Jag kan leva på nudlar och strunta i att uppdatera garderoben - bara jag får köpa nya böcker. Personer i min närhet har ifrågasatt om jag verkligen hinner läsa alla och delvis måste jag ge dessa glädjedödare rätt... Men bara delvis.

måndag 15 december 2014

Gästrecension! Akrobaten, av Jenny Forsberg

Idag har jag äran att publicera en recension som min gode vän Karsten Östlund har skrivit. Tack för att du läste och tog dig tid att recensera.



Täby, nutid. Dysfunktionell familj. Riktigt dysfunktionell. Romanen börjar i och för sig med en öm kärleksförklaring, men sen går det utför. Planet är mer än sluttande så att säga. Modern, självspäkande bantare som försöker få familjen att fungera. Fadern en genuin fifflare; en modern Vanheden fast genuint ond. En tonårsdotter i gymnasieålder rejält på glid med alkohol, droger och självskadebeteende. Sen kryddar vi anrättningen med en mobbad fjortonårig son och låter det hela huvudsakligen utspela sig i gymnastikklubbsmiljö.

Problemet är att - trots ett påtagligt händelsedrivet och effektivt språk - själva karaktärsbeskrivningarna drunknar i lättköpta klichéer. Fadern är för ond, dottern för utagerande och modern för slätstruken. När själva intrigen sedan ska knytas ihop känns det som det saknas femtio sidor; den spänning och den anknytning till karaktärerna som ändå infunnit sig går upp i rök alldeles för lättvindigt. Det som ändå fungerar i Jenny Forsbergs debutroman är ungdomsskildringarna. När sonen och dottern hamnar i fokus lever berättelsen upp och ut på ett helt annat sätt och det går att leva sig in i och faktiskt bry sig om personerna det handlar om. Kanske borde berättelsen renodlats mer, det är många linor som aldrig löps ända ut.

Med detta sagt finns det ändå något som gör att sidorna vänds, inte alltid nöjt men heller inte motvilligt. Så, visa oss mer. Jag tror det kan bli intressant.

torsdag 11 december 2014

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius

På en tjejmiddag för någon vecka fick jag med mig Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det är en bok som jag varit intresserad av väldigt länge. Niklas Orrenius från Sydsvenskan skrev de krönikor och artiklar som utgör boken innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen men de är lika läsvärda nu. Han resonerar om media och politiker gjort rätt när de försökt tiga ihjäl partiet. Och är det ens möjligt? Hur tar man diskussionen med människor som säger att de tror på alla människors lika värde men sedan säger och gör sådant som visar på motsatsen.

Ju längre jag kom i läsningen av den här boken, desto mer rädd blev jag. De saker som Sverigedemokraternas partimedlemmar har sagt (och kommit undan) med är ofta så fruktansvärda att jag inte ens skulle ha kunnat hitta på dem. Det handlar om muslimer, om araber, om moskéer. Det handlar om att återfå ett "förlorat Sverige", om hembyggd och nationalkänsla. Samtidigt så förstår jag hur partiet lockar människor som känner sig svikna av samhället, även om det långt ifrån alltid handlar om så lätta svar. Jag tycker att Orrenius förenklar många saker. Han anklagar bland annat journalister för att inte vara objektiva och delvis håller jag med, media måste behandla alla politiska partier på samma sätt. Att inte göra det är att skjuta sig själv i foten. Men hur ska de egentligen göra? Och hur ska vi andra som inte röstade på SD ta diskussionen? Det skulle jag mer än något annat vilja veta.

tisdag 9 december 2014

Maze Runner - I vansinnets öken, av James Dashner

Spoilervarning om du inte läst den första boken i serien, Maze Runner - I dödens labyrint

När Thomas och de andra ungdomarna i slutet av den första boken äntligen tog sig ur stenlabyrinten och trodde att allt skulle bli normalt igen så kom nästa chock: testerna och prövningarna var inte alls över. Tvärtom verkar de just ha börjat. För världen har gått under, klimatförändringar och en zombieliknande sjukdom har drivit de överlevande till extrema åtgärder. De som just tagit sig ut från labyrinten har nu två veckor på sig att ta sig genom en sönderbränd öken med obeskrivliga fasor som väntar dem.

Det här var mycket bättre än den första boken! Det är grymt, våldsamt och fantastiskt obehagligt. Hungerspelen kan slänga sig i väggen vad gäller utstuderade tortyrmetoder för unga människor. Det är fartfyllt och nonstop spänning, tror inte man får en endaste lugn stund på de dryga trehundrafemtio sidor som utgör boken. Man kan aldrig vara säker på vem man kan lita på, vad som är sanningen. Det är irriterande att man hela tiden nosar på varför Thomas och de andra utsätts för alla hemskheter men ständigt skjuter svaren framför sig. Irriterande och anledningen till varför man ändå läser vidare. Möjligtvis kan det bli på gränsen till för hemskt då och då, riktigt illamåendeframkallande, men ändå sväljer jag allt med hull och hår. Vi får början till en möjlig kärlekstriangel, som jag i vanliga fall avskyr som pesten, men här ändå accepterar. Jag vet inte om det är så att jag mer och mer vänjer mig vid James Dashners sätt att skriva eller om han snabbt blir en bättre och bättre författare, men jag hoppas och tror på det senare.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret!


onsdag 3 december 2014

Not That Kind of Girl, av Lena Dunham


Lena Dunhams självbiografiska bok har lockat mig länge, jag har klämt och känt på den varje gång jag passerat Pocketshop de senaste gångerna. Skaparen bakom tv-serien Girls berättar om sin uppväxt och sitt liv under rubrikerna Kärlek & sex, Kropp, Vänskap, Jobb och Det stora hela. Många gånger är det ganska exakt som Girls med sina pinsamma situationer och tragikomiska händelser. Ibland, men inte på det sätt som jag förväntat mig, så är det roligt. Skrattet liksom fastnar i halsen. Historierna om hur hon provat sig fram med sin sexualitet är fantastiska, jag hoppas verkligen att många unga kvinnor läser detta och får aha-upplevelser. Allt det där vi gör bara för att, det vi gör för att vi tror att vi borde och viktigast av allt: det vi börjar och sluta göra för ingen annan än vår egen skull.

Det är något för spretigt för mig, bokens kategorier hänger inte ihop utan flyter in i varandra och på samma sätt flyttas man fram och tillbaka i tiden. Mot slutet skumläser jag en hel del. Men de bra partierna är inte bara bra utan väldigt bra. Och Dunhams föräldrar är mina absoluta favoriter, alla historier om dem slukar jag utan att missa ett enda ord.

onsdag 26 november 2014

Nidstången, av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bröderna Alrik och Viggo bor hos en fosterfamilj i Mariefred då deras mamma är alkoholiserad och inte kan ta hand om dem. Extraföräldrarna Laylah och Anders är toppen men killarna kan ändå inte låta bli att tvivla på att allt ska bli bra. I skolan finns ett killgäng som gärna bråkar och som om det inte vore nog med det så har konstiga saker börjat hända i den lilla staden. Onda krafter har vaknat och försöker ta över det hemliga, magiska biblioteket som vaktas av Estrid och Magnar. Det verkar som om Alrik och Viggo är väntade och utvalda att hjälpa till i försvaret av biblioteket men hur ska två pojkar kunna slåss mot mörkrets makter?

Det här var helt fantastiskt bra! Jag hade inga förväntningar på att bli skrämd på riktigt men det hände lite otippat i den här boken för barn. Pojkarna Alrik och Viggo är fint beskrivna och speciellt gillar jag det där rastlösa som finns i barn, hur allt måste ske nu eller inte alls. Men även det där när somligt bara händer, utan att man riktigt vet hur det gick till. Som när saker som inte tillhör dig plötsligt kan hamna i din ficka. Sidorna med illustrationer är mörka och underbara, jag gillar verkligen uppdelningen mellan text och bild. Kanske är det aningens för läskigt för de yngsta i målgruppen (9 - 12 år) eller så är det bara jag som blivit vuxen och mesig. Helt lysande är det helt klart.

onsdag 19 november 2014

Nytt i brevlådan

Kom hem till två böcker på hallmattan och en lapp om en tredje precis bredvid. En härlig syn när man är så trött att man knappt orkar laga middag. Den ena var Lewismannen av Peter May. Tydligen en fortsättning på romanen Svarthuset, en bok som jag påbörjade men av någon anledning aldrig avslutade. Det var inte för att den var dålig, för det var den absolut inte, utan förmodligen för att det inte var rätt tillfälle för mig att läsa den. Den andra boken jag fick idag var Akrobaten av Jenny Forsberg. Jag blev nyfiken i fredags när jag fick ett mejl om den och var ute på AW med en kompis, han övertygade mig att beställa den och här är den nu. Det är mycket möjligt att det kommer bli en gästrecension av honom senare när vi båda läst boken!



fredag 14 november 2014

Riv alla tempel, av Henrik Bromander

Pojken Johan är knubbig och blir mobbad i skolan och då barn kan vara det jävligaste som finns är snart är hans liv ett rent helvete med utstuderade tortyrmetoder som vardag. Men när han blir äldre inser han att han kan göra något åt sin kropp och börjar träna. Tränandet blir till kroppsbyggande och som ung vuxen använder han allt högre doser anabola steroider samtidigt som han blir inblandad i smuggelaffärer och försöker dölja sitt missbruk för omgivningen. Vägen mot undergången är utstakad.

Som jag har kämpat med den här boken. Till en början kände jag sympati för huvudpersonen Johan, man vill att han ska må bättre, bli behandlad bättre. Men ju äldre han blir, desto sämre tycker man om honom. Inte för att jag har krav på att de romaner jag läser måste ha älskvärda karaktärer, somliga av mina favoritböcker har faktiskt personer som jag nästan älskar att hata, utan för att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för Johan. Historien är dessutom berättad på ett sätt som gör det svårt för mig att engagera mig. Det blir mer ett uppräknande av händelser än berättande. Och så tar han anabola. Och så onanerar han. Och så provoceras han av "tunnisar". Och så tar han anabola. I all oändlighet.

söndag 9 november 2014

Och vinnaren av Röd som blod är....

...Elin Helmersson!




Stort grattis! Maila mig vilken adress du vill ha den skickad till så gör jag det i början av nästa vecka. Stort tack till alla som var med och tävlade.


onsdag 5 november 2014

Astronauten som inte fick landa, av Bea Uusma

De flesta av oss känner till namnen Buzz Aldrin och Neil Armstrong men vad var det nu den tredje astronauten hette? Han som fick stanna kvar på Apollo 11 och aldrig sätta sina fötter på månens yta. Det är en TP-fråga man åkt dit på några gånger men från och med nu så kommer jag minnas hans namn. Michael Collins. Bea Uusmas första bok har kommit ut i en omarbetad version och är tänkt att passa barn i åldersgruppen 6 - 9 år. Den är späckad med typen av detaljer och fascinerande fakta som åtminstone två åttaåringar jag känner är väldigt förtjusta i. Som att de tre männen sammanlagt har med sig 9,1 kg checklistor i månlandaren. Och att man i rymden blir tre till fem centimeter längre eftersom ryggraden sträcks ut i tyngdlöshet. Det växlar mellan faktarutor, berättande och Michael Collins egna nedskrivna tankar. Precis som i Expeditionen - en kärlekshistoria så är det ganska hypnotiserande och beroendeframkallande. Åtminstone för en rymdälskande nörd som jag. Nu ska jag bara testa boken på de där två åttaåringarna också. Jag hoppas och tror att de kommer att gilla den, de med.

"De åker längre och längre bort från jorden. På några ställen är rymdkapselns vägg inte tjockare än 3½ centimeter. På andra sidan väggen börjar rymden."

tisdag 4 november 2014

Tävling! Vinn Röd som blod

Vill du vinna ett exemplar av Salla Simukkas bok Röd som blod? Allt du behöver göra för att vara med i min tävling är att skicka ett mail till beroendeavbocker@gmail.com och svara på frågan:

  • Vad betyder Lumikki på finska?

Rätt svar ger en lott och om du dessutom gör reklam för min tävling på din blogg eller annat ställe så har du en till. Jag vill att du har en svensk adress som jag kan skicka vinsten till. Sista tidpunkt för anmälan är fredag kväll kl 21:00 så drar jag en vinnare (medelst perser, som vanligt) på lördag förmiddag.

HÄR kan du läsa min recension av boken.




fredag 31 oktober 2014

Ses vi på Comic Con?

Jag vet att jag inte är någon bra bloggare just nu, mitt nya jobb suger all must ur mig och jag är glad om jag orkar läsa ett par sidor på pendeln på vägen hem om kvällarna. Men på lördag så kommer jag befinna mig på Comic Con Gamex i Kista! Ses vi där?


måndag 27 oktober 2014

Ännu en efterlängtad tvåa

Eftersom jag älskade Rick Yanceys första bok, Den femte vågen, så blev jag riktigt glad när fortsättningen, Det oändliga havet, kom i brevlådan i fredags. Hoppas jag får tid och ork att läsa den mycket snart.


torsdag 23 oktober 2014

Sov nu, Vesta-Linnéa! av Tove Appelgren och Salla Savolainen

Det är mycket nu. Jag orkar i stort sett inte läsa mer än några få sidor på pendeltåget varje dag så att få barnböcker i McDonalds Happy Meal visade sig vara fantastiskt. Det räckte utmärkt med en bilderbok för att få läsa och avsluta åtminstone något, om än med få sidor. 

Jag hade inte läst något annat om Vesta-Linnéa så hon var en ny bekantskap. I just den här boken har hon problem med att sova hela natten i sin egen säng och drömmer gärna mardrömmar. Men mamma är höggravid, trött och försöker instruera sin dotter att inte störa, för mamma är ingen bra mamma om hon blir väckt hela tiden. Tillsammans får de försöka hitta en lösning som passar dem båda. Bilderna är fantastiska, det är ett myller av detaljer i vilka man hittar nya saker varje gång man tittar på dem. Själva berättelsen är också väldigt fin. I slutet när jag tycker att det nästan gränsar till att bli lite väl förnumstigt så blir jag istället rörd, och det rejält dessutom. En mysig högläsningsberättelse som jag rekommenderar.




En våningssäng med rutschkana skulle jag också vilja ha!

söndag 19 oktober 2014

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.




Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.



Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

fredag 17 oktober 2014

Fortsättningen på Egenmäktigt förfarande

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Lena Anderssons fortsättning på Egenmäktigt förfarande heter Utan personligt ansvar och ska läsas så fort jag bara kan lägga vantarna på den. Jag tyckte mycket om första boken om Ester trots (eller tack vare?) att den var så tungläst och jag behövde skämskudde till och från. Efter avslutad läsning har jag tänkt mycket på den, hur den grävde sig in i mitt huvud och stannade kvar där.



tisdag 14 oktober 2014

Superhjältesöndag hos Fiktiviteter

Du är väl med på Superhjältesöndag hos Fiktiviteter i helgen? Annars får du se till att kika in och läsa alla intressanta inlägg. Jag har ännu inte bestämt mig exakt vad jag ska skriva om men det blir nog inte några större problem. Ämnet är så stort att det finns tusentals vinklar och synsätt, om något så blir utmaningen att begränsa sig till en slags problematik, så nu gäller det bara att välja rätt.



fredag 10 oktober 2014

Sökes: trollbindande litteratur

Det går lite trögt med läsningen, ärligt talat så tas det mesta av min tid upp av tv-serier på Netflix. Har snart tagit mig igenom en reprisomgång av två säsonger av Dead Like Me och tillsammans med pojkvännen ser jag om Dexter. Men på bokfronten jag kämpar på med Christoffer Carlssons Den fallande detektiven (som är ruggigt bra men kanske inte vad jag behöver just nu) och slänger in lite Mumin när läsandet går på absolut sparlåga. Tror jag behöver något riktigt trollbindande, något som jag absolut inte kan sluta läsa. Återkommer när jag hittat det. 

Sent i november, av Tove Jansson.

lördag 4 oktober 2014

Hen gillar detta!

Dagens Nyheter har en artikel om ordet "hen" i dagens Boklördag och det är roligt att se att det har börjat hitta in även i litteraturen och inte bara sociala media. Jag har hela tiden varit väldigt positiv till detta, för svenskan, nya ord. För inte kan det väl vara så hemskt med ännu ett ord? Ett ord som berikar vårt tal- och skriftspråk. För vi ska inte ta bort något annat ord, vi behåller allt vi redan har och lägger till ett nytt. Fantastiskt. Och som plus i kanten får vi ett ord som visar att könsbestämning faktiskt inte är så intressant.



torsdag 2 oktober 2014

Röd som blod, av Salla Simukka

Sjuttonåriga Lumikki lever ensam i en liten enrummare i Tammerfors och går på gymnasiet. Hon håller sig undan mänskligt sällskap så långt det går då hon inte har så goda erfarenheter av sådant sedan tidigare, under högstadiet blev hon mobbad och så fort hon kunde flydde hon hemifrån. En dag hittar hon euro-sedlar hängande i skolans mörkrum, någon har bokstavligen tvättat pengar. Mitt i den smällkalla vintern är Lumikki plötsligt inblandad i en härva av narkotikasmuggling och måste samarbeta med Elisa, en jämnårig tjej som representerar allt Lumikki föraktar i ett moln av dyr parfym.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag fick den här boken, jag hade varken hört talas om den eller författaren men jag måste säga att jag älskar Lumikki. Hon är fantastiskt introvert, förstår sig inte på kallprat och håller sig helst för sig själv. Hon är stark, litar på sig själv och sin egen kropp och har inget till övers för det ytliga. Det är lite irriterande att hon tydligen måste tvingas in i en mer social roll, såsom nästan alltid är fallet med sådana personligheter, men det är en väldigt spännande historia som jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på. Miljöbeskrivningarna är väldigt fina och jag gillar den knastrande kalla finska vintern. Möjligtvis är det lite irriterande att Lumikki håller på att frysa ihjäl hela tiden, men mina invändningar mot den här boken är få. Lumikki tog sig in i mitt hjärta.

tisdag 30 september 2014

En resa till Grenna Museum - Andréexpeditionen Polarcenter

Så kom jag äntligen iväg till Grenna museum för att se på utställningen om Andréexpeditionen, för jag har längtat ända sedan jag läste Bea Uusmas bok för ett år sedan. Det är något otroligt hypnotiserande med historien om de tre männen från Stockholm som helt utan erfarenhet om arktiska förhållanden åkte för att komma först till Nordpolen, fick ge upp  långt innan de var framme och dog på Vitön. Och det var helt klart värt att åka trettio mil för att få se det här! Resan kombinerades med två nätter på fantastiska Hotell Amalias hus och en tur till Visingsö, samt givetvis det obligatoriska polkagrisinköpet.