. Ju längre filmsviten lider ju mer saknar jag dem och nu när wm3 är friade är det de tre barnen som återstår på något sätt om du förstår vad jag menar. De är begravda under alla dessa papper och väldigt få bryr sig om dem och deras rättvisa...

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev

När jag såg den första filmen så tror jag att jag inte visste något alls om vad som komma skulle. Jag såg den på tv och då den släpptes i USA 1996 så gissar jag att det tog den åtminstone ett år att nå en svensk publik. 1997 var jag tjugotvå år. I mångt och mycket var jag fortfarande lite ”tonåring” klädd i svart och precis som Damien Echols så lyssnade jag på hårdrock och gick runt i band-tröjor. För mig var identifikationen med de här killarna omedelbar. Vet att jag tänkte mycket på att det lika gärna kunnat vara jag som råkat ut för den här orättvisan om jag blivit född i den amerikanska södern. Det skrämde skiten ur mig. Just hela det här paketet med tre killar i min egen ålder, som såg ut som jag, som verkade tänka som jag, och det faktum att självaste Metallica hade gett filmmakarna tillåtelse att använda deras musik i filmen gjorde att jag genast blev engagerad.

Tror inte jag förstått förrän på sistone hur fattigt stora delar av USA faktiskt är. Allt är så… torftigt. Jag får samma känsla som när jag läser Moa Martinsons böcker, man tror knappt att det är sant. Fast de historierna utspelade sig för hundra år sedan, Paradise Lost handlar om ett nutida Amerika.
De mördade pojkarna ja, som oftast enbart representeras av sina förtvivlade, sörjande och ofta rasande föräldrar. Det blir som du säger sällan berättelser om vilka de var, bara ännu ett konstaterande att de faktiskt är borta. Jag minns faktiskt inte hur jag reagerade på bilderna av deras döda kroppar då, för snart tjugo år sedan, men när jag sett om det på senare år så har det varit outhärdligt. Fast det är effektfullt. Förmodligen är det en av de stora skillnaderna på amerikansk och svensk dokumentär, sådana bilder skulle aldrig få förekomma här. Men just det att man inte ens försöker leta efter den riktiga mördaren är en av de sakerna som fortfarande hemsöker mig och förmodligen alltid kommer göra. Tack och lov så har de som jobbade för att frige WM3 inte slutat bidra med tid och pengar så utanför rättssystemet pågår fortfarande ett arbete med att få tag i den riktiga mördaren. Men staten Arkansas har stängt fallet.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev

Det är intressant det där med identifikation. Jag känner också igen mig i Damien, förvisso lyssnade jag på mesigare musik (det var mycket U2 men väldigt lite Metallica ;-)), men jag var annorlunda, hade troligen bättre koll på Aleister Crowley än Damien och pysslade med en massa förkastligheter som tarot. Tanken på att det skulle kunna leda till häxjakt och dödsstraff hade ju skrämt livet ur mig, det var ju liksom nog att överleva en vanlig skolgång...

Fattigdomen slog mig också, det är delvis det jag menar när jag tänker på den andra filmen som den smutsiga filmen. I första filmen har jag så fullt upp att ta in fallet men i del två blir allt så mörkt och fult att jag knappt står ut. De bor ju i värsta misären, något som blir ännu mer tydligt i Damiens bok, och allt är så sorgligt. Barnen har blivit utsatta för både det ena och det andra långt före morden, det är misstankar om misshandel och gud vet vad. Folk är med i tv och filmen och pratr men gör det för att få betalt, och det är inte utan att man förstår dem... Den andra delen i det där skitiga är att jag tycker att det blir lite obehagligt när filmen så öppet anklagar John Mark Byers för morden på rätt lösa grunder, en film om en häxjakt borde nog hålla sig borta från att bedriva egna häxjakter. I tredje filmen pekar man ut Hobbs men det ärinte riktigt lika illa iom att det inte är i så stor del av filmen, och så verkar det finnas lite mer på fötterna. Men jag tycker nog att avslöjandet av vem som faktiskt är skyldig borde ske i en annan film, eller ännu hellre inom rättssystemet som i sin tur blir skildrat i en annan film... Det är väldigt svårt det där eftersom den oficiella ståndpunkten är att fallet är löst.
John Mark Byers är för övrigt en väldigt intressant karaktär, han är ju sjukt irriterande och skrämmande med sitt predikande och sin ibland totala galenskap (som känns till hälften äkta, till hälften som ett spel för gallerierna), men samtidigt måste jag beundra hans förmåga att ändra sig inför bevisen. Som förälder behöver han nog någon att verkligen hata (om vi nu förutsätter att han är oskyldig och det tror jag) och då är det starkt att sluta med det och erkänna att han haft fel. Sen bör ju hans viktigaste drivkraft när tiden gått nu vara att rättvisa skipas och det har ju inte hänt än.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev

Oh, tarotkortlek hade jag med! Den ligger faktiskt fortfarande kvar i min bokhylla, har inte kunnat slänga den. Men det var ju precis som du säger baske mig nog att försöka överleva skolan, tanken på häxjakt var långt borta där och då. Det var svårt nog att överleva som hårdrockare i en skola fylld med pastellfärgade Grease-ungdomar.

Fattigdomen i filmerna, men ännu mer detaljerat beskriven i Echols bok, är fruktansvärd. Det handlar inte om att inte kunna få de senaste jeansen eller att man inte har någon cykel utan att man lever i skrangliga skjul som egentligen är byggda för djur. ”Hus” där vattnet i toaletten fryser på vintern. Eller i undermåliga husvagnar som praktiskt taget faller i bitar. Det handlar om att gå hungrig och trasig och att inte äga något av värde. Fortfarande blir jag chockerad när jag möter den fattigdomen i filmerna, allt är så torftigt och sorgligt. Kanske är det därför det talas så lite om de mördade pojkarna? Fick de driva vind för våg, visste ingen vad de pysslade med om dagarna? Eller är folk rädda att avslöja de övergrepp som förmodligen begicks mot pojkarna innan de blev dödade?

John Mark Byers är en väldigt intressant person. Jag fullkomligt älskade att hata honom i de första filmerna, nästan frossade i de känslorna. Han fick på något sätt stå för allt det onda, inskränkta och ”inavlade” i den amerikanska södern. Men nej, han förtjänade inte att bli utpekad på det sättet. Inte alls faktiskt. Just det att en dokumentär som är ute efter att avslöja en häxjakt på oskyldiga själva gör sig skyldiga till en är så fel som det kan bli. Fast just den biten löser sig ju i tredje filmen när Byers böjer sig inför bevisen och faktiskt helt byter åsikt. Det är riktigt stort! Även om där kanske finns en längtan från hans sida att få befinna sig på ”de godas” sida och att ha de rätta åsikterna. Och även fortsätta bli intervjuad i tv. Men jag hoppas jag övertolkar de signalerna för jag vill att han ska ha ändrat sig på riktigt, att det faktiskt är så enkelt att han är en förtvivlad förälder som vill att rättvisa ska skipas.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev

Jag gav bort mina tarotkort till min syrras kompis, hade jag sett de här filmerna då hade jag troligen bränt dem istället ;-)

Den där fattigdomen... Det är sådär förfärligt som jag tänker mig delar av Sverige på 1800-talet, om ens det... Jag är naturligtvis skyddad och priviligierad men jag vet att fattigdom finns också idag, också i Sverige, men det Damien beskriver i boken och som jag ju faktiskt får se med egna ögon i filmen är något annat. Det chockade mig faktiskt på riktigt, att det var så utbrett, att barn växer upp så idag. Så fruktansvärt ovärdigt ett välfärdssamhälle! Jag tror du kan ha rätt om barnen och tystnaden kring dem också. Föräldrarna sörjer förvisso men det känns lite som att det finns en tendens att samhället i övrigt ser barnen som "fattiga barn" och trash, snarare än bara barn. Det är anmärkningsvärt tycker jag att de enda som jag kan minnas i filmerna upprepade gånger prata om de tre barnen och att fallet måste klaras upp för deras skull (förutom några föräldrar då) är Damien, Jason och Jessie som ju kommer från samma förhållanden...
När det gäller John Mark Byers så är han som sagt förfärlig och fantastisk på samma gång, jag älskade också att avsky honom. Jag måste nog tro att han inte skådespelar helt och hållet, han tror nog på det han säger sig tro på men sen är det ju graden av förstärkning vid framförandet som är intressant. Hans förtvivlan i de första två filmerna tror jag faktiskt är äkta (utspelet av de är en annan femma) liksom hans svängning i den tredje filmen. Sen är det ju osäkert om han gjort den svängningen om han inte haft filmerna att förhålla sig till och intervjupengar att tänka på...
Jag såg ju de här tre filmerna väldigt tätt inpå varandra och jag måste säga att när jag såg färdigt den sista samma dag som jag läste ut Damiens bok så var jag mest glad över att ha överlevt. Jag har mått så illa, gråtit så mycket och fått sån huvudvärk av det här. Det är förstås värt det, inte minst för att förstå samhället, tankarna kring ondska och sorg lite bättre. Jag är glad att jag sett dem men är samtidigt också glad för varje dag som går som jag får lägga mellan mig och upplevelsen om du förstår hur jag menar. 18 år är så lång tid att jag inte orkar tänka på det. Jag blir yr av att tänka på allt som hänt mig de senaste 18 åren, att tänka på allt som inte hänt de två uppsättningarna pojkar är förfärligt bortom ord.
Min man såg bara tredje filmen med mig och jag tror att han tyckte sig få en bra bild av händelserna, och jag är nog beredd att hålla med. Purgatory är nog den bästa av filmerna, kanske för att jag får ett visst avslut men mest av allt för att den har alla fakta osv som inte fanns back then, och den ger en bra överblick. Men jag skulle inte ha velat vara utan de två andra, det är ju de som ger fördjupningen, visar hur det såg ut i West Mempis och faktiskt visar vad folk och medier sa när de sa det. Det blir så uppenbart att det är lång tid när man ser den första filmen till exempel. Det krossar mitt hjärta att se hur unga de är (särskilt Jason, han är ju verkligen ett barn!) och sen se hur de blir vuxna där innanför galler...

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev

Jag har också levt ett väldigt skyddat och privilegierat liv i jämförelse. Det är absolut artonhundratal (och lite Dickens) över fattigdomen i vissa delar av USA och förmodligen en av de bästa grogrunderna för den typen av häxjakt och hysteri som drabbade staden efter morden. Den stämning som piskades upp och som beskrivs väldigt bra av Echols i hans självbiografi skrämmer mig mer än många skräckfilmer har gjort. För det här är på riktigt, det hände verkliga människor. Speciellt obehaglig är mannen som letar bevis på djävulsdyrkan och som inte drar sig för att hitta på eller lägga ord i munnen på de han intervjuar.

Tyvärr kommer inte de tre döda pojkarna fram på det sätt som man skulle vilja att de gjorde. Men förmodligen finns inte det materialet som du och jag eftersöker; foton från familjesemestrar, historier om fritidsaktiviteter och likande. De här killarna fick med största sannolikhet, liksom de tre anklagade när de var i samma ålder, klara sig så gott de kunde medan föräldrarna gjorde sitt bästa för att överleva ännu en dag. Det är för mig en av de sakerna som skaver mest i efterhand, att det är sex stycken övergivna barn det handlar om. Övergivna av praktiskt taget alla. Och hur många till i samma situation finns det inte i de där barackerna, husvagnarna och skjulen i detta nu?
Jag har sett filmerna allteftersom de släppts för svensk tv och de senaste åren har jag även följt fallet via internet och den sida som sattes upp för WM3. Dagen när nyheterna annonserade att de blivit släppta så grät jag faktiskt en tår. Det var så oerhört stort! Jag trodde någonstans inom mig att det var kört, att de skulle få sitta inne tills de dog för att staten Arkansas var så inriktad på att rädda sitt eget ansikte. Men det har varit tufft att gå igenom hela det här materialet, ibland på gränsen till outhärdligt. Bilderna på de döda pojkarna som du har tagit upp tidigare är så obehagliga att jag på riktigt inte vet var jag ska ta vägen när de visas. Echols berättelser om sin barndom river i hjärtat, för hur är det ens möjligt att en liten pojke ska få vara med om allt det här i ett av världens rikaste länder? Men förmodligen är det viktigt just därför. Hur kan det någonsin förändras om det inte visas upp?

Och där avslutar vi vår diskussion, förhoppningsvis vill ni också vara med och säga er mening. Gör det så pratar vi vidare i kommentarerna. Så sätter vi en liten punkt med en avslutningsmening från Michaelas mail ovan:

Alldeles nyligen såg jag om delar av de två första dokumentärerna, som faktiskt ligger på Youtube, och fortfarande får jag rysningar av de där kameraåkningarna gjorda med helikopter i luften ovanför West Memphis, de som visar trailer parks och motorvägar samt Robin Hood Hills där pojkarna mördades. Allt till Metallicas Welcome Home (Sanatarium).

“Welcome to where time stands still
No one leaves and no one will
Moon is full, never seems to change
Just labeled mentally deranged”